för tankar och samtal. Man behöfver dock
icke förtvifla öfver de sköna konsterna, äfven
om de ännu en tid skulle komma att ligga
under. Smaken och det ästetiska sinnet fort-
lefva i fransmannens traditioner och hela lif,
fastän i närvarande ögonblick samhällets sår
blöder och det rätta läkemedlet icke ännu tyc-
kes vara uppfunnet.
Ovilkorligt vaknar minnet af det förflutna
vid inträdet i den boning, från hvilken ko-
nungafamiljerna flyktat, den ena efter den an-
dra, och dit artisterna nu i stället inflyttat.
Den tviflande allmänheten, som trott sig af
konungaslottet endast återfinna väggar, tak och
golf, kan med skäl förundra sig öfver dess
inre. Sedan revolutionen i sin häftigaste yra
der slagit ned, hela Paris genomströfvat de
öppna salarne, hvilka varit förvandlade ömsom
till lazarett och kasern, och der slutligen nå-
gra hundrade af de vildaste barrikadkämparne
befäsiade sig och qvarstadnade flera veckor,
återfinner man likväl alla marmorpelare, bas-
reliefer och andra konstsaker fullkomligt oska-
dade. Den efter Ludvig Filips id uppbyggda
marmortrappan är lika kunglig som fordom,
och af förgyllningarne i rummen har ingen-
ting lidit, endast här och der synes spår till
ett försök att bortskrapa en och annan krona.
Möbler, tafior, speglar m. m. hafva naturligt-
vis blifvit bortflyttade, men många af de stora
kristallkronorna hänga qvar i hela sin glans.
Thronen är nedrifven och splittrad, endast
märket hvar den stått finns qvar, men den
stora silfverbysten sitter lika lugn på sin höga
piedestal, utan att vid den förbiflygande stor-
men hafva förlorat mer än några blad af den
gyllene lager hon håller i handen.
Industriexpositionen kan man i ordets hela
bemärkelse kalla kolossal. Man finner der
framställt till åskådning och jemförelser allt
hvad den flitiga menniskotankan kunnat upp-
finna, och månget af de utsatta profven hafva
i artistiskt afseende uppnått fullkomligheten.
Från de största ångmnachiner går man gradvis
konstalsterne u.före ända till de minsta små-
saker. Från det hårda jernet, hvars oböjlighet
blifvit bragt till lydnad, till det fina silkesflo-
ret. Från ylleväfnaden till glastyget, från me-
kaniken till handslöjderna, från åkerbruket till
byggnadskonsten, från djuren till vexterna.
Hvad dessa sistnämnde beträffar, utgöra de en
liten förtjusande del af det stora hela. De
bilda en liten rotunda, med sin gräsmatta och
vattenkaskad i midten, der man i doftet af
tusentals blommor njuter en angenäm hvila,
efter att hafva tröttat sinnet med betraktandet
af så många olika föremål i konstens och in-
dustriens alla särskilta grenar. De konstgjorda
blommorna ådraga sig den uppmärksamma
mängdens beundran, nästan ännu mer än de
lefvande. Naturens rikedom är känd, då der-
emot konsten fordrar ihärdighet och snille.
Ingenstädes har den sednare, i denna genre,
hunnit längre än här, och de fransyska blom-
morna äro eftersökte af hela verlden. Jag kan
icke underlåta att med en viss stolthet om-
nämna, det i närvarande stund ett svenskt
namn står främst på den artistiska blomster-
listan. Fru Furstenhoff, som en längre tid här
arbetat åt ett par af de största blomsterhand-
larne, har äfven åt expositionen lemnat några
prof af sin i sanning utmärkta talang. En-
kelketen i anordningen stä!ler fru Furstenhoffs
blommor lksom i skuggan af de öfriga, hvilka
äro långt mera lysande och beräknade på ef-
fekt. Detta oaktadt, eller kanske just derföre,
fästes ovilkorligen den förbivandrandes upp-
märksamhet vid det på en gång graciösa och
naturliga i dessa blommor. Man ser den för-
tjusande passionsblomman slingrande sig kring
korset, vaniljqvisten, så förvillande naturlig,
som vore den ditflyttad från jardin des plantes,
samt åtskilliga andra, hvilka ombytas nästan
hvarje dag, och alla tillerkännas enhälligt kon-
stens pris.