Venedig samt franska och engelska ministrarne, förekommer följande skrifvelse från diktatorn Manin: Venedig den 4 April 4849. I humanitetens ochP rättvisans, i legitimitetens och frihetens namn ansl håller Venedigs folk om den välgörande bemedling, b hvarpå det sedan flera månader måst vänta, af de bägge mäktigaste och friaste nationers regeringar. Hvad vi gå att här säga, är redan långt för detta kändt; men vår olycka nödgar oss att upprepa det kända, och att bära olyckan med värdighet gifver, äfven om andra rättsgrunder saknas, redan i och för sig anspråk på medlidande af ädla hjertan. Venetianska folkets rättigheter äro, såsom enhvar vet, mycket gamla och legitima. Venedig, som utgick ur sina laguner som en skapelse af den fria viljan och af menniskans ihärdighet och såsom en lefvande protest mot utländskt våld, gjorde sin historia till en omedelbar konseqvens af sitt ursprung; och bibehållande sitt oberoende och sin egendomlighet, knöt det hedrande förbindelser med jordens mest fruktade folkslag samt gjorde civilisationen mången tjenst genom sina konster, menskligheten genom sin handel och kristendomen genom sina vapen. De från dess fria vilja utgående medel, med hvilka det vann och bibehöll sina besittningar, det sätt, hvarpå det förlorade dessa, tillika med sin politiska existens, bära sjelfva vittne för Venedigs rättigheter. Lofvande det större frihet än det dittills haft, öfverlemnade man det åt en makt, som icke ens egde den starkares rätt. Heliga alliansen, hvars uppgift var att skaffa erkännande åt alla rättigheter, som blifvit kränkta genom revolutionen och kriget, tänkte icke på Venedig. Österrike, hvars proklamationer lifvade italienarne till krig mot Frankrike med den förhoppningen, att deras nationella lif och arfvet af deras minnen skulle bli bibehållna, — Österrike har icke hållit dessa löften. Fördragen af 4815 hafva undergått förändringar, dem Europa redan känner. England och Frankrike, som erkänt den sicilianska rörelsens legitimitet, kunde utan tvifvel icke neka sitt bistånd äfven till vår befrielse, hvars legitimitet hyilar på ännu heligare grunder. Fastän Venedig under kampens tid förenade sina krafter med andra italienska staters, har det icke desto mindre bibehållit egenheten uti sina rättsgrunder och den egendomliga karakter, som det under sina närvarande motståndsbemödanden lägger i dagen. Vi vilja icke påminna om de löften, af hvilka Europa genljöd, eller: om de högtidliga ord, i hvilka halföns pacifikation var så oskiljaktigt förbunden med dess befrielse, ej heller om alla de sympathier, man ådagalade för Venedig, och hvilka i dess närvarande tillstånd äro lika många löften för framtiden. När andra italienska stater visade ifrån sig Frankrikes hjelp, blef Venedig, såsom af äldre tidningar synes, beskyldt för motsatsen. Och om än någon å dess vägnar någonsin djerfts ansluta sig till ett lika oklokt som otacksamt tillbakavisande, så skall man dock icke kunna anföra någon af dess officiela handlingar, som icke vittnar om vår tacksamhet och vårt förtroende. Vi hafva t. ex. straxt i början till hennes brittiska majestäts regering yttrat ord, hvilkas betydelse icke var tvifvel underkastad. Men, om vi äfven hafva orätt i detta fall, hvilket vi ej hafva, så skulle det vara en förolämpning mot de medlande makterna, om vi tänkte, att de skulle gripa till. en så småaktig föreUmvi ett ögonbisck skilja oss från vårt folk och vilja göra gällande stoltheten öfver förtjenster, som icke äro personliga, kunna vi försäkra, att Venedigs förnämsta anspråk på makternas stöd icke hvila så mycket på hvad man gjort för eller lofvat Venedig; utan mer på dess egendomliga lidanden och det sätt, hvarpå man låtit det bära dem. Revolutionernas hi storia erbjuder icke många exempel af en kärlek till oberoendet, förenad med en sådan uppoffring, som här synes hafva blifvit en andra natur. Inga partier, intet tumult, ingen ostentation, icke något hat. Den nya friheten utsläcker icke den gamla pieteten. Ett lugnt lifs vanor äro utbytta mot hårda pröfningar, dagliga umbäranden. Motståndets hårdnackenhet berättigar likaledes till ett sådant anspråk, ty den visar, att det icke är något sinnesrus, utan en ! välbetänkt vilja. I det vi åt ers excellens och åt er, 1 hr minister, anbefalla hela Italien, hvars interessenl äro gemensamma, och hvars pacificering, d. ä. be-q frielse, blifvit ett oundgängligt vilkor för europeiska ( freden, måste vi bedja er att genast taga i öfvervä-l, gande vårt tillstånd, som i anseende till bristen på t ekonomiska medel icke kan fortfara utan att gifva vår fiende vunnet spel. Hans dröjsmål är beräknadt. 6 Han vill, att de begge stora makternas diplomati skall bli förd bakom ljuset och de synas som med-t skyldiga. Venedig begär, att österrikiska oket icke lf för framtiden skall hvila öfver det. Man behöfver, icke gifva det allt, som Campoformio tagit derifrån,!, f L j j 1 a 1 1 1 S ( DD EE AL wMALLA MA mA Su 5 re cm PV PA mm BA -— VV kt VN jr RR AA an An -— och b—fe —— AA J— mm mn men åtminstone dess namn och det för dess existens strängt nödvändiga. Det ställer sig under Epglands och Frankrikes gemensamma beskydd och öfverlemnar åt dem valet af medlen. Diplomatien har lätt spel vid detta slags underhandling, ty vår befrielse är ingen revolution, utan återupptagandet af våra historiska rättigheter, vår legitimitet. Ändtligen skulle det befriade Venedig icke förorsaka någon anstötlighet, men det österrikiska Venedig bereda skam och förlägenhet. Mottag, mylord, försäkringen om min djupaste aktning. Manin. Lord Palmerstons svar å denna skrifvelse lyder som följer: Min herre! Jag har äran erkänna mottagandet af ert bref af den 4 dennes och att, till svar derå, försäkra er, att H. Maj:ts regering med stort deltagande iakttagit, ej blott de dryga uppoffringar Venedigs befolkning gjort under de sistförflutna tolflj månaderna för att upprätthålla den sak den omfat-!J tat, utan äfven den goda ordning, som bibehållits il. staden under hela denna tidrymd. Men hvad angårl. den af er antydda önskan att, för edra medborgares. bästa, Venedig måtte upphöra att lyda under Öster! rike, kan H. Maj:ts regering blott säga, att Wiener-l! fördraget, hvilket Storbritannien biträdt såsom kon-lc traherande part, angifver Venedig såsom en del afll j s 1 K ; : österrikiska staten, och att engelska och franska regeringarnes sistl. Augusti till österrikiska regeringen framställda bemedlingsförslag icke gingo ut på att i denna del förändra Wienertraktaten. Ingen. förändring kan ega rum i Venedigs politiska tillstånd, utan kejserliga regeringens bifall och medverkan,l: och nämnde regering har redan tillkännagifvit sin afsigt i detta fall. H. Maj:ts regering kan fördenskull endast allvarligt upprepa det råd den nyligen uppdragit H. Maj:ts generalkonsul i Venedig att i dess namn meddela styrelsen i Venedig, nemligen att. Venetianarne icke må förspilla någon tid att sökal komma till vänlig öfverenskommelse med de öster-! rikiska autoriteterna, hvilket vore bästa medlet attj: utan kollision återställa kejsarens af Österrike välde öfver staden Venedig. Franska utrikesministern afgaf sitt svar den 27 April. Efter åtskilliga komplimanger för det mod, den måtta och oegennytta, venetian-. ska folket ådagalagt i försvaret af sin oafhängighet, och hvilka egenskaper skulle skaffat Italien goda vilkor, om äfven de öfriga delarne af landet hade visat dem, säger hr IDrouin de THuys rent ut, att Venedig nu måste plikta för det öfriga Italiens fel. Han Tam ananad förrn