kallat derpå. Det lig något så stolt, så hög-
sinnadt öfver denna panna och dessa ögon, att
de båda makarna betraktade honom med för-
tjusta och lyckliga blickar.
Och ändå tackar jag Gud! utropade han
plötsligt, i det han reste sig upp och ilade
fram till den förvånade Mara, som lutat sig
mot den öppna dörrn och tyst betraktade sce-
nen. Jal jag tackar Gud, att det är som det
är, för nu så — så kan jag en gång få gifta
mig med Maria. Säg, Maria, tycker du inte
så också, och utan att lemna henne tid till
ett svar, brunno kyss på kyss på hennes ro-
siga läppar, och för första gången rodnade flic-
kan dervid.
Då hördes ett hastigt buller utanför, som
kom dem att lyfta upp sina hufvuden, och
med armen omslutande den leende Maria, som
lutade sitt ljuslockiga hufvud mot hans axel,
såg Olof ut åt vägen.
En låg och elegant promenadvagn for skynd-
samt förbi. Der satt en spenslig, blek yng-
ling, vårdslöst kastad i det ena hörnet deraf,
och midt emot honom syntes en gammal her-
re, som sträckte sig fram i en lyssnande och.
2ppmärksam ställning för att uppfånga hans ord.
Ser du, kära Olof, hur grannt och präk-:
igt din bror åker,, sade fader Anders medi!
ett godmodigt leende, då damm-molnet efter
den bortrullande vagnen slog in istugan. trud
delar olika, eller rättare, menniskorna delar
orättvist med (Guds gåfvor; men den som är
elåten med hvad han fått är den rikaste, det
kan du tro mig.
Ja, det behöfver ni inte säga som tröst, fa-
ler Anders. Han kan aldrig vara så lycklig
som jag är i denna stund, svarade Olof gladt,
under det han svängde om med Maria på det
sranrisade golfvet.
På en af de gröna bänkarna, hvilka voro
placerade omkring gården, vid det så kallade
lottet, under de höga träden, sutto gamla Däå-
vid och den elegante herr Felix. David stödde
rmarna mot knäna, förde tummarne om hvar-
ndra och sänkte hufvudet, begrundande. Fe-