— SK — Han lutade sig med en hviskning till sin följeslagare, hofpredikanten, i hvars torra och hopkrupna figur och äfven så torra ansigte, man igenkände herr Lindgren. Bakom deras stolar stod Felix med korslagda armar; han var sig så lik, så oförändrad der han stod och öfversåg samlingen med ett medlidsamt förakt. Inte ett hår hade krökt sig på hans eleganta hufvud. Det var som hade han stått under glaskupa i trettio år och som den alldeles nyss vore aflyftad. Nu haglade persvasioner öfver de nykomna gästerna af den ödmjuka nämdemansmor, som sjelf med en bricka i sin famn uppvaktade herr grefven och hans vänn Sedan dessa för syns skull smakat på för friskningen, gal nämdeman tecken åt Vis-Olle att börja, och en polska, hvislande af driller och fal toner, hotade att spräcka de församlades örhinnor. Olof sparande ej på grannlåterna. Det var rysligt, barbariskt så den der gubben filar på, hviskade hofpredikanten ängsligt. Känner du igen den der gubben?, svarade grefven med en frågande blick. Nej! — minsann Jag det gör. Det är min bror. — Den der Olof, som du en gång gjorde till hjelten i en liten lärorik novell, eller rättare till frukten af hjelteas galanteri och orsaken till den olyckliga hjeltinindergång.n : Ån, Obh sade hofpredikanten, intresserad. Nu kommer jag väl ihåg hans drag. Grefven nickade. om Han har åldrats fasligt, det är också ej underligt. — Sådantder stackars folk får arbeta och träla för oss och vår beqvämlighet, så att de sjelfva förlora tiotals af år för hvart och ett af våra. Men de äro dertill skapade. Hästen och oxen beklaga vi dagligen, men deras lott kunna vi ej ändra.s