före knappast nödigt att här upprepa hvad den mest populäre bland de böhmiska patrioterna yttrat: Böhmen — sade Hanka år 1831 — kommer icke förr i besittning af sig sjelf, än Ryssland återinträdt (?) i besittningen af Galizien. Den ständiga bevågenhet, som Ryssland, det ryska namnet, dess rykte, dess framtid åtnjutit hos Prags fosterlandsvänner, ända till närvarande ögonblick, är så mycket märkvärdigare, som den ännu förblef vid lif, då vår trogna förbundsbroder Tyskland, med mera oegennytta än rättvisa, lånade sig till täckmantel åt den polska emigrationen, för attl emot oss upphetsa allmänna tänkesättet, jal hela Europa. Alla ryssar, som besökt Prag de sista åren, kunna intyga, att den enda klagan, som de der hade att höra mol vår nation, var öfver den återhållsamhet och ljumhet, hvarmed man hos oss varit van att mötal Böhmens folkssympatier. Rysslands fiender voro alltjemt likasom förryckta i att medverka till utvecklingen afl dess storhet. I följd af detta Försynens be-l. slut har en ny fiende uppstått, som kommer att spela en stor roll i förverkligandet af Rysslands framtid, och icke litet bidraga till dessj påskyndande. Denna fiende är Ungern, väl tilll förstående det magyariska Ungern. Bland allal våra fiender hatar Ungern Ryssland med det ursinnigaste hat. Magyariska folket, hos hvilket — 0, underbaraste bland alla sammanträffanden! — den revolutionära farsoten inkommit bland en asiatisk hord, om hvilken man lika riktigt kan säga som om turkarne, att den blott slagit läger i Europa, lefver omgifvet af slaviska folk, som alla äro det lika förhatliga. — Personlig fiende till dessa folk, finner den sig, efter århundraden af oro och förvirring, ännu alltjemnt instängd af dem, som i elt fängelse. Alla dessa nabofolk — Servier, Kroater, Slovaker, Siebenbiärgare, ja till och med Lillryssarne i Karpatherna, äro länkar i en kedja, som Ungern ansåg för alltid krossad. Men nu märker det en hand ofvan sitt kufvud, hvilken, om det behagar den, kan återförena dessa länkar, öch sammansno kedjan efter godtycke. Deraf Magyarernas instinktlika hat emot Ryssarne. Å en annan sida hafva de nuvarande partianförarne, i sin tro på utländsk journalism, på allvar inbillat sig att magyariska folket blifvit beskärdt med ett stort kall mot det rättrogna östern, och att det af ödet blifvit utkoradt att sälta en damm emot Rysslands slutliga syfteenål. På Militärgränsen, hvars befolkning till tre. Ifjerdedelar består af rättrogna Slaver, finnes icke en enda hydda, hvari ej, äfven efter österrikiska resandes berättelser, bredvid bilden af Österrikes kejsare, också finnes bilden af en; annan kejsare, som dess trogna folk hårdnackadt anser för den ende laglige. . Hvarföre skulle man längre förtiga detta?: Är det sannolikt, att det jordskalf, som skakar vestern, skall stanna vid österns portar? Ar det tänkbart blott, att i denna strid på lif och död, detta gudålöshetens korståg, som revolutionen, sedan hon gjort sig till herrskarinna öfver tre fjerdedelar af det vestra Europa, nu; anförer emot Ryssland: — är det möjligt, under sådana omständigheter, ett det slaviska: rättrogna östern, hvars lif är så innerligt förenadt med vårt, kunde under stridens forlgång befinna sig på en annan sida än vår? Det är tvärtom sannolikt att striden just skall begynna på denna sida. Ty man kan förutse, att de propagandor, som hafva bearbetat österr — den katolska propagandan, den revolutionära propagandan — så stelt de ock, med hänseende till sitt väsen, stå midt emot hvarandra — skola, innerligt förenade genom det gemensamma hatet emot Byssland, nu med fördubblad ifver gripa verket an. Man kan vara förwissad om, att de icke skola underlåta någorting för att nå sitt syfte. Men, store Gud, hvad skule biifva alla dessa folks lott, hvilka, kristliga såsem vi,endast äro föremål för de afskyvärdaste intriger, om de åsgdosattes af den enda myndighet, hvilken de i sina böner anropa -em värn och bistånd! Hvilken förfärlig villervalla skulle ej uppkomma, om under österns strid med revolutionen, österns legilime monark, orienlens rältrogne kejsare ett ögonblick dröjde att ila dessa folk till hjelp! Nej, det är omöjligt: tusen års aningar svika ej: Ryssland, trones land, skall bevisa sin trohet och sin tro i farans ögonblick; Ryssland studsar ej tillbaka för sin skickelses höghet, det skall ej bäfva för uppfyllandet ef sin kallelse. Men när var denna kallelse mera klar ech ögerskenlig ån just nu? Gud har med elåskrift tecknat den på den åskdigra himmean. MWVesterlandet är i nedgående. Allt sammanstörtar och försvinner i den härjande lågan. Karl den Stores Europa, såväl som: Wienerkongressens Euwropa, påfvedömet i Rom och alla österns konungariken, Katolicismen och Protestantismen, så länge förlorade för tron, det ill orimlighet förnedrade förnuftet, den vidare omöjliga samhällsordningen, den för alltid omöjliga friketen, — allt går under, och öfver deras grus, upptornadt i frihetens namn, står civilisationen och stryper sig med egna händer. Och när vi nu öfver detta omätliga svall af tillirtetgörelse skåda en helig ark — ett annat ännu långt mer omätligt rike, hvem skall) då längre tvifla på dess gudomliga sändning !! Och tillkommer det oss, dess barn, att tveka j! och vaekia? MILITAR-AFDELNING. ETT OCH ANNAT OM SVENSKA ARTILLERIETS ORGANISATION, TJENSTGÖRING OCH LÖNEFÖRHÅLLANDEN ). Jag har talat om fredsförhållanden. Annu gif