ULL DUPUTUTE BIGIVVIIS ILL UUUVUUSIBIUTLLIIND PVYILlat HAVIG öppnas för oss. Dygd, fädernesland och menniskoväl äro för oss, liksom för er, de högsta klenoder, för hvilka vi hafva offrat och ännu äre beredde att offra lif, gods och blod. Tron J, att en fördom hari mera anspråk på trovärdighet derföre, att den kan brösta sig öfver ett tusenårigt bestånd? Emot denna eder autoritet åberopar jag en annan, en högre, enj äldre — det är den eviga sanmingen. S Mången af Wergelands motstårdare i denna kamp befarade, att ett ingrepp i en af norska konstitutisnens paragrafer — om också betingadt af tidsangani och upplysningen — skulle kunna hafva till Töljd ett vådligt rubbande i dess öfriga fria institutioner. i Det var intoleransen, höljd i Patriotismens trantel. Ett dylikt afguderi för bekstafven är, Hikdrigast sagdt, syndigt, äfven om 4et gällde Guds or8 Huru mycleet mera då, i fråga om menniskoverk, hvilka :genem sin ofullkomlighwet mäste vara underkastadel: -der formernas vexling, som tiden kräfver. l Mot dessa och flera tpartier kämpade W. med o-c uttrötteligt nit, icke klemnande ur sigte det mål,l!l hvars ernående nästar uteslutande tog hans litterära verksamhet under de :sednaste lefnadsåren i anspråk. e Det blef honom ej Törunnadt att upplefva den ly:sande seger, som religionsfriheten unter de sednaste a åren i så många europeiska stater vennit. Säkert! skulle hans ädla :kjerta hafva innerligt fröjdats öf-1 ver, ätt de sädeskorn, dem han, i tikhet med många , andra ädla statsmän, utsått, numera grott, för anv. helt visst en gång lemna för menskligheten välgö: L rande frukter; fröjdats öfver, att, runder alla de skakRingar, som den politiska verlden sednast genomÅ gått, folken, då de begärt, furstärne, då de beviljat, varit eniga i erkännandet af en stor princip: reftgionsfrihetens. Ja, i religionsfriheten återfinna vil de spår, dem frihetens gudinna iemnat efter sig tär! nere, då hon, efter den sednaste korta vandringen öfver jorden, åter flyktade till sitt gudomliga om. Kanhända skal mensklighetenr,genom att troget följa dessa spår, er gång lyckas åteffinna henne! Ehuru sergligt och nedslående det än är, att vi, i stället för en hyllning åtW. under hans Kfstid, först nu på? kans graf plantere en förgätmigej, kunna vi dock ej för oss fördölja det upphöjande: i den tanken, att-ea stor id firar-sin uppståndelsefest vid hans gvaf. Aldrig har materiens förgängligket och andens odödlighet visat sig i närmare beröring eller uppenbarat-sig tydligare för-ess, än just wid-genna Wergelands graf. Och sålunda blir hansihöyileställe för oss 6 allenast en gråf, som skiljer menniskovännen ock skalden ifrån: :det samhälle, der han verkat, utan ockl ett heligt altare, som förenar brodern med bredern. Ty, enadei broderlig samidrögt stå vi ju här, alla lifvade äf samma känsla, äf samma allmänna men-j niskokärlek -och samma frihet, alla uppfyllde af del idters -höga sanning, som Wergeland tänzte och förkunnade. — I sanning, då våra hjertan Jränna så lika i fråga om lifvets högsta sanningar, synas de väl ej vara Bestämde att skiljas genom frågor, för hvilka lifvet — åtminstone detta lif — ejihar något tillfyllestgörande svar. Och denna enkla minnesvård, rest af några israeliters djupa-och innerliga beundran och tacksamhet, manar oss ej allenast att minnas , utan äfven att glömma. Sea, om äfven-akKa de tunga kboiar, -som under årtusenden fjettrat mina trosbröder, likasom genom ett -trellslag skulle lösas; — de djupa sår, de blodiga ärr, som fjettrarne efterlemnat, försvinna dock ej så fert; och :likväl bjuda vi handen till glömska. Glömma vilja vi en förfluten tid, så rikl: på tårar ochförtryck ; glömma alla de gräsliga qval, som våra förfäder lidit derföre, att de at samvetel och heder ansågo sig förhindrade att med munnen bekänna, hvad bjertat ej kärde. — O, så glömmen äfven 3; låten ej barnen lida för hvad fäderna bru:l tit. Endast få blad äro ännu oskrifna i den bok, hvarest broderns skuld mot brodern äre upptecknade; — måtte menniskokärlekens hand srart slunga I denna elycksdigsa bok med dess blodiga skrift uti glömskans (flod. När, enligt den heliga Skrift, vår stamfaderiFacob l: vid sitt afsked sfrån Laban slöt ett förbund medl denne, uppreste de en minnesvård emellan sig, och : de märkliga ord, som dervid yttrades, tilleopar äfven I: jag er i denna högtidliga stund, j ädle Norrmän: Denna sten må vara ett evinnperligt wittne,l: att jag ieke drager förbi dem till dig eller du! till mig i ondo. j Och snart skall då den tid komma, då kärleken :. blir en sannizg. :Då skall menskligheten fira ensstor! altäckningsfest hand i-hand skola bröderna samdasj: kring en graf — en helt annan ändenna — föråo-! mens graf. För våra blickar skall då aftäckas en! minnesvård — sanningens förklarade gestalt. Vs ande skall då fira sin skönaste triumf i ljusets re: gioner, med välbehag .skåda ned oek välsigna det: nya förbund, som redan .under hans jordiska vistelse! 4 af honom förbereddes. ; i önskningar, heliga törhoppnicgar. ON årdiga.a att hysasijt och uttalas af oss alla, vid skalden, feibetsoch)! menreiskovännen Wergelands graf.n dela det af statsrevisor Daa: I Statsrevisor Daa yttrade: Blard de händelser, b som kunna träffa menniskan under hennes vistande här på jorden, finnes inger så beklaglig, så sorglig som den att nödgas lemna fäderneslandet. Förvisning, landsflykt äro ord, som endast stå en grad ä efter döden. ch ändock har detta öde träffat och; ö träffar ännu dagligen icke allesast enskilda menniMM skor, utan äfver hela nationer. Och likväl har detip drabbat många af de ädlaste, som vårt slägte framsö bragt, och öfvergått de stammar, bvilka stått främst b i rangen bland sina bröder, ja till och med sådana h som af nationerna blifvit erkända för Guds utkorades. Årtusender hafva försvurnit sedan judarne, denna stam, hvifken alltid varit uppbärare och fostrare af de högsta igter, som röra sig i ett: menskigt bröst, medelst hvilkas tankar Guds ljus utbredde m sig öfver veriden, — måste vandra ut öfver den vida fo jorden, såsom främmande, utan fädernesland. ini Sedan nu ljus uppgått öfver de himmelska sanR ningarne, har i våra dagar nationernas uppmärk-1, samhet vändt sig till de jordiska förhållandena med. samma granskande ifver och samma ihärdiga strid, som fordom till de öfversinnliga. Sålunda hafva vilj; också sett ett det hjeltemodigaste och ädlaste folkl,: som vår samtid känt, blifva ett pilgrimsfolk, jag, nenar Polens söner. Politiken har nu ock sinalar nartyrer, likasom fordom religionen! Rv Skall detta storhetens missöde endast vara föremål! ÅA ör sorg, eller tilläfventyrs hos kraftigare naturer!pa väcka planer till vedergällning och upprättelse? — pe Törer icke äfven denna de ädlastes landsfiyktighet!m ned, till den stora mensklighetens utveckling, i hyilgö cen den enskildes ve och den ena nationens lidanen endast utgöra medel till vinnande af de största! toj indamål? Hvilken kan tvifla derpå, som i våra sk lagar sett dessa förvisade bilda en härskara af san-phe vingens och frihetens målsmän och soldater, ett brode lerskap öfver hela verlden emot andens förtryck? sanning, judarnes vetenskaplighet och polackarnes!q, jeltebragder hafva uppfyllt en lika stor mission-un-lsg ler främlingstillståndet, som om de rådt öfver rikalfö an ARK AS IE 1 2