— 6 0 EEE - —-— LR
död. Om han bara är nöjd med det lilla han
har och inte låter nedslå sig af några små
stötestenar, som alltid finns här i verlden, och
sen gör efter bästa förstånd emot alla, efter
samvete och Guds ord, så går det nog väl och
bra. När det har varit mörkt för mig som
för alla andra, så har jag tänkt, det blir väl
ljust igen, och så har jag sjungit en munter
visa för att glömma bort ledsamheten. När
vår herre tagit ifrån mig någon, som varit
mig hjertligt kär, så har jag tänkt, det vore
väl både dumt och syndigt att sörja för det
att de ha det bättre än de någonsin kunnat
få här på jorden och kommit i ro, der jag
sjelf en gång skall få frid och glädje, och så
har jag blifvit glad igen och tyckt, att jag sett
dem nicka åt mig från hvar vrå så vänligt, som
de gjorde här i tiden. Ser du på det sättet
tycker jag alt det nästan är svårt till att bli
riktigt olycklig. Och derför skall en aldrig
misströsta och sörja för en tid, som en inte
sett än. Något annat har jag inte att säga dig,
när du träder ut i verlden, kära barn, tillade
han i hurtig ton och slog Olof på axeln. Och
mycket grannt och vackert har väl prosten
sagt dig om vår ondskefulla verld; men om
jag skall säga som jag tänker, så har den för
mig aldrig förefallik som en buse, utan som en
munter och beskedlig vän. Och nu slut med
det der, nu ska vi ta ihop med maten.,
Middagen var förtärd. Olof och Maria spe-
tade småskrattande uppför en liten stege, som
blifvit upprest mot en öppning i förstugutaket,
och hängde omsorgsfullt upp sina belgdagsklä-
der på loftet.
Catharina hade dukat af bordet, och sedan
hon sopat väl upp i spisen, satt nytt löf deri
och prydt dess: kant med blommor, kastade
hon sig framstupa på golfvet för att under
sängen leta rätt på det dyrbara röda skrinet,
hvari hon gjorde inventering hvarje söndags-
eftermiddag. Hon lyftade med ett slags vörd-
nad upp det tunga locket med blå rosor på
röd botten, och sänkte sina blickar i skrinets
nnandöme. En förterkadeitron, ett bref ifrån
isunes man, tresie silfrerskedar, invirade i