ville endast framkasta hur svårt det är att
finna något intressant samtalsämne, då man
lefver så stilla och enformigt, som vi göra
Far ut du och roa dig, min kära vän, oänd-
ligt gerna för mig. Jag håller dig inte hemma.
Briljera, lys, visa dig allt hvad du förmår;
inte mig emot. Dessa eviga pikar och insi-
nuationer om ett ensligt och uppoffrande lif
har jag hört så länge, att jag tröttnat derpå.,
Du gör mig orätt, svarade den unga frun
saktmodigt; jag tvärtom värderar denna ens-
lighet och finner trefnad deri. Gud gifve du
kunde finna det så också.
Ja, det är fon så trefligt. Det skall väl
vara så sublimt att tala så der — eller hvad
skall det vara det der?
Åck, se der kommer Ernst! utropade A-
dele, för att gilva grefvens mulna lynne en
annan riktning, och slippa svaret på den tvi-
stiga frågan. Hon reste sig upp och, sträc-
kande sig ut öfver gallret, nickade hon ned-
åt vagnen, som stannat vid trappan. De
båda herrarne hoppade derur; med tillhjelp af
den framskyndande Felix, och syntes ögonblic-
ket derefter på balkongen. -
Den unge grefven kysste machinmessigt sin
mors hand och helsade med en lätt bugning
på fadren, som knappt besvarade den med en
nick. Hans följeslagare bugade sig flera gån-
ger högst siratligt, och ställde sig derefter att
vrida på en al messingskulorna, som prydde
gallret.
Var så god, herr Lindgren!, sade srefvin-
nan vänligt, visande på en ledig stol midt emot
sig. Den gamla berrn följde vinken och intog
den anvista platsen under tystnad.
Yar det mycket folk i kyrkan i dag ?n frå-
sade honom grefven.
ÅA ja! svarade herr Lindgren.
Kunde herrn möjligen hittat ett mera kort
och intetsägande svar, mån tro?
Herr Lindgren log endast, som det bästa
sättet att bevisa detta, och gaf grefven deri-
senom mycket att fundera på öfver sättet att
komma åt honom — ett bemödande, som dag-
igen sysselsatte grefvens tankår, men hvilket