—
SMÅSAKER
ar N. )
IX.
BRÖDERNA.
Emellertid reste den bleka damen tillbaka
öfver heden, der solens strålar ljungade döf-
vande och heta ned på de resande. Hon märkte
ej hvarken solhettan eller att hennes kusk in-
somnat och hästarna i följd deraf knappast
skredo fram. Än tryckte hon barnet, som äf-
ven somnat, emot sitt hjerta, der den ena djupa
sucken undanjagade den andra, än stirrade hon
grubblande framför sig i synbar strid med sig
sjelf. Än spratt hon till, och de mörka ögo-
nen Jljungade blixtar af en fruktansvärd och
djup betydelse. Det var sorg, det var harm,
det var en verld af minnen, kärlek och hat,
af ett ljust och sällt fordom, ett -mörkt och
bittert nu. Det var bilderna från en försvun-
nen lycka, det var skuggorna af en grusad
framtid, fydda förhoppningar, skingrade illusio-
ner, gäckade sällhetsdrömmar. Det var en
otämd och kraftfull själs kamp emot ett mörkt
och obotligt ödes flod, som rullade sina vilda
vågor genom hjertat och afspeglade sig jå den
darrande läppen och den mörka pannan.
Rastlöst och feberaktigt irrade hehnes lan
kar kring ett enda mål; — och nu. tycktes
hon funnit det, ty hennes drag ljusnade af ett
slags sorglig tillfredsställelse, och hon ropade
häftigt På sin sofvande kusk. Denne vaknade
upp och ref sig bakom örat med en förtreted
ech omorgnad min.
Hvad är det för ett ställe som skymtar
der igenom skogen? hör det till herrgården,
som vi nyss lemnaden, frågade hon, visande
med handen på en uthuggning bland -granarna,
der ett litet rödmåladt hus syntes.
ÅA Se BD. B. J4 154 och 456.