deri lörekommo emot Iirinetens anllallgalv. 4 sådan bok kunde emedlertid ej vara annat än välkommen för det engelska högtorypartiet, som hela tiden med värma omfattat despotismens sak i andra länder, och boken har af sådan anledning blifvit puffad och lofordad i tidskriften Quarterly Review, som är de ultrakonservativas förnämsta organ. Det roliga är att samma arbete härigenom blifvit en fet stek jemväl för tidningen Tiden, som nu i sin ordning lefver på öfversättningar af dei Quarterly Review införda utdragen ur boken, likasom samma tidning i fjol en lång tid frossade på en artikel ur samma tidskrift, der kostliga historier om Februari-revolutionens tillkomst voro uppdukade. — Så skrifves historien! — Vi kunna vid detta tillfälle ej underlåta! att omtala en anekdot, som på ett naift sätt förklarar, hvarföre Tidens professor med så god smak upptager och nedskrifver för publiken såsom historiskt hvad som helst, sannt eller falskt om hvartannat, utan att bekymra sig vidare derom. Någon hade en dag visat hr P. huru han berättat uppåt väggarna om några utländska tilldragelser, och yttrat förundran öfver hans lättsinnighet i detta hänseende, hvarpå professorn lugnt och under småleende hade svarat: Kan väl vara att. ni har rätt, men det är i alla fall något åt det hållet ! — Uti Tiden för i lördags läses följande stycke, som synes förtjena att icke lemnas utan uppmärksamhet: I AM 463 förklarar A.B. att det accepterar benämningen röd, med det vilkoret, att dermed ej får insinueras, att den innebär en syftning till det monarchiska regeringssättels upphäfvande. — Hvarföre detta förbehåll? Har icke A.B. många gånger förklarat, att republiken är det enda rätta statsskicket, såsnart blott folket dertill vore moget? Väl tillades före 1848 års början att beklagligen ingen utsigt till en slik mognad för Europa funnes förrän inom en eller par mansåldrar; men då A.B. med sådant jubel helsade alla revolutionerna, hvarhelst de än inträffade och deraf förutspådde så mycken lycka, är klart att det antingen icke menat upprigtigt, eller ock anser oss svenskar för långt mindre bildade, än Sicilianer, Neapolitaner, Lombarder, Österrikare, den Ungerska allmogen, hvilka, enligt A.B:s förmenande, skulle i ett enda hopp, utan skada för lif och lemmar, kunna springa öfver från despotismens ok till den oinskränkta folksuveränetetens gärdesgårdslösa betesmark. När nu A.B. tror, eller trott, att detta språng kan lyckas för sådana tills dato politiskt omyndiga folk, så måtte väl vådan vara mindre för oss, som sedan hedenhös varit bekanta med! den lagbundna friheten, att kunna reda oss i den! fullkomligare staten. — Hvem skall dessutom bestämma när mognadens tid kommit? Begripligtvis pressen; d. v. s. i Sverige A.B. Nu kan A.B. ett, ta, tre få den inspirationen, att rätta tiden i dagl eller morgon eller vid nästa kravall vore kommen äfven för Sverige att på allvar bryta löst. Månne det under ett slikt förhållande icke är en nog naiv begäran, att makten skall göra sig värnlös, frivilligt! och på god tro utleverera alla försvarsvapen och gifva sig på nåd och onåd åt radikalismen? Detta är en icke så illa tillagad ragout af dikt och sanning om hvarandra, för att er-l hålla en anrättning, smaklig för de förskräckte. Den första satsen, att ÅA. B. skall många gånger förklarat, att republiken är det enda rätta statsskicket, så snart blott folket vore dertill moget,, innebär väl så till vida en half sanning, att Aftonbladet alltid ansett det republi-l kanska regeringssättet, eller ett sådant, der innehafvandet af högsta makten blifver en följd! af förtroende och val, ej af arfsrätt, för detl mest principenliga, och äfven någon gång ytt-l rat den tankan, att alla folk i tidens längdl skola komma dertill. Men deremot har Tidenl tagit ett väldigt språng inpå diktens område, då den sagt, att Åftonbladet ansett Sicilianer, Neapolitaner, Lombarder, Österrikare och den j Ungerska allmogen mogna för republiken. Detta har, oss veterligen, aldrig stått i Aftonbladet, som tvärtom vid alla tillfällen beklagat, att regenterna genom sin hårdnackenhet att ej vilja medgifva konstitutionella monarkier på demokratisk grund, framkallat de brytningar och olyckor, hvaraf Europa nu lider. Den fria fantasi, hvaraf Tiden här varit inspirerad, framstår i en än mer karakteristisk dager när! man besinnar, att hvarken Sicilianer, Neapoli-l taner, Lombarder eller österrikare satt republiken i fråga, utan blott begärt liberalt konstitutionella monarkiska styrelser, och att endast regenternas envisa vägran eller våld drifvit folken från den ena ytterligheten till den an-l; dra. I Neapel, likasom i Preussen, jubileradels ju till och med folken för konungarne, så snart: dessa gjorde mine af att vilja gifva efter; tyl! de förra kunde då icke förutse, att furstarnes lena språk i farans stund blott utgjorde ettl, svek för att vinna tid och framdeles återtaga , sabelväldet. Hela den slutsats, som professorn) gör ifrån jemförelsen mellan andra folks och li vår egen mognad hvilar således på en diktad l: premiss. Aftonbladet kan för öfrigt med nå-!! gra få ord undanrödja allt tvifvel om sin mening i nyssnämnda hänseende, hvad Sverige . beträffar. Orsaken hvarföre vianse, att en re-l publikansk statsform nu skulle utgöra en olycka l för Sverige, ligger dels i vårt geografiska läge, l: som sannolikt skulle, vid en republikansk rö-l: relse, utsätta landet för en ockupation från l! Ryssland, dels också uti den söndersplittring af nationalandan, som statsskicket så länge bidragit att tillskapa, eller uti den bekanta svenska afunden, som svårligen skulle lemna ett valdt öfverhufvud i fredlig besittning af regeringen, äfven om det blott vore på fyra eller fem iår. Det är möjligt, att den politiska moralen oml ett halft sekel kan komma på en högre ståndpunkt, i samma mån som klassväldet försvinner. Afven då kan det vara mycken fråga om, huruvida icke folket lika gerna vill hafva en af demokratiska inrättningar och kontroller omgifven konungamakt, d. v. s. en republikansk monarki, för att undvika de i en stat af vår ringa styrka och med vår belägenhet alltid obehagliga kriserna af en val-agitation, hellre Sn Av ee ee