ännu ej krönts med någon framgång under den tid af åtta år, som herr Lindgren tillbragt i detta hus. Adele hade under tiden, glad att få kasta bördan af sin mans sällskap på den hederlige herr Lindgren, dragit sin son ned bredvid sig. Hon strök håret från hans panna och betraktade honom med detta glada och ömma uttryck, som tillhör alla svaga mödrar; det vill säga sådana stackars qvinnor, som, tillbakastötta af kölden från en makes hjerta, bedragna på detta hjerta, vända sin kärlek hel och odelad på sina barn med ett slags vansinnigt afguderi. Hur olyckliga äro ej dessa qvinnor, då verlden och händelsernas gång föra bort ifrån dem föremålet för en kärlek, sammansatt af sådana ingredienser, som oro, längtan och svartsjuka — tusende smärtor äro dem förvarade i den obevekliga tidens hand. Ni har visst gjort en liten promenad, sedan ni kom från kyrkan, ni har varit så länge borta, ock. jag såg er komma hem en annan väg. Ja, vi for omkring åt skogstorpet, svarade Ernst, med det matta och vårdslösa uttrycket hos vekligt och sjelfsvåldigt uppfostrade barn. Jag hade så gerna varit med dig i dag i kyrkanp, sade Adele ömt; men jag har i stäl let bedt Gud för dig här hemma, der jag i tysthet med mina tankar omsvälvat dig. Hur många ljufva, glänsande förhoppningar och planer bygger ej en mors kärlek och fantasi, då hennes son står på gränsen af sin lugna barndom och snart skall skiljas ifrån henne och hemmet — detta hem, som blir så tomt, så förfärligt ödsligt, då... Ion tystnade och såg sorgset ned. Gud gifve att jag med min kärlek, likt en sköld, kunde värna dig i den verld du skall beträda, återtog hon, svärmande, eller att jag finge behålla dig ständigt hos mig. Ernst smekte endast sin mors hand och lekte tankspridd med de små fina fingrarna. Du tycker jag är barnslig, min gosse. Ack, jet får du inte tycka, du förstår ej hur jag älskar dig. Du är en ersättning för så många mulna år al en bortkastad ungdomsfröjd. Och just denna dag, af en bal, och sotigiös vigt,