Dagen efter de båda brödernas samtal satt Gustaf, med handen under hufvudet, i en ländstol framför brasan i sin hustrus rum, och hon stod framför honom. Nej tro icke det, Gustaf, troicke så!, hördes Sigrids milda röst, i det hon vänligt lade handen på sin mans axel och blickade i hans ansigte; hvarföre skulle jag förebrå dig? Vi ha båda bedragit oss sjelfva, då vi trodde oss passa för hvarandra. Jag medger, att jag är för stolt att tåla sådana medtäflarinnor, som du gifvit mig, och som du alltid skall gifva mig, ty det är ej en irring, föranledd af ett ögonblicks passion eller nyck; det är din själs böjelse, som afgjort ditt val. Hur tänker du då? frågade hennes man, utan att se upp, i en ton, hvilken vittnade om den underliga och obehagliga beklämning, som han kände af att se sig allena med sin hustru efter gårdagens otvungna och öppenhjertiga bekännelse. Vill du gifva mina fel en så hård och djup betydelse, att de skola skilja oss åt och skaffa verlden rättighet att döma i våra hemligaste och ömtåligaste förhållanden ? ,Veriden har redan haft god tid att döma deri, och den har också begagnat denna tid. svarade Sigrid sakta och sorgset. Jag skall aldrig öka anledningarne dertill. Jag tror ej att vi kunna bli mera skiljda åt än hvad vi länge varit, men hvad som återstår deri skall ske utan uppseende, lugnt och stilla, som två vänner skiljas.n Sigrid tillbakaträngde med själsstyrka de tårar, som här hämmade hennes ord, och såg drömmande i lågan. Du älskar mig då icke mera,, sade hennes man med en svag ofverlefva af sin fordna liflighet, född af tanken att mista hvad han ansett sig ej kanna bli qvitt förr än i döden. Denna tanke gaf henne ett värde, som med ett. slags drifhusvärma utvecklade några klena blommor i hans hjerta, hvilkas knoppar slumrat så lävge, att de till hälften vissnat under tiden. : Sigrids svar var endast ett blekt leende. —