detta landa (Storbritanmen) betraHar. Men det
finnes likväl ingen princip, för hvilken vi hafva
en större vördnad, emedan det är en sak, till
hvilken alla folk äro tvungna att komma vid
en viss period af sin historia och vid vissa
kriser i samhällskroppen. Det finnes blott tre
principer, på hvilka ett lands styrelse kan
grundas. Den första är en suveräns ärftliga
rättigheter, hvilka i sjelfva verket; när man
rätt tänker efter saken, i likhet med en öfver-
steprests makt, hemta sin egentliga styrka en-
dast ifrån folkets tro på desamma. Den andra
jär en gammal konstitution, grundad på pläg-
seder eller fördrag, och hvars rötter gå så djupt
ned i forntidens jordmån, att de icke annat
än gemensamt med denna kunna uppryckas.
Hvad beträffar den råa fysiska styrkan i sol-
datens eller tyrannens händer, så anse vi den
i sjelfva verket icke förtjena namnet af någon
princip.
Nåväl, i sådana länder, der den råa styrkan
eller den absoluta måkten har hindrat upp-
komsten af en konstitution, hvad är väl der
att göra, då tron på de monarkiska rättighe-
terna blifvit skakad eller förstörd? Der finnes
då blott en grundsats qvar, ett ankare för
samhället att hålla sig fast vid, och detta är
den allmänneliga valrätten.
Det är omöjligt att kunna säga hvad som
skulle hafva blifvit af Frankrike eiler af de
tyska staterna under den monarkiska princi-
pens sednaste skeppsbrott i dessa länder, om
icke den allmänna valrätten hade varit till
hands såsom en lifräddningsbåt, hvilken alla
menniskor och alla intressen på ögonblicket
omfattade. Dessa folk, åtminstone tyskarne,
voro kanhända i det ögonblicket icke nog
framskridna, för att kunna bibehålla eller fort-
sätta den allmänna valrätten i dess yttersta
utsträckning, såsom en basis för styrelseorga-
nismen. Men icke dess mindre var den till
stort gagn för tillfället. Hade blott rege-
ringarna vetat att göra ett lämpligt bruk af
de myndigheter och inrättningar, som ega sitt
ursprung i den allmänna valrättens stora och
populära princip, så skulle de befunnit sig i
en långt mera lycklig och mindre bekymrande
belägenhet, än de äro och någonsin kunna
komma, så länge de lita på sin rättighet ,med
Guds nådex, eller sina besoldade armåer.
Den allmänna valrätten är i sanning en så
enkel, så naturlig och så oundviklig tillflykt
vid starka politiska skakningar, att man bä-
danefter kan taga för afgjordt, att alla rege-
ringar och alla samhällen skola komma att
sträfva åt det hållet. En mycket inskränkt
valrätt, sådan som på ett eller annat sätt hit-
tills varit rådande i de länder, hvilka kallats
konstitutionella, är endast möjlig så länge, som
massan af folket, i anseende till sin okunnighet
frågar lika litet efter sina rättigheter, som den
sociala missaktning, hvilken ligger i dessa rät-
tigheters förnekande. Men hvad engelsmännen
beträffar, så blifva de hvarje år mera vakna
för dessa saker, och hvarje år göras de sty- :
rande klasserna mera oroligt uppmärksamma
på hvad folket nedanom dem tänker och kän-
ner. Ett system af några hundra tusen val-
män ibland några millioner fullvuxna med-
borgare, som börjat fatta intresse för det po-
litiska tillståndet, kan omöjligt räkna på någon
varaktighet i längden. :
Det värsta är, vid den diskussion som af
sig sjelf ständigt återkommer rörande dessa
ämnen, att emot nyssnämnda grundsatser står
en parlamentarisk majoritet, af hvilken en viss
del är nog dåraktig att tro, antingen att val-
rätten och systemet kunna stå stilla på den
punkt de befinna sig, eller också att de ledande
och maktegande klasserna, äfven inseende och
erkännande, att de slutligen miste gifva vika
för påtryckningen, endast böra låta föra sig i
släptåg så långsamt och motvilligt som möj-
ligt. Om de blott kunna undanskjuta refor-
men för denna och nästa session, fråga de li-
tet efter hvad sedermera kan hända; och det
är på sådant sätt, som de låta demokratien
framskrida under ett intryck af bitterhet, i
stället för att öppet och försonligt gå den till
mötes och derigenom undanrödja den våda,-
som kan uppstå vid dess slutliga seger, som
de likväl icke sjelfva betvifla.
Det värsta är, att dessa partier genom ett
sådant handlingssätt skada, icke den allmänna:
valrätten, utan sjelfva monarkien. Ty märk
väl, ju längre ned man sträcker sina forsknin-
gar öfver opinionen bland samhällsklasserna,
destomer monarkisk skall man för närvarande
finna den; och vi äre öfvertygade, att den all-
männa valrätten för närvarande är mer mo-
narkisk till sin karakter, än den inskränkta
valrätten: : Detta bevisas både af händelserna
i Frankrike och Tyskland. (Författaren hade
här äfven kunnat tillägga Danmarks exempel.
Red:s anm.)
Några af de tankar, hvilka vi här återgifvit,
synas -förtjenta af serdeles uppmärksamhet,
emedan de äro ej mindre tillämpliga hos oss
in i England. Huru ofta får man icke här
höra personer föra det språket, alt man vis-
serligen ej kan betvifla, det ju den demokra-
tiska principen och en långt utsträckt valrätt
lutligen skola göra sig gällande, men att man
itminstone bör hålla emot detta så länge som
möjligt, och att det icke kan ske utan revo-
jution. Vi fråga om det ligger minsta konse-
qvens eller ens sundt förnuft i ett sådant rä-
sonnemang, utgånget just ifrån personer, som
rukta en revolution, hvilken för öfrigt alla
ära vilja undvika såsom ett stort samhällsondt.
ry då orsaken till en revolution icke ligger
något annat än i minoriteternas motstånd
mot reformen, är det icke då på en gång
ortsynt och opatriotiskt ätt sjelf bidraga till
len befarade skakningens framkallande just
senom ett sådant motstånd, under det man
våde på förhand kan inse och med flere län-
lers exempel bekräfta, att en i tid, med upp-
iktighet och välvilja gjord eftergift åt refor-
nen utgör ett tillförlitligt medel och det enda
äkra som finnes, att undvika: revolutionen.
een . TTESEEKERREEEN