MILITAR-AFDELNING. ETT OCH ANNAT OM SVENSKA ARTILLERIETS ORGANISATION, TJENSTGÖRING OCH LÖNEFÖRHÅLLANDEN ). Jag går nu att betrakta förmånerne och lönen för så många anspråk på artillerioflicerns personliga egenskaper. Jag börjar med semestrarne. Dessa äro vid artilleriet tredjedelen kortare än vid alla öfrige, indelte och värfvade regementer i svenska armåen. Dessa knappa två månaders tjenstledighet tilldelas på köpet icke ens alltid i tur, utan afpassas efter förefallande tjensteförhållanden, innevarande tur till kommenderingar, eller med hänsyn till de öfriges anspråk på ledighet för studier eller andra enskilda angelägenheter, ofta efter godtycke. De kunna derföre anses mindre som en rättighet, en löneförbättring, än som en nådegåfva af regementschefen, den han utdelar med obestridd myndighet, efter sitt godtfinnande. Då de fyra semesterterminerne icke alla hafva samma värde, utan t. ex. sommarterminerne, Augusti och September, mest eftersträfvas och högst betalas, så är det ganska påkostande, att se en gynnad kamrat år efter år hugnas med denna och sjelf flere år å rad få åtnöja sig med någon af hösteller vinterterminerne. Ja, det har händt att en och samma oflicer fått sommarsemestern tre gånger på 6 år, under det en annan på 46 år ingen gång hunnit blifva i tur till denna förmån, som rätteligen hvart fjerde år borde tillkomma hvar och en. Efter årets ansträngningar behöfvas dessa få veckor ganska väl att hvila ut sig på, besöka anhöriga på andra orter, 0. s. V. — Men då semestrarne sålunda aldrig på förhand kunna beborgar för att draga i härnad mot andra borgherrar på några mils afstånd derifrån. I ett sednare tidehvarf ser jag Flanderns fält härjade och blodbestänkta vid de ständiga grälen emellan småstäder och byar, och många stora städer lagda i aska under samma strider. Sådant var tillståndet förr i Europa; men dessa härnadståg hafva längesedan upphört. Vända vi deremot våra blickar till den fred som nu varat i Europa från 48145 till 4848, och jemföra vi vår verldsdels tillstånd under denna tid, med medeltidens krigsbragder, med borgherrarnes fälttåg mot hvarandra, med höfdingars och furstars anfall på fredliga städer, — så finna vi allt detta gräl och barbari försvunnet och sc slöjdidkaren och odlaren sköta sina yrken i lugn förkofran. Men när en sådan förändring kunnat äga rum under tidernas lopp, ser jag ej hvarföre icke andra och härmed befryndade förändringar skulle kunna inträffa äfven framdeles, i följd af civilisationens utveckling och den ständigt mer och mer sig rotfästande öfvertygelsen bland menniskorna, att det åligger dem offra nästan allt för fredens upprätthållande. Jag kan ej finna hvarföre t. ex. Preussen och Danmark, om de i en framtid skulle råka i tvist med hvarandra, icke skulle inse det för dem lika onaturliga och barbariska uti att vilja afgöra saken med vapen, som vi redan nu begripa det onaturliga och barbariska uti att Brässel fordom vädjade till vapnen mot Lättich, eller att forntidens borgherrar drogo i mordisk fejd mot hvarandra. ) Se A. B. Ja 446 och 448.