MILITAR-AFDELNING.
ETT OCH ANNAT OM SVENSKA ARTILLE-
RIETS ORGANISATION, TJENSTGÖRING
OCH LÖNEFÖRHÅLLANDEN ).
Jag går nu att betrakta förmånerne och lönen för
så många anspråk på artillerioflicerns personliga egen-
skaper. Jag börjar med semestrarne. Dessa äro
vid artilleriet tredjedelen kortare än vid alla öf-
rige, indelte och värfvade regementer i svenska ar-
måen. Dessa knappa två månaders tjenstledighet
tilldelas på köpet icke ens alltid i tur, utan afpas-
sas efter förefallande tjensteförhållanden, innevarande
tur till kommenderingar, eller med hänsyn till de
öfriges anspråk på ledighet för studier eller andra
enskilda angelägenheter, ofta efter godtycke. De
kunna derföre anses mindre som en rättighet, en
löneförbättring, än som en nådegåfva af regements-
chefen, den han utdelar med obestridd myndighet,
efter sitt godtfinnande. Då de fyra semesterter-
minerne icke alla hafva samma värde, utan t. ex.
sommarterminerne, Augusti och September, mest
eftersträfvas och högst betalas, så är det ganska på-
kostande, att se en gynnad kamrat år efter år hug-
nas med denna och sjelf flere år å rad få åtnöja
sig med någon af höst- eller vinterterminerne. Ja,
det har händt att en och samma oflicer fått som-
marsemestern tre gånger på 6 år, under det en an-
nan på 46 år ingen gång hunnit blifva i tur till
denna förmån, som rätteligen hvart fjerde år borde
tillkomma hvar och en. Efter årets ansträngningar
behöfvas dessa få veckor ganska väl att hvila ut sig
på, besöka anhöriga på andra orter, 0. s. V. — Men
då semestrarne sålunda aldrig på förhand kunna be-
borgar för att draga i härnad mot andra borgherrar
på några mils afstånd derifrån. I ett sednare tide-
hvarf ser jag Flanderns fält härjade och blodbe-
stänkta vid de ständiga grälen emellan småstäder
och byar, och många stora städer lagda i aska un-
der samma strider. Sådant var tillståndet förr i
Europa; men dessa härnadståg hafva längesedan upp-
hört. Vända vi deremot våra blickar till den fred
som nu varat i Europa från 48145 till 4848, och
jemföra vi vår verldsdels tillstånd under denna tid,
med medeltidens krigsbragder, med borgherrarnes
fälttåg mot hvarandra, med höfdingars och furstars
anfall på fredliga städer, — så finna vi allt detta
gräl och barbari försvunnet och sc slöjdidkaren och
odlaren sköta sina yrken i lugn förkofran. Men när
en sådan förändring kunnat äga rum under tidernas
lopp, ser jag ej hvarföre icke andra och härmed be-
fryndade förändringar skulle kunna inträffa äfven
framdeles, i följd af civilisationens utveckling och
den ständigt mer och mer sig rotfästande öfverty-
gelsen bland menniskorna, att det åligger dem offra
nästan allt för fredens upprätthållande. Jag kan ej
finna hvarföre t. ex. Preussen och Danmark, om de
i en framtid skulle råka i tvist med hvarandra, icke
skulle inse det för dem lika onaturliga och barbari-
ska uti att vilja afgöra saken med vapen, som vi
redan nu begripa det onaturliga och barbariska uti
att Brässel fordom vädjade till vapnen mot Lättich,
eller att forntidens borgherrar drogo i mordisk fejd
mot hvarandra. -
) Se A. B. Ja 446 och 448.