SMÅSAKER
AF N. )
IX.
BRÖDERNA.
Olof tystnade och såg ned framför sig. Han
visste ej hvad han skulle säga; ty han förstod
icke mycket af detia brefs innehåll, mer än
slutet, och något som nu sysselsatte hans tan-
kar och kom hans hjerta att klappa af den för-
sta sorgliga rörelsen i hans lif.
Ja, det der är visst mycket vackert, sade
Anders slutligen och tog sig bakom örat, och
rart utlagdt, det är det visst. Meningen är i
alla fall, att du skall bli en bra karl, som för-
tjenar din mors välsignelse — det kan en då
förstå, och det är någe, som en kan lägga på
sinnet hvar en är.
Men, far — det står liksom att — att
grefven vore min — min far, sade Olof i dy-
ster ton och med blossande kinder.
Ja, herre Gud! det tror jag sannerligen att
du har rätt i det, och kanske kan det vara
dig till lycka här i tiden.
Nej, fader Anders! utropade Olof häftigt,
kastade brefvet ifrån sig, knäppte händerna
hårdt om hans hals och dolde ansigtet i vec-
ken af fosterfaderns rymliga vest. Nej, låt.
mig vara en hederlig mans barn, som jag va-
rit hittilldags. Mor! far! låt mig vara er
son, som förr, och låt oss glömma det under-
liga och granna brefvet.
Gerna för mig — vi skola ej tala derom
dån, svarade Anders, rörd och glad, och Ca-
tharinas hand smekte sonens hufvud, hvarpå
hennes tårar föllo.
Ack, jag känner ingen annan far eller mor,
än er, sade ynglingen i passionerad ton. Jag
känner inget annat hem än detta, och jag vill
aldrig, aldrig skiljas derifråny — och solen,
som smög in genom det lilla fönstret, förkla-
rade hans vackra ansigte och speglade sig i
den purpur och de tårar, . som rörelsen fram-
) 8e A, B. M 154, 456, 158, 159, 164 och 162.