före knappast nödigt att här upprepa hvad
den mest populäre bland de böhmiska patrio-
terna yttrat: Böhmen — sade Hanka år
1831 — kommer icke förr i besittning af sig
sjelf, än Ryssland återinträdt (?) i besittnin-
gen af Galizien.
Den ständiga bevågenhet, som Ryssland,
det ryska namnet, dess rykte, dess framtid åt-
njutit hos Prags fosterlandsvänner, ända till
närvarande ögonblick, är så mycket märkvär-
digare, som den ännu förblef vid lif, då vår
trogna förbundsbroder Tyskland, med mera
oegennytta än rättvisa, lånade sig till täck-
mantel åt den polska emigrationen, för attl
emot oss upphetsa allmänna tänkesättet, jal
hela Europa. Alla ryssar, som besökt Prag
de sista åren, kunna intyga, att den enda kla-
gan, som de der hade att höra mol vår na-
tion, var öfver den återhållsamhet och ljum-
het, hvarmed man hos oss varit van att mötal
Böhmens folkssympatier.
Rysslands fiender voro alltjemt likasom för-
ryckta i att medverka till utvecklingen afl
dess storhet. I följd af detta Försynens be-l.
slut har en ny fiende uppstått, som kommer
att spela en stor roll i förverkligandet af Ryss-
lands framtid, och icke litet bidraga till dessj
påskyndande. Denna fiende är Ungern, väl tilll
förstående det magyariska Ungern. Bland allal
våra fiender hatar Ungern Ryssland med det
ursinnigaste hat. Magyariska folket, hos hvil-
ket — 0, underbaraste bland alla sammanträf-
fanden! — den revolutionära farsoten inkom-
mit bland en asiatisk hord, om hvilken man
lika riktigt kan säga som om turkarne, att
den blott slagit läger i Europa, lefver omgif-
vet af slaviska folk, som alla äro det lika
förhatliga. — Personlig fiende till dessa folk,
finner den sig, efter århundraden af oro och
förvirring, ännu alltjemnt instängd af dem,
som i elt fängelse. Alla dessa nabofolk —
Servier, Kroater, Slovaker, Siebenbiärgare, ja
till och med Lillryssarne i Karpatherna, äro
länkar i en kedja, som Ungern ansåg för all-
tid krossad. Men nu märker det en hand of-
van sitt kufvud, hvilken, om det behagar den,
kan återförena dessa länkar, öch sammansno
kedjan efter godtycke. Deraf Magyarernas in-
stinktlika hat emot Ryssarne.
Å en annan sida hafva de nuvarande parti-
anförarne, i sin tro på utländsk journalism, på
allvar inbillat sig att magyariska folket blifvit
beskärdt med ett stort kall mot det rättrogna
östern, och att det af ödet blifvit utkoradt att
sälta en damm emot Rysslands slutliga syfte-
enål.
På Militärgränsen, hvars befolkning till tre.
Ifjerdedelar består af rättrogna Slaver, finnes
icke en enda hydda, hvari ej, äfven efter öster-
rikiska resandes berättelser, bredvid bilden af
Österrikes kejsare, också finnes bilden af en;
annan kejsare, som dess trogna folk hårdnac-
kadt anser för den ende laglige.
. Hvarföre skulle man längre förtiga detta?:
Är det sannolikt, att det jordskalf, som skakar
vestern, skall stanna vid österns portar? Ar
det tänkbart blott, att i denna strid på lif och
död, detta gudålöshetens korståg, som revolu-
tionen, sedan hon gjort sig till herrskarinna
öfver tre fjerdedelar af det vestra Europa, nu;
anförer emot Ryssland: — är det möjligt, un-
der sådana omständigheter, ett det slaviska:
rättrogna östern, hvars lif är så innerligt för-
enadt med vårt, kunde under stridens forlgång
befinna sig på en annan sida än vår? Det
är tvärtom sannolikt att striden just skall be-
gynna på denna sida. Ty man kan förutse,
att de propagandor, som hafva bearbetat österr
— den katolska propagandan, den revolutio-
nära propagandan — så stelt de ock, med
hänseende till sitt väsen, stå midt emot hvar-
andra — skola, innerligt förenade genom det
gemensamma hatet emot Byssland, nu med för-
dubblad ifver gripa verket an. Man kan vara
förwissad om, att de icke skola underlåta nå-
gorting för att nå sitt syfte. Men, store Gud,
hvad skule biifva alla dessa folks lott, hvilka,
kristliga såsem vi,endast äro föremål för de afsky-
värdaste intriger, om de åsgdosattes af den enda
myndighet, hvilken de i sina böner anropa -em
värn och bistånd! Hvilken förfärlig villervalla
skulle ej uppkomma, om under österns strid
med revolutionen, österns legilime monark,
orienlens rältrogne kejsare ett ögonblick dröjde
att ila dessa folk till hjelp!
Nej, det är omöjligt: tusen års aningar
svika ej: Ryssland, trones land, skall bevisa
sin trohet och sin tro i farans ögonblick;
Ryssland studsar ej tillbaka för sin skickelses
höghet, det skall ej bäfva för uppfyllandet ef
sin kallelse.
Men när var denna kallelse mera klar ech
ögerskenlig ån just nu? Gud har med elå-
skrift tecknat den på den åskdigra himmean.
MWVesterlandet är i nedgående. Allt sam-
manstörtar och försvinner i den härjande
lågan. Karl den Stores Europa, såväl som:
Wienerkongressens Euwropa, påfvedömet i Rom
och alla österns konungariken, Katolicismen
och Protestantismen, så länge förlorade för tron,
det ill orimlighet förnedrade förnuftet, den
vidare omöjliga samhällsordningen, den för
alltid omöjliga friketen, — allt går under, och
öfver deras grus, upptornadt i frihetens namn,
står civilisationen och stryper sig med egna
händer.
Och när vi nu öfver detta omätliga svall
af tillirtetgörelse skåda en helig ark — ett an-
nat ännu långt mer omätligt rike, hvem skall)
då längre tvifla på dess gudomliga sändning !!
Och tillkommer det oss, dess barn, att tveka j!
och vaekia?
MILITAR-AFDELNING.
ETT OCH ANNAT OM SVENSKA ARTILLE-
RIETS ORGANISATION, TJENSTGÖRING
OCH LÖNEFÖRHÅLLANDEN ).
Jag har talat om fredsförhållanden. Annu gif-