ännu ej krönts med någon framgång under den
tid af åtta år, som herr Lindgren tillbragt i
detta hus.
Adele hade under tiden, glad att få kasta
bördan af sin mans sällskap på den hederlige
herr Lindgren, dragit sin son ned bredvid sig.
Hon strök håret från hans panna och betrak-
tade honom med detta glada och ömma ut-
tryck, som tillhör alla svaga mödrar; det vill
säga sådana stackars qvinnor, som, tillbaka-
stötta af kölden från en makes hjerta, bedragna
på detta hjerta, vända sin kärlek hel och ode-
lad på sina barn med ett slags vansinnigt af-
guderi. Hur olyckliga äro ej dessa qvinnor,
då verlden och händelsernas gång föra bort
ifrån dem föremålet för en kärlek, samman-
satt af sådana ingredienser, som oro, längtan
och svartsjuka — tusende smärtor äro dem
förvarade i den obevekliga tidens hand.
Ni har visst gjort en liten promenad, sedan
ni kom från kyrkan, ni har varit så länge
borta, ock. jag såg er komma hem en annan väg.
Ja, vi for omkring åt skogstorpet, svarade
Ernst, med det matta och vårdslösa uttrycket
hos vekligt och sjelfsvåldigt uppfostrade barn.
Jag hade så gerna varit med dig i dag i
kyrkanp, sade Adele ömt; men jag har i stäl
let bedt Gud för dig här hemma, der jag i
tysthet med mina tankar omsvälvat dig. Hur
många ljufva, glänsande förhoppningar och
planer bygger ej en mors kärlek och fantasi,
då hennes son står på gränsen af sin lugna
barndom och snart skall skiljas ifrån henne
och hemmet — detta hem, som blir så tomt,
så förfärligt ödsligt, då... Ion tystnade och
såg sorgset ned. Gud gifve att jag med min
kärlek, likt en sköld, kunde värna dig i den
verld du skall beträda, återtog hon, svärmande,
eller att jag finge behålla dig ständigt hos mig.
Ernst smekte endast sin mors hand och
lekte tankspridd med de små fina fingrarna.
Du tycker jag är barnslig, min gosse. Ack,
jet får du inte tycka, du förstår ej hur jag
älskar dig. Du är en ersättning för så många
mulna år al en bortkastad ungdomsfröjd. Och
just denna dag, af en bal, och sotigiös vigt,