vHrrne Genberg och Sandströmer anses vars konseljens mest liberala ledamöter. Vare detta sagd utan att förringa de öfriges värde; ty säkert lärei vara, att regeringens: tendens i det hela är sanni liberal, fastän den hvarken bör, vill eller kan gå de radikales öfverdrifna önskningar till mötes. Emeller tid är dess, såsom de flesta regeringars nu för ti den, ställning ganska kingig; ty, som sagdt är, så kar den omöjligen närma sig radikalerne, och ej helle! de uitrakonservative, utan måste bibehålla sin ställ ning emellan dessa partier, af hvilka begge den ha tas och jägtas. Sitt rätta stöd skulle den hafva uta medelvägsmännen, d. v. s. de moderat liberale. Mer desse hafva nu, såsom vanligt, det stora felet at icke våga sig fram, för att försvara sin egen och regeringens existens. Så har det gått och så går de här. Så gick det äfven i Örebro, hvarest de mo derat liberale alltför hastigt rymde fältet för radika lerne, som just derigenom vunno en fullständig se ger, p. t. Derigenom har ock händt att radikaler nes språk mot regeringen blifvit än mer påträngan de, och likväl är det säkert, att derest regeringer kastade sig i ultra-liberalisternes armar, så vore der förlorad. Nästan likaså omöjligt synes det mig vare att den skulle kunna söka sitt stöd hos de ultra konservative. Den måste bibehålla sin nuvarande position, och jag anser att de landsortstidningar, son bearbeta opinionen till radikalismens fördel, icke der med uträtta annat, än att understödja de ultrakon servatives sega motstånd, som är rigtadt mot all framåtskridande i liberal anda. Derom säger Götheborgs H. o. S. T.:: Utom denna godbit, innehåller brefvet devoue: rade uttryck om kronprinsen och kongl. familjen Att ge sina enskilda sympathier för personer till känna, är likväl någonting, som ingen bör förtycka Annorlunda blir förhållandet, då man framställe skefva åsigter i politiken. Till sådana åsigter ha hr Engström i hög grad gjort sig saker, då han mec en viss tillförsigt säger, alt regeringen måste bi behåila sin nuvarande position. Ingenting är mera tydligt och klart, än att om någonting skall alldeles i grund försvaga regeringen, är det just detta ständiga vacklande emellan två starka partier. Regeringen sväfvar så till sägande i luften, och har hvarken fotfäste hos de konservative, hvilkas åsigter grundas på historiskheten, eller hos de liberale, som stödja sig vid förnuft och rättvisa. Hr Engström begagnar, i ofvan anförde rader, flere benämningar för partierna i Sverige. Han har sannt liberale, radikale, ultrakonservative, moderat liberale, och ultraliserale. Men tydligt är emellertid, att i Sverige icke finnas mer än tre partier af betydenhet, nemligen konservativa, grå och liberala. Ultraliberalisterna, likasom ultrakonservatisterna, äro få. De konservative representeras inom pressen af Tiden. De grå af Aftonposten, Synglaset, Barometern och Snällposten. De liberala af Aftonbladet och Bore samt nästan hela landsortspressen. De ultraradikale hafva ingen organ i landsorten. När förhållandet är sådant och när resultatet af Örebromöret tillika tydligen visat, att pluraliteten af reformsällskapernas ledamöter (som jemväl äro uttryck a! orternas opinion) höra till det liberala partiet; då hemställes till hr Engström, om det icke är bra obetänkt att tillråda regeringen vidhålla ett pårti, som saknar allt stöd hos nationens majoritet — ett parti, som icke kan ha någon annan utväg, än att falla och draga regeringen med sig, eller att förena sig med konservatismen eller liberalismen.