vHrrne Genberg och Sandströmer anses vars
konseljens mest liberala ledamöter. Vare detta sagd
utan att förringa de öfriges värde; ty säkert lärei
vara, att regeringens: tendens i det hela är sanni
liberal, fastän den hvarken bör, vill eller kan gå de
radikales öfverdrifna önskningar till mötes. Emeller
tid är dess, såsom de flesta regeringars nu för ti
den, ställning ganska kingig; ty, som sagdt är, så kar
den omöjligen närma sig radikalerne, och ej helle!
de uitrakonservative, utan måste bibehålla sin ställ
ning emellan dessa partier, af hvilka begge den ha
tas och jägtas. Sitt rätta stöd skulle den hafva uta
medelvägsmännen, d. v. s. de moderat liberale. Mer
desse hafva nu, såsom vanligt, det stora felet at
icke våga sig fram, för att försvara sin egen och
regeringens existens. Så har det gått och så går de
här. Så gick det äfven i Örebro, hvarest de mo
derat liberale alltför hastigt rymde fältet för radika
lerne, som just derigenom vunno en fullständig se
ger, p. t. Derigenom har ock händt att radikaler
nes språk mot regeringen blifvit än mer påträngan
de, och likväl är det säkert, att derest regeringer
kastade sig i ultra-liberalisternes armar, så vore der
förlorad. Nästan likaså omöjligt synes det mig vare
att den skulle kunna söka sitt stöd hos de ultra
konservative. Den måste bibehålla sin nuvarande
position, och jag anser att de landsortstidningar, son
bearbeta opinionen till radikalismens fördel, icke der
med uträtta annat, än att understödja de ultrakon
servatives sega motstånd, som är rigtadt mot all
framåtskridande i liberal anda.
Derom säger Götheborgs H. o. S. T.::
Utom denna godbit, innehåller brefvet devoue:
rade uttryck om kronprinsen och kongl. familjen
Att ge sina enskilda sympathier för personer till
känna, är likväl någonting, som ingen bör förtycka
Annorlunda blir förhållandet, då man framställe
skefva åsigter i politiken. Till sådana åsigter ha
hr Engström i hög grad gjort sig saker, då han mec
en viss tillförsigt säger, alt regeringen måste bi
behåila sin nuvarande position. Ingenting är mera
tydligt och klart, än att om någonting skall alldeles
i grund försvaga regeringen, är det just detta stän-
diga vacklande emellan två starka partier. Rege-
ringen sväfvar så till sägande i luften, och har hvar-
ken fotfäste hos de konservative, hvilkas åsigter grun-
das på historiskheten, eller hos de liberale, som stödja
sig vid förnuft och rättvisa. Hr Engström begag-
nar, i ofvan anförde rader, flere benämningar för
partierna i Sverige. Han har sannt liberale, radi-
kale, ultrakonservative, moderat liberale, och ul-
traliserale. Men tydligt är emellertid, att i Sve-
rige icke finnas mer än tre partier af betydenhet,
nemligen konservativa, grå och liberala.
Ultraliberalisterna, likasom ultrakonservatisterna, äro
få. De konservative representeras inom pressen af
Tiden. De grå af Aftonposten, Synglaset, Barome-
tern och Snällposten. De liberala af Aftonbladet och
Bore samt nästan hela landsortspressen. De ultra-
radikale hafva ingen organ i landsorten. När för-
hållandet är sådant och när resultatet af Örebromö-
ret tillika tydligen visat, att pluraliteten af reform-
sällskapernas ledamöter (som jemväl äro uttryck a!
orternas opinion) höra till det liberala partiet; då
hemställes till hr Engström, om det icke är bra obe-
tänkt att tillråda regeringen vidhålla ett pårti, som
saknar allt stöd hos nationens majoritet — ett parti,
som icke kan ha någon annan utväg, än att falla
och draga regeringen med sig, eller att förena sig
med konservatismen eller liberalismen.