der lullstandigt upphait den kristna rEelato-
nens beståndsdelar, och i detta trons intet ut-
vecklade sig det revolutionära elementet — an-
dens högmod — med sådan yppighet, att det kan-
hända icke nu finnes något land, hvarest vårt
tidehvarfs sår gapar vidare och mera frätande,
än i Europas hjerta. I samma mån som Tysk-
land revolutionerade sig, vexte, till följd af en
nödvändig konseqvens, dess hat emot Ryssland.
Under bördan af de välgerningar, som Tysk-
land emotltagit af Tsaren, kunde det naturligt-
vis endast hysa hat emot Ryssland, och detta
hat tycks nu hafva nått sin höjd, medan det
triumferar öfver allt förnuft, ja öfver sjelfbe-
varelsens instinkt.
Kunde ett sådant hat ingifva någon annan
känsla än medömkans, så skulle Ryssland, i
sanning, vara hämnadt nog genom den anblick,
som Tyskland erbjuder åt hela verlden, i följd
af Februarirevolutionen. Historien känner in-
tet exempel på att ett folk så bokstafligen ta-
git ett annat till mönster i efterhärmningen af
tygellösa våldsgerningar. De rörelser, som i
Tyskland omstörta den politiska ordningen, och
till och med äfventyra dess samhällsordnings
tillvaro, äro uppenbarligen tillkonstlade och låta
visserligen icke redovisa sig derigenom, att
man härleder dem från ett öppet och allmänt
kändt bekof. Alla, som icke helt och hållet
gått förlustiga gåfvan att bedöma verklighetens
bevisningskraft, måste det derföre nu mera
blifva tydligt, att den väg, som Tyskland be-
trädt för lösningen af sitt politiska system,
icke leåer till enhet, utam till sjelfförderf, till
en ryskig, räddningslös katastrof!
I sanning, man skall snart inse att den
enda enhet, som kan äga rum för det vorkli-
ga, kistoriska Tyskland, — den enda möjlig-
heten af en allvarlig för landet lämplig emhet,
är oupplösligt förenad med det politiska sy-
stem, åt hvilket det nu vänder ryggen.
Under de sednaste 33 åren, sannekkt de
lyckligaste i hela Tysklands historia, har det
utgjort en hierarkiskt konstituerad, efter fasta
grundsatser handlanåe samhällskropp; och hvil-
ken omständighet, fråga vi, kan det ensamt
tillskrifva ett så lyekligt resultat? HFivad har
4et att tacka för sin trygghet? Uppenbarligen
allenast det upprigtiga goda förståndet emellan
de begge stora makterna, som representera de
begge principer, hvilka i tre århundraden käm-
pat om väldet i Tyskland. Men är det väl
tänkbart att en så svårt uppnådd, så svårt be-
varad endrägt, skulle kunnat räcka så länge,
om icke Österrike och Preussen, efter de stora
krigen med Frankrike, hade innerligt förbun-
det sig med Ryssland och kraftigt stödt sig
derpå? Det är just denna politiska kombina-
tion, den Tysklend tillika har att tacka för sir
endaste för detsamma möjliga enhet, och för
den 33-åriga freden, som det nu har brutit.
Hvarken hat. eller lögn kan träda upp emot
detta factum. Tyskland kunde under ett an-
fall af yrsel bryta denna allians, hvilken, utan
att pålägga detsamma minsta offer, skyddade
och betryggade dess nationella sjelfständighet;
men en solid och varaktig grundval har det
härigenom för alltid beröfvat sig. Derför kom-
mer ock det revolutionära Tyskland att inom
kort erhålla en utomordentlig texa, hvilken
skall blifva så mycket mera kännbar, som man
kommer att bibringa det densamma från ome-
delbart grannskap. De, som försvagade och
tillintetgjorde alla gamla myndigheter, som
omhvälfde landets politiska ordning i dess dju-
paste grundvalar: de betänkte icke, att de der-
igenom våldsamt framkallade den vådligaste af
alla sammantrasslingar och en strid på lif och
död om Tysklands framtid — jag menar stri-
den emellan de olika nationaliteterna. Att det
midt i Tyskland, om hvars enhet man dröm-
mer, ges i Böhmens bergdäld ock i de slavi-
ska naboländerra emellan sex och sju millioner
menniskor, för kvilka Tyskland har, från slägte
sill slägte, sedan århundraden, icke ett ögon-
blick upphört att vara någonting ännu mycket
sämre, än ett fienätligt land, och förkvilka tysken
alltid var en personlig fiende — det hade man
glömt. Här är i sanning icke frågan om den
litterära patriotismen hos några lärda i Prag,
så aktningsvärd den annars mi vara derföre
att dessa menniskor gjort sitt fädernesland
stora tjenster och komma att vidare göra det.
Men Böhmens lif inskränker sig ej dertill; ty
intet folks lif rörer sig i böcker — om det
icke tilläfventyrs vere det tyska folkete lif. Nej,
ett folks lif ligger i dess naturliga känsla, i
dess tro, och för att tillstå sanningen, böcker
äro snarare egnade att förslappa och förnedra
det, än att besjäla det med lif. Hvad som i
Böhmen qvarstår af dess gamla folklif, ligger
i dess Hussitiska trosläror, i den städse vakna
protesten hos dess betryckta slaviska nationa-
litet, emot romerska kyrkan och tyska öfver-
väldet. Detta band, hvarmed det ännu
alltjemnt sammanhänger vid sin forntid, full
af strid och ära, är den felande länken, som en
dag skall fullständigt fylla den öppna luckan i
den kedja, hvilken förenar Tschekerna i Böh-
men med sina bröder i Östern.
Till denna punkt kan man icke nog åter-
komma, ty det är just i dessa uråldriga sympa-
tetiska ininnen af den orientaliska kyrkan,
i dessa återblickar på den gamla trosläran, af
hvilken Hussitismen blott var ett ofullkomligt
och vanstäldt aftryck, hvari den vida åtskil-
naden ligger emellan Polen och Böhmen;
— Böhmen, som endast med tvång fördrager
den vesterländska kyrkans ok, och det affälliga
katolska Polen, Occidentens fanatiska Schiiter,
som alltid stodo färdiga att förråda sina egna
barn. i
Hvad skall Böhmen göra? Hvad dess nabo-
folk, Mährerna och Slowakerna, d. v. s. sju
till åtta millioner menniskor af samma stam
och med samma språk? Sträfvar det efter
egen sjelfständighet och oafhängighet, eller
kall det förmå sig att inträda i det löjliga
förbundet af den stundande germaniska enhe-
ten, som till slut ändå icke blir någonting an-
nail än enheten af kaos? Böhmen skall, till
trots för de idter, som beherrska det i dag,