Dagen efter de båda brödernas samtal satt
Gustaf, med handen under hufvudet, i en länd-
stol framför brasan i sin hustrus rum, och
hon stod framför honom.
Nej tro icke det, Gustaf, troicke så!, hör-
des Sigrids milda röst, i det hon vänligt lade
handen på sin mans axel och blickade i hans
ansigte; hvarföre skulle jag förebrå dig? Vi
ha båda bedragit oss sjelfva, då vi trodde oss
passa för hvarandra. Jag medger, att jag är
för stolt att tåla sådana medtäflarinnor, som
du gifvit mig, och som du alltid skall gifva
mig, ty det är ej en irring, föranledd af ett
ögonblicks passion eller nyck; det är din själs
böjelse, som afgjort ditt val.
Hur tänker du då? frågade hennes man,
utan att se upp, i en ton, hvilken vittnade
om den underliga och obehagliga beklämning,
som han kände af att se sig allena med sin
hustru efter gårdagens otvungna och öppen-
hjertiga bekännelse. Vill du gifva mina fel
en så hård och djup betydelse, att de skola
skilja oss åt och skaffa verlden rättighet att
döma i våra hemligaste och ömtåligaste för-
hållanden ?
,Veriden har redan haft god tid att döma
deri, och den har också begagnat denna tid.
svarade Sigrid sakta och sorgset. Jag skall
aldrig öka anledningarne dertill. Jag tror ej
att vi kunna bli mera skiljda åt än hvad vi
länge varit, men hvad som återstår deri skall
ske utan uppseende, lugnt och stilla, som två
vänner skiljas.n
Sigrid tillbakaträngde med själsstyrka de tå-
rar, som här hämmade hennes ord, och såg
drömmande i lågan.
Du älskar mig då icke mera,, sade hennes
man med en svag ofverlefva af sin fordna lif-
lighet, född af tanken att mista hvad han an-
sett sig ej kanna bli qvitt förr än i döden.
Denna tanke gaf henne ett värde, som med
ett. slags drifhusvärma utvecklade några klena
blommor i hans hjerta, hvilkas knoppar slum-
rat så lävge, att de till hälften vissnat under
tiden. :
Sigrids svar var endast ett blekt leende. —