ULL DUPUTUTE BIGIVVIIS ILL UUUVUUSIBIUTLLIIND PVYILlat HAVIG
öppnas för oss. Dygd, fädernesland och mennisko-
väl äro för oss, liksom för er, de högsta klenoder,
för hvilka vi hafva offrat och ännu äre beredde att
offra lif, gods och blod. Tron J, att en fördom hari
mera anspråk på trovärdighet derföre, att den kan
brösta sig öfver ett tusenårigt bestånd? Emot denna
eder autoritet åberopar jag en annan, en högre, enj
äldre — det är den eviga sanmingen. S
Mången af Wergelands motstårdare i denna kamp
befarade, att ett ingrepp i en af norska konstitutis-
nens paragrafer — om också betingadt af tidsangani
och upplysningen — skulle kunna hafva till Töljd
ett vådligt rubbande i dess öfriga fria institutioner. i
Det var intoleransen, höljd i Patriotismens trantel.
Ett dylikt afguderi för bekstafven är, Hikdrigast
sagdt, syndigt, äfven om 4et gällde Guds or8 Huru
mycleet mera då, i fråga om menniskoverk, hvilka
:genem sin ofullkomlighwet mäste vara underkastadel:
-der formernas vexling, som tiden kräfver. l
- Mot dessa och flera tpartier kämpade W. med o-c
uttrötteligt nit, icke klemnande ur sigte det mål,l!l
hvars ernående nästar uteslutande tog hans litterära
verksamhet under de :sednaste lefnadsåren i anspråk. e
Det blef honom ej Törunnadt att upplefva den ly-
:sande seger, som religionsfriheten unter de sednaste a
åren i så många europeiska stater vennit. Säkert!
skulle hans ädla :kjerta hafva innerligt fröjdats öf-1
ver, ätt de sädeskorn, dem han, i tikhet med många ,
andra ädla statsmän, utsått, numera grott, för anv.
helt visst en gång lemna för menskligheten välgö: L
rande frukter; fröjdats öfver, att, runder alla de skak-
Ringar, som den politiska verlden sednast genomÅ
gått, folken, då de begärt, furstärne, då de beviljat,
varit eniga i erkännandet af en stor princip: reft-
gionsfrihetens. Ja, i religionsfriheten återfinna vil
de spår, dem frihetens gudinna iemnat efter sig tär!
nere, då hon, efter den sednaste korta vandringen
öfver jorden, åter flyktade till sitt gudomliga om.
Kanhända skal mensklighetenr,- genom att troget följa
dessa spår, er gång lyckas åteffinna henne!
Ehuru sergligt och nedslående det än är, att vi,
i stället för en hyllning åtW. under hans Kfstid,
först nu på? kans graf plantere en förgätmigej, kunna
vi dock ej för oss fördölja det upphöjande: i den
tanken, att-ea stor id firar-sin uppståndelsefest vid
hans gvaf. Aldrig har materiens förgängligket och
andens odödlighet visat sig i närmare beröring eller
uppenbarat-sig tydligare för-ess, än just wid-genna
Wergelands graf.
Och sålunda blir hansihöyileställe för oss 6 alle-
nast en gråf, som skiljer menniskovännen ock skal-
den ifrån: :det samhälle, der han verkat, utan ockl
ett heligt altare, som förenar brodern med bredern.
Ty, enadei broderlig samidrögt stå vi ju här, alla
lifvade äf samma känsla, äf samma allmänna men-j
niskokärlek -och samma frihet, alla uppfyllde af del
idters -höga sanning, som Wergeland tänzte och
förkunnade. — I sanning, då våra hjertan Jränna så
lika i fråga om lifvets högsta sanningar, synas de
väl ej vara Bestämde att skiljas genom frågor, för
hvilka lifvet — åtminstone detta lif — ejihar något
tillfyllestgörande svar.
Och denna enkla minnesvård, rest af några israe-
liters djupa-och innerliga beundran och tacksamhet,
manar oss ej allenast att minnas , utan äfven att
glömma. Sea, om äfven-akKa de tunga kboiar, -som
under årtusenden fjettrat mina trosbröder, likasom
genom ett -trellslag skulle lösas; — de djupa sår, de
blodiga ärr, som fjettrarne efterlemnat, försvinna
dock ej så fert; och :likväl bjuda vi handen till
glömska. Glömma vilja vi en förfluten tid, så rikl:
på tårar ochförtryck ; glömma alla de gräsliga qval,
som våra förfäder lidit derföre, att de at samvetel
och heder ansågo sig förhindrade att med munnen
bekänna, hvad bjertat ej kärde. — O, så glömmen
äfven 3; låten ej barnen lida för hvad fäderna bru:l
tit. Endast få blad äro ännu oskrifna i den bok,
hvarest broderns skuld mot brodern äre uppteck-
nade; — måtte menniskokärlekens hand srart slunga I
denna elycksdigsa bok med dess blodiga skrift uti
glömskans (flod.
När, enligt den heliga Skrift, vår stamfaderiFacob l:
vid sitt afsked sfrån Laban slöt ett förbund medl
denne, uppreste de en minnesvård emellan sig, och :
de märkliga ord, som dervid yttrades, tilleopar äfven I:
jag er i denna högtidliga stund, j ädle Norrmän:
Denna sten må vara ett evinnperligt wittne,l:
att jag ieke drager förbi dem till dig eller du!
till mig i ondo. j
Och snart skall då den tid komma, då kärleken :.
blir en sannizg. :Då skall menskligheten fira ensstor!
altäckningsfest hand i-hand skola bröderna samdasj:
kring en graf — en helt annan än- denna — föråo-!
mens graf. För våra blickar skall då aftäckas en!
minnesvård — sanningens förklarade gestalt. Vs
ande skall då fira sin skönaste triumf i ljusets re- :
gioner, med välbehag .skåda ned oek välsigna det:
nya förbund, som redan .under hans jordiska vistelse! 4
af honom förbereddes. ; i
önskningar, heliga törhoppnicgar. ON årdiga.a att hysasijt
och uttalas af oss alla, vid skalden, feibets- och)!
menreiskovännen Wergelands graf.n
dela det af statsrevisor Daa: I
Statsrevisor Daa yttrade: Blard de händelser, b
som kunna träffa menniskan under hennes vistande
här på jorden, finnes inger så beklaglig, så sorglig
som den att nödgas lemna fäderneslandet. Förvis-
ning, landsflykt äro ord, som endast stå en grad ä
efter döden. ch ändock har detta öde träffat och; ö
träffar ännu dagligen icke allesast enskilda menni- MM
skor, utan äfver hela nationer. Och likväl har detip
drabbat många af de ädlaste, som vårt slägte fram- sö
bragt, och öfvergått de stammar, bvilka stått främst b
i rangen bland sina bröder, ja till och med sådana h
som af nationerna blifvit erkända för Guds ut-
korades. Årtusender hafva försvurnit sedan ju-
darne, denna stam, hvifken alltid varit uppbärare och
fostrare af de högsta igter, som röra sig i ett: mensk-
igt bröst, medelst hvilkas tankar Guds ljus utbredde m
sig öfver veriden, — måste vandra ut öfver den vida fo
jorden, såsom främmande, utan fädernesland. ini
Sedan nu ljus uppgått öfver de himmelska san- R
ningarne, har i våra dagar nationernas uppmärk-1,
samhet vändt sig till de jordiska förhållandena med.
samma granskande ifver och samma ihärdiga strid,
som fordom till de öfversinnliga. Sålunda hafva vilj;
också sett ett det hjeltemodigaste och ädlaste folkl,:
som vår samtid känt, blifva ett pilgrimsfolk, jag,
nenar Polens söner. Politiken har nu ock sinalar
nartyrer, likasom fordom religionen! Rv
Skall detta storhetens missöde endast vara föremål! ÅA
ör sorg, eller tilläfventyrs hos kraftigare naturer!pa
väcka planer till vedergällning och upprättelse? — pe
Törer icke äfven denna de ädlastes landsfiyktighet!m
ned, till den stora mensklighetens utveckling, i hyil- gö
cen den enskildes ve och den ena nationens lidan-
en endast utgöra medel till vinnande af de största! toj
indamål? Hvilken kan tvifla derpå, som i våra sk
lagar sett dessa förvisade bilda en härskara af san-phe
vingens och frihetens målsmän och soldater, ett bro- de
lerskap öfver hela verlden emot andens förtryck?
sanning, judarnes vetenskaplighet och polackarnes!q,
jeltebragder hafva uppfyllt en lika stor mission-un-lsg
ler främlingstillståndet, som om de rådt öfver rikalfö
an ARK AS IE 1 2