— SK —
Han lutade sig med en hviskning till sin
följeslagare, hofpredikanten, i hvars torra och
hopkrupna figur och äfven så torra ansigte,
man igenkände herr Lindgren. Bakom deras
stolar stod Felix med korslagda armar; han
var sig så lik, så oförändrad der han stod och
öfversåg samlingen med ett medlidsamt förakt.
Inte ett hår hade krökt sig på hans ele-
ganta hufvud. Det var som hade han stått
under glaskupa i trettio år och som den allde-
les nyss vore aflyftad.
Nu haglade persvasioner öfver de nykomna
gästerna af den ödmjuka nämdemansmor, som
sjelf med en bricka i sin famn uppvaktade
herr grefven och hans vänn
Sedan dessa för syns skull smakat på för
friskningen, gal nämdeman tecken åt Vis-Olle
att börja, och en polska, hvislande af driller och
fal toner, hotade att spräcka de församlades ör-
hinnor. Olof sparande ej på grannlåterna.
Det var rysligt, barbariskt så den der gub-
ben filar på, hviskade hofpredikanten ängsligt.
Känner du igen den der gubben?, svarade
grefven med en frågande blick.
Nej! — minsann Jag det gör.
Det är min bror. — Den der Olof, som du
en gång gjorde till hjelten i en liten lärorik
novell, eller rättare till frukten af hjelteas ga-
lanteri och orsaken till den olyckliga hjeltin-
indergång.n :
Ån, Obh sade hofpredikanten, intres-
serad. Nu kommer jag väl ihåg hans drag.
Grefven nickade. om
Han har åldrats fasligt, det är också ej un-
derligt. — Sådantder stackars folk får arbeta
och träla för oss och vår beqvämlighet, så att
de sjelfva förlora tiotals af år för hvart och
ett af våra. Men de äro dertill skapade. Hä-
sten och oxen beklaga vi dagligen, men deras
lott kunna vi ej ändra.s