der lullstandigt upphait den kristna rEelatonens beståndsdelar, och i detta trons intet utvecklade sig det revolutionära elementet — andens högmod — med sådan yppighet, att det kanhända icke nu finnes något land, hvarest vårt tidehvarfs sår gapar vidare och mera frätande, än i Europas hjerta. I samma mån som Tyskland revolutionerade sig, vexte, till följd af en nödvändig konseqvens, dess hat emot Ryssland. Under bördan af de välgerningar, som Tyskland emotltagit af Tsaren, kunde det naturligtvis endast hysa hat emot Ryssland, och detta hat tycks nu hafva nått sin höjd, medan det triumferar öfver allt förnuft, ja öfver sjelfbevarelsens instinkt. Kunde ett sådant hat ingifva någon annan känsla än medömkans, så skulle Ryssland, i sanning, vara hämnadt nog genom den anblick, som Tyskland erbjuder åt hela verlden, i följd af Februarirevolutionen. Historien känner intet exempel på att ett folk så bokstafligen tagit ett annat till mönster i efterhärmningen af tygellösa våldsgerningar. De rörelser, som i Tyskland omstörta den politiska ordningen, och till och med äfventyra dess samhällsordnings tillvaro, äro uppenbarligen tillkonstlade och låta visserligen icke redovisa sig derigenom, att man härleder dem från ett öppet och allmänt kändt bekof. Alla, som icke helt och hållet gått förlustiga gåfvan att bedöma verklighetens bevisningskraft, måste det derföre nu mera blifva tydligt, att den väg, som Tyskland beträdt för lösningen af sitt politiska system, icke leåer till enhet, utam till sjelfförderf, till en ryskig, räddningslös katastrof! I sanning, man skall snart inse att den enda enhet, som kan äga rum för det vorkliga, kistoriska Tyskland, — den enda möjligheten af en allvarlig för landet lämplig emhet, är oupplösligt förenad med det politiska system, åt hvilket det nu vänder ryggen. Under de sednaste 33 åren, sannekkt de lyckligaste i hela Tysklands historia, har det utgjort en hierarkiskt konstituerad, efter fasta grundsatser handlanåe samhällskropp; och hvilken omständighet, fråga vi, kan det ensamt tillskrifva ett så lyekligt resultat? HFivad har 4et att tacka för sin trygghet? Uppenbarligen allenast det upprigtiga goda förståndet emellan de begge stora makterna, som representera de begge principer, hvilka i tre århundraden kämpat om väldet i Tyskland. Men är det väl tänkbart att en så svårt uppnådd, så svårt bevarad endrägt, skulle kunnat räcka så länge, om icke Österrike och Preussen, efter de stora krigen med Frankrike, hade innerligt förbundet sig med Ryssland och kraftigt stödt sig derpå? Det är just denna politiska kombination, den Tysklend tillika har att tacka för sir endaste för detsamma möjliga enhet, och för den 33-åriga freden, som det nu har brutit. Hvarken hat. eller lögn kan träda upp emot detta factum. Tyskland kunde under ett anfall af yrsel bryta denna allians, hvilken, utan att pålägga detsamma minsta offer, skyddade och betryggade dess nationella sjelfständighet; men en solid och varaktig grundval har det härigenom för alltid beröfvat sig. Derför kommer ock det revolutionära Tyskland att inom kort erhålla en utomordentlig texa, hvilken skall blifva så mycket mera kännbar, som man kommer att bibringa det densamma från omedelbart grannskap. De, som försvagade och tillintetgjorde alla gamla myndigheter, som omhvälfde landets politiska ordning i dess djupaste grundvalar: de betänkte icke, att de derigenom våldsamt framkallade den vådligaste af alla sammantrasslingar och en strid på lif och död om Tysklands framtid — jag menar striden emellan de olika nationaliteterna. Att det midt i Tyskland, om hvars enhet man drömmer, ges i Böhmens bergdäld ock i de slaviska naboländerra emellan sex och sju millioner menniskor, för kvilka Tyskland har, från slägte sill slägte, sedan århundraden, icke ett ögonblick upphört att vara någonting ännu mycket sämre, än ett fienätligt land, och förkvilka tysken alltid var en personlig fiende — det hade man glömt. Här är i sanning icke frågan om den litterära patriotismen hos några lärda i Prag, så aktningsvärd den annars mi vara derföre att dessa menniskor gjort sitt fädernesland stora tjenster och komma att vidare göra det. Men Böhmens lif inskränker sig ej dertill; ty intet folks lif rörer sig i böcker — om det icke tilläfventyrs vere det tyska folkete lif. Nej, ett folks lif ligger i dess naturliga känsla, i dess tro, och för att tillstå sanningen, böcker äro snarare egnade att förslappa och förnedra det, än att besjäla det med lif. Hvad som i Böhmen qvarstår af dess gamla folklif, ligger i dess Hussitiska trosläror, i den städse vakna protesten hos dess betryckta slaviska nationalitet, emot romerska kyrkan och tyska öfverväldet. Detta band, hvarmed det ännu alltjemnt sammanhänger vid sin forntid, full af strid och ära, är den felande länken, som en dag skall fullständigt fylla den öppna luckan i den kedja, hvilken förenar Tschekerna i Böhmen med sina bröder i Östern. Till denna punkt kan man icke nog återkomma, ty det är just i dessa uråldriga sympatetiska ininnen af den orientaliska kyrkan, i dessa återblickar på den gamla trosläran, af hvilken Hussitismen blott var ett ofullkomligt och vanstäldt aftryck, hvari den vida åtskilnaden ligger emellan Polen och Böhmen; — Böhmen, som endast med tvång fördrager den vesterländska kyrkans ok, och det affälliga katolska Polen, Occidentens fanatiska Schiiter, som alltid stodo färdiga att förråda sina egna barn. i Hvad skall Böhmen göra? Hvad dess nabofolk, Mährerna och Slowakerna, d. v. s. sju till åtta millioner menniskor af samma stam och med samma språk? Sträfvar det efter egen sjelfständighet och oafhängighet, eller kall det förmå sig att inträda i det löjliga förbundet af den stundande germaniska enheten, som till slut ändå icke blir någonting annail än enheten af kaos? Böhmen skall, till trots för de idter, som beherrska det i dag,