MILITAR-AFDELNING.
ETT OCH ANNAT OM SVENSKA ARTILLE-
RIETS ORGANISATION, TJENSTGÖRING
OCH LÖNEFÖRHÅLLANDEN ).
Jag har talat om fredsförhållanden. Annu gif-
ves ett skäl för min afrådan åt de unga officersäm-
nen, som älska vapenbragder, och önska att vinna
krigisk utmärkelse, att blifva artillerister. Chancen
att någonsin få komma med i krig är nemligen o-
jemnförligt mindre, än vid något annat vapen. Då
af infanteriet någon del skall ut, få vanligen hela
regementer odelade tåga af. Under 4813 års kam-
panj, då större delen af vår armå var ute, deltogo
endast, efter nuvarande kanonantal, omkring 6 bat-
lerier uti fälttåget. Med de fem infanteriregemen-
ter som i somras lågo på Fyen var blott 4 batteri
kommenderadt. Efter samma proportion behöfdes, om
alla våra 50 infanteriregementer, stora och små, skulle
. fält, endast 7, batteri följa med. Som vi nu
hafva 46, med fullt antal befälsplatser till alla, samt
ill fästningskompanierne dessutom, till hvilket an-
tal dock visst icke manskapet på långt när räcker,
så äro de förhållanden nästan otänkbara, då alla be-
höfde anlitas till verklig krigstjenst. Den aktiva
jenst, för hvars skul! en yngling så ofia väljer ett
garnisonsvapen, blir derföre för de flesta, äfven un-
der krigstider liksom under fred, inskränkt till be-
vakningen hemma, Att denna nu för tiden, äfven i
red, stundom päåkallar vapnens bruk, hvarvid gar-
nisonstrupperne alltid först få anlitas, och måste
appbära oviljans första utbrott, stenregnet och smä-
lelserne såsom ordningens försvarare (längre har det
innu icke kommit hos oss) hafva vi dock sett. Aran
ir icke afundsvärd, och som belöning hafva de fått
njuta af egen tillfredsställelse öfver uppfyllda pligter.
Jag har nu i det närmaste slutat den obehagliga
uppgift jag mig, att skildra artillerivapnets
rärvarande tiade belägenhet, till lönevilkor,
jensteförhåll
den och organisering. Motiverna för
nitt oombedda uppträdande har jag ofvan antydt.
gger, att om ou enda tecken till ömmande