röjde sig en likgiltighet, gränsande till försoff-
ring. Det tunna håret föll oordnadt ned på hans
fårade och mörka panna. De fordom så stora
och sköna ögonen voro insjunkna och dim-
miga. Dessa drag, så fina, så kungligt vackra
då vi sist sågo honom, hade nu ett obehagligt
utseende af den mest förfärande och vidunder-
liga ålderdom, utan att man dock bestämdt
kunde afgöra, hvari detta vedervärdiga ut-
tryck och denna ålderdom egentligen låg.
Ett stycke derifrån satt hans hustru, ännu
skön och intagande, ja kanske ännu mera skön
än det outvecklade barnet var, som för sexton
år sedan här första gången såg sitt hem. Hen-
nes ljusa och älskvärda gestalt erbjöd den be-
hagligaste kontrast emot grefvens nedböjda
och mörka figur.
Klädd i en randig musslinsrock och en li-
ten enkel mössa af veka spetsar öfver sina
glänsande lockar, satt hon sysselsatt med ett
arbete, hvarpå hennes ögon hvilade. På båda
sidor var hon omgifven af höga blommande
orangeriväxter, som flätade sig in i balkon-
gens gallerverk. Hennes lilla fot fördes då!
och då sakta till meden. på gungstolen, hvari,
hennes man hvilade, på ett sätt som bevisade,
genom sin noggranna taktmessighet, att det
var ett ålagdt arbete. j
Nej, låt bli det def utropade han i hög
och snisig ton, i det han kastade en vred blick
på sin hustru och ryckte bort stolen ett godt!
stycke.
Hon såg ej upp och svarade ej; hon endast
drog sin fot tillbaka och fortfor att arbeta. —
Hvarför behagar du ej öppna din mun i;
dag? frågade han åter i den retliga tonen af
en, som gerna vill söka gräl.
Hvad skall jag säga, min vän?, svarade)
Adele mildt, i det hon med ett godt och lugnt
leende lät arbetet hvila och såg upp på sin;
man. ;
Ja, inte vet jag det — om jag skulle säga
dig det, så kunde jag ju så gerna underhålla
samtalet på egen hand; något som jag i alla
fall säkert vann på.n i
Jag menade ej så, som du fattade det. Jag: