MILITAR-AFDELNING.
IlETT OCH ANNAT OM SVENSKA ARTILLE
RIETS ORGANISATION, TJENSTGÖRING
OCH LÖNEFÖRHÅLLANDEN ).
Jag måste här i korthet framställa min och mån.
gas tanka uti den omtvistade frågan, huruvida allt
dessa vidlöftiga studier för hvarje artilleriofficer ärc
behöfliga, eller ens nyttiga, för vapnets tjenstbar-
bet, och om chancen att derigenom framkalla er
eller annan förmåga till båtnad för vapnets vidar
utveckling och framsteg i theoretiskt bänseende kar
vara värd de ansträngningar och mödor,som derföre
alla de öfrige äro underkastade. Jag skulle tro, at
snillena, vetenskapens hjeltar, bryta sig fram i alia
fall, blott dem sjelfve tillfälle lemnas till deras an-
lags utvecklande. Lättheten att nu för tiden af ut-
kommande skrifter alltid kunna ega kännedom on
främmande länders uptäckter uti vetenskapens olika
grenar, gör det obehöfligt för oss sjelfva, att med så
mycket bråk söka täfla om äran att kunna skrytc
med nya uppfinningar och vetenskapliga rön i dessa
och hithörande ämnen. Genom att fortfarande gifva
läraresysslorne uti artillerivetenskaperne vid krigssko-
lorna åt skicklige artilleri- -officerare, vore tillfälle
beredt för dessa att fortsätta sina studier och ute-
slutande egna sig åt det theoretiska, och deruti gå
till botten, eller så djupt de behagade. Om staten
vidare bekostade ett stipendium emellanåt för såda-
ne bland vapnets officerare, som genom resor i främ-
mande länder ville och ansåges kunna på stället in:
hemta resuliaterne af andra staters erfarenhet i dessa
ämnen, och derigenom gagna sitt vapen, så vore till-
räckligt sörjdt för, att vi icke behöfde bli efter vår
tid. Till dylika resor hafva artilleriofficerarne sjelfya
hittills, på det mest hedrande öch oegennyttiga sätt,
af sin så kallade artillerikassa, tillsläppt nödige
medel, så att af detta vapen reguliert hvartannat
år en officer gjort en utrikes resa för vapnets skull,
på dess ledamöters egen bekostnad. Ett likartadt
exempel på nit och sjelfuppoffring för det allmänna
gifves väl näppeligen. Läkare, civil-ingeniörer, to-
pografofficerare, fortifikationsofficerare, generalstabs-
officerare, som resa för sitt yrkes utbildande, njuta
resestipendier af allmänna medel. De mest vanlotta-
de af alla, artilleriofficerarne, flacka som oftast om-
kring i Europa för sitt vapens skull, men begära
och få derföre af staten icke en skilling i ersättning.
Också lärer fråga nu vara om att förändra artille-
rikassan till ett mera tacksamt ändamål, eller till
en fond för en pensionsinrättning.
För att vidare utveckla mina tankar om artilleri-
läroverket, hyser jag den grundade öfvertygelsen, att
artilleriofficern skulle kunna lära att begagna sitt
mångsidiga vapen vid alla möjliga tillfällen, med
möjligaste bästa resulsat, ja! äfven att konstruera
och sammansätta, besigtiga och profva dessa vapen
och dess ammunition med möjligaste noggrannhet,
utan all denna grundliga lärdom, som i alla fall
snart är glömd, sedan examen är aflagd. Han be-
höfver visserligen härtill någon mathematik, någon
fysik, kemi och ritkonst, samt artilleriläran till
samma vidd som nu. Forlifikationens krigskonst och
krigshistoria böra äfven studeras af hvarje artilleri-
officer. De praktiska öfningarne i topografi, i
fältbefästningskonst och brobyggnad, i artilleriets an-
vändande, i krutprobering och kruttillverkning, i
kanongjutning och besigtning, kunna ej heller på
något villkor uteslutas från artilleriofficerns lärokurs.
Vore äfven allt, som nu läses, oumbärligt att kun-
na, så är dock sättet för dess inhemtande alldeles
olämpligt. Denna examens-vurm har alltför länge
varit på modet. Så som det nu går till, kan det
väl ej längre bära sig. Icke nog att elevernes lån-
ga gemensamma kurs kostar dem sjelfva och staten
betydligt. Regements-anda och disciplin, som dock
är det väsentligaste af all krigsbildning, förlorar
ohjelpligt af en sådan, de unga kamraternes långa
frånvaro från deras rätta befäl och kamrater. Ett
förslag ) af en om vapnets undervisningsverk högt
förtjent författare yrkade, redan 4830, på inrättande
af högre artilleriskolor inom regementerne sjelfve,
der alla nödige förberedande studier skulle undan-
göras, och uti ungefär samma åsigter har en sednare
lika kompetent skriftställare ) redan 1842 instämt,
utan att deras röster dock lyckats att göra sig hör-
da eller förstådda.
Det tål således att åter upprepa, att ett återflyl-
tande till regementerne af den hufvudsakligaste
undervisningen uti de vetenskaper, som af artille-
riets officerare fordras, är det enda naturliga och
rätta. Vid regementerne skulle examen tagas i alla
dessa ämnen, äfven artilleri och befästningslära.
Den för alla gemensamma kursen kunde då in-
skränkas till ett år vid centralläroverket, der, un-
der vintern, föreläsningar skulle hållas i krigskonst,
krigshistoria, äfvensom i den högre fortifikationen
samt ritningar göras; samt under sommaren de
ofvan uppräknade praktiska öfningarne anställas, allt
under ledning af de ypperste lärare, som landet i
dessa ämnen hade att erbjuda. Deremot borde in-
gen examen här föreskrifvas, endast repetitioner hål-
las till utrönande af de största kapaciteterne, hvilka
sedermera skulle utses till lärare vid regementerne,
der 3 eller 4 informationsofficerare i stället för 2 blef-
ve af nöden, samt till lärare vid det högre lärover-
ket, då afgång inträffade, och derförinnan till en
) Se A. B. 34 146, 148—151.
) Något om artilleriets undervisningsverk af grefve
G. Cronbhjelm (Se K. Kr. V. Akad. Tidskrift för
4830.)
) Tankar rörande militärundervisningen af grefve
H. Hamilton. Stockholm 49419