-
Venedig samt franska och engelska ministrarne,
förekommer följande skrifvelse från diktatorn
Manin:
Venedig den 4 April 4849. I humanitetens ochP
rättvisans, i legitimitetens och frihetens namn an- sl
håller Venedigs folk om den välgörande bemedling, b
hvarpå det sedan flera månader måst vänta, af de
bägge mäktigaste och friaste nationers regeringar.
Hvad vi gå att här säga, är redan långt för detta
kändt; men vår olycka nödgar oss att upprepa
det kända, och att bära olyckan med värdighet gif-
ver, äfven om andra rättsgrunder saknas, redan i
och för sig anspråk på medlidande af ädla hjertan.
Venetianska folkets rättigheter äro, såsom enhvar vet,
mycket gamla och legitima. Venedig, som utgick ur
sina laguner som en skapelse af den fria viljan och
af menniskans ihärdighet och såsom en lefvande pro-
test mot utländskt våld, gjorde sin historia till en
omedelbar konseqvens af sitt ursprung; och bibehål-
lande sitt oberoende och sin egendomlighet, knöt det
hedrande förbindelser med jordens mest fruktade
folkslag samt gjorde civilisationen mången tjenst ge-
nom sina konster, menskligheten genom sin handel
och kristendomen genom sina vapen. De från dess
fria vilja utgående medel, med hvilka det vann och
bibehöll sina besittningar, det sätt, hvarpå det för-
lorade dessa, tillika med sin politiska existens, bära
sjelfva vittne för Venedigs rättigheter. Lofvande det
större frihet än det dittills haft, öfverlemnade man
det åt en makt, som icke ens egde den starkares
rätt. Heliga alliansen, hvars uppgift var att skaffa
erkännande åt alla rättigheter, som blifvit kränkta
genom revolutionen och kriget, tänkte icke på Ve-
nedig. Österrike, hvars proklamationer lifvade ita-
lienarne till krig mot Frankrike med den förhopp-
ningen, att deras nationella lif och arfvet af deras
minnen skulle bli bibehållna, — Österrike har icke
hållit dessa löften. Fördragen af 4815 hafva under-
gått förändringar, dem Europa redan känner. Eng-
land och Frankrike, som erkänt den sicilianska rö-
relsens legitimitet, kunde utan tvifvel icke neka sitt
bistånd äfven till vår befrielse, hvars legitimitet hyi-
lar på ännu heligare grunder. Fastän Venedig un-
der kampens tid förenade sina krafter med andra
italienska staters, har det icke desto mindre bibe-
hållit egenheten uti sina rättsgrunder och den egen-
domliga karakter, som det under sina närvarande
motståndsbemödanden lägger i dagen. Vi vilja icke
påminna om de löften, af hvilka Europa genljöd, el-
ler: om de högtidliga ord, i hvilka halföns pacifika-
tion var så oskiljaktigt förbunden med dess befrielse,
ej heller om alla de sympathier, man ådagalade för
Venedig, och hvilka i dess närvarande tillstånd äro
lika många löften för framtiden. När andra italien-
ska stater visade ifrån sig Frankrikes hjelp, blef Ve-
nedig, såsom af äldre tidningar synes, beskyldt för
motsatsen. Och om än någon å dess vägnar någon-
sin djerfts ansluta sig till ett lika oklokt som otack-
samt tillbakavisande, så skall man dock icke kunna
anföra någon af dess officiela handlingar, som icke
vittnar om vår tacksamhet och vårt förtroende. Vi
hafva t. ex. straxt i början till hennes brittiska ma-
jestäts regering yttrat ord, hvilkas betydelse icke var
tvifvel underkastad. Men, om vi äfven hafva orätt
i detta fall, hvilket vi ej hafva, så skulle det vara
en förolämpning mot de medlande makterna, om vi
tänkte, att de skulle gripa till. en så småaktig före-
Umvi ett ögonbisck skilja oss från vårt folk och
vilja göra gällande stoltheten öfver förtjenster, som
icke äro personliga, kunna vi försäkra, att Venedigs
förnämsta anspråk på makternas stöd icke hvila så
mycket på hvad man gjort för eller lofvat Venedig;
utan mer på dess egendomliga lidanden och det sätt,
hvarpå man låtit det bära dem. Revolutionernas hi
storia erbjuder icke många exempel af en kärlek till
oberoendet, förenad med en sådan uppoffring, som
här synes hafva blifvit en andra natur. Inga par-
tier, intet tumult, ingen ostentation, icke något hat.
Den nya friheten utsläcker icke den gamla pieteten.
Ett lugnt lifs vanor äro utbytta mot hårda pröfnin-
gar, dagliga umbäranden. Motståndets hårdnacken-
het berättigar likaledes till ett sådant anspråk, ty
den visar, att det icke är något sinnesrus, utan en !
välbetänkt vilja. I det vi åt ers excellens och åt er, 1
hr minister, anbefalla hela Italien, hvars interessenl
äro gemensamma, och hvars pacificering, d. ä. be-q
frielse, blifvit ett oundgängligt vilkor för europeiska (
freden, måste vi bedja er att genast taga i öfvervä-l,
gande vårt tillstånd, som i anseende till bristen på t
ekonomiska medel icke kan fortfara utan att gifva
vår fiende vunnet spel. Hans dröjsmål är beräknadt. 6
Han vill, att de begge stora makternas diplomati
skall bli förd bakom ljuset och de synas som med-t
skyldiga. Venedig begär, att österrikiska oket icke lf
för framtiden skall hvila öfver det. Man behöfver,
icke gifva det allt, som Campoformio tagit derifrån,!,
f
L
j
j
1
a
1
1
1
S
(
DD EE AL wMALLA MA mA Su 5 re cm
PV PA mm BA
-— VV kt VN - jr RR AA
an An
-— och b—-
fe —— AA J— mm - mn
men åtminstone dess namn och det för dess existens
strängt nödvändiga. Det ställer sig under Epglands
och Frankrikes gemensamma beskydd och öfverlem-
nar åt dem valet af medlen. Diplomatien har lätt
spel vid detta slags underhandling, ty vår befrielse
är ingen revolution, utan återupptagandet af våra
historiska rättigheter, vår legitimitet. Ändtligen
skulle det befriade Venedig icke förorsaka någon an-
stötlighet, men det österrikiska Venedig bereda skam
och förlägenhet. Mottag, mylord, försäkringen om
min djupaste aktning. Manin.
Lord Palmerstons svar å denna skrifvelse
lyder som följer:
Min herre! Jag har äran erkänna mottagandet
af ert bref af den 4 dennes och att, till svar derå,
försäkra er, att H. Maj:ts regering med stort delta-
gande iakttagit, ej blott de dryga uppoffringar Ve-
nedigs befolkning gjort under de sistförflutna tolflj
månaderna för att upprätthålla den sak den omfat-!J
tat, utan äfven den goda ordning, som bibehållits il.
staden under hela denna tidrymd. Men hvad angårl.
den af er antydda önskan att, för edra medborgares.
bästa, Venedig måtte upphöra att lyda under Öster- !
rike, kan H. Maj:ts regering blott säga, att Wiener-l!
fördraget, hvilket Storbritannien biträdt såsom kon-lc
traherande part, angifver Venedig såsom en del afll
j
s
1
K
;
:
österrikiska staten, och att engelska och franska re-
geringarnes sistl. Augusti till österrikiska regeringen
framställda bemedlingsförslag icke gingo ut på att i
denna del förändra Wienertraktaten. Ingen. förän-
dring kan ega rum i Venedigs politiska tillstånd,
utan kejserliga regeringens bifall och medverkan,l:
och nämnde regering har redan tillkännagifvit sin
afsigt i detta fall. H. Maj:ts regering kan förden-
skull endast allvarligt upprepa det råd den nyligen
uppdragit H. Maj:ts generalkonsul i Venedig att i
dess namn meddela styrelsen i Venedig, nemligen att.
Venetianarne icke må förspilla någon tid att sökal
komma till vänlig öfverenskommelse med de öster-!
rikiska autoriteterna, hvilket vore bästa medlet attj:
utan kollision återställa kejsarens af Österrike välde
öfver staden Venedig.
Franska utrikesministern afgaf sitt svar den
27 April. Efter åtskilliga komplimanger för
det mod, den måtta och oegennytta, venetian-.
ska folket ådagalagt i försvaret af sin oafhän-
gighet, och hvilka egenskaper skulle skaffat
Italien goda vilkor, om äfven de öfriga de-
larne af landet hade visat dem, säger hr
IDrouin de THuys rent ut, att Venedig nu
måste plikta för det öfriga Italiens fel. Han
Tam ananad förrn