lix, med korslagda ben och armen kastad
öfver ryggstödet, gapade med en nonchalant
min upp i de sväfvande löfmassorna öfver sitt
hufvud.
Ja, det var visst en sällsam händelse, sade
Felix, upptagande ett hvilande ämne, hvaröf-
ver de båda funderat. Jag, för min del, vet
knappast något mer obehagligt, som herr Lind-
gren säger, än att bli föremål för en sådan
hämnd.n
Tyst, tyst! afbröt David, höjande hufvu-
det och seende sig, med ogillande blickar, om-
kring. Hämnd! Hvem har sagt att det var
på det sättet, som ni tror, kära Felix. Vid
edra år, och då man sysselsätter sig med att
läsa en hop romaner, så vill man gerna göra
en sådan af de vanligaste händelser. Har man
inte tusende gånger sett exempel på sjukdo-
mar, häftiga förkylningar, som förändrat men-
niskor på ett förvånande sätt. Det gick ju så
småningom, att herr grefven först ett år efter
den der qvällen, som ni fäster sådan vigt vid,
blef alldeles som han nu är.
Nå, hvar och en tror som han behagar;
mig qviltar det lika. Jag sade grefven mina
misstankar, som ni vet, och att han delat dem,
let syns bäst derpå, att han lät spana efter
lalkullan, eller hvad hon var — en dårskap
utt försöka, då ett halft år förgått.
Alltsammans bara dumheter!, svarade Da-
vid, oroligt. I alla fall så var det en fasligt
peklaglig händelse — mycket, mycket heklaglig.n
Useh! Den är så infam, att jag inte undrar
på grefvens tråkiga iynne och alla förargliga
nfall, ty...o
Men ... men, min vän!, sade David med
n hejdande hostning och en varnande blick
uppåt höjden.
Vi följa denna blick till den balkong, som
kjuter ut öfver trappan. Der satt föremålet
ör de båda tjenarnes samtal, den fordom så
köna grefven, i en gungstol. En vid sam-
netsrock föll vårdslöst omkring hans resliga
igur; han hvilade armarna mot stolens stöd,
ch i hela hans ställning, de nedhängande hän-
lerna, det mot bröstet nedlutade hufvudet,