Roms gamla augurer: de äro ständigt intagns af fördomen om sitt kalls helighet, ständig! fångna under det traditionella oket, och ängs liga att icke röja de hemliga intressena elle den tomma onyttan af deras yrke. Det är derföre icke af dem, som man kan vänta att något afgörande steg skall tagas till den allmänna bemedlingen af kabinetternas inbördes tvister Genom allmänheten och allmänheten ensamt kan detta stora ändamål vinnas, och småningom ser man ock allmänheten begynna mer och mer interessera sig för verldsfrågorna. Ett bland de politiska augurernas hufvudskäl för diplomatiens bibehållande som en hemlig vetenskap och för monopolet af denna hemliga vetenskap inom deras kast, är att allmänheten icke bryr sig om landets förhållanden till utrikes makter, utom. när den råkar i passion, och att dess inblandning vid ett sådant lynne alltid måste blifva störande och äfventyrlig. Detta inkast är fullkomligen grundadt. När allmänheten, år ut, år in, förblifver i okunnighet om ett ämne för allmänt interesse, och dagsljuset sedan hastigt faller på det, så blir allmänheten likasom uppskakad ur ett slags slummer, rusar brådstörtadt in i de oväntade frågorna, och behandlar dem med passion och förhastande. Men om mängden eller en stor majoritet får tillgång till jemn och successif kännedom om dylika frågor, så skall den betrakta dem med lugn och kunna öfverväga dem med eftertanka. Det enda vilkoret för hushållning, lugn och ordning, i det offentliga lifvet som i det enskilda, är att hvar och en dervid interesserad har tillfälle att sjelf bevaka dessa angelägenheter, alt granska dem och att derpå utöfva ett välförstådt, sansadt och varsamt inflytande. Vore det väl möjligt för diplomatien att inveckla ett på detta vis vaket och uppmärksamt folk i strid och förluster utrikes, så ofta den icke finge tillräckligt furstliga arfvoden?...... Må man för öfrigt icke inbilla sig, alt verlden långt för detta vuxit ifrån den vidunderliga ovimligheten af ett krigsutbrott, i anledning af ett par individers förargelse på hvarandra! Man behöfver icke forska långt tillbaka för att se Europa i öfverhängande fara för ett krig, endast genom personlig afund mellan två bland dessa män i spetsen för det europeiska samhällslifvet, som man nödvändigt vill anse för verldens privilegierade fredsmäklare. Det ges likväl en helt annan klass af diplomater och diplomatiska former, som förtjena att förordas på annat sätt, och på bättre grunder. Den nordamerikanska statsmannaskolan är ojemnförligt billigare i sina anspråk än den europeiska, långt mindre hetlefrad, och ändå lika så fredsrik. Det giltiga skälet dertill är att den nödgas vara allt detta, att den är väl öfvervakad hemma, att alla dess depecher öfverlemnas åt offentligbeten, och att statsmännen på hinsidan Atlantiska Hafvet icke tillåtas bilda något augurs-gille, med från den stora allmänheten afsöndrade åsigter, intressen eller upplysningar. Lord John Russell tycks till och med hafva vidgått, om än indirekt, att sakernas utveckling i Europa syftade åt samma håll och att äfven vi slutligen skulle komma derhän. Han lät förstå, att de europeiska hofvens och staternas diplomatiska hjul gingo ännu för djupt i de vanda spåren, och att England icke kunde för sin del öfvergifva dessa gamla spår och taga en annan väg, så framt icke den gamla verldens öfriga kabinetter ville följa det amerikanska efterdömet och beträda en ny och fri bana. Detta erkännande innebär en kraltig upp-; muntran för alla vänner af sparsamhet och framsteg inom samhället, att mer och mer öppna väg för allmänt deltagande i samhällsbestyren. Ju flera som äga tillfälle att ordnadt och ostördt samt följaktligen passionfritt sysselsätta sig med det allmännas angelägenheter, ju mindre blir utsigten för missbruk,:; för slöseri, för krig utan orsak, och för en diplomati med annat intresse än allmänhetens. När folken i alla länder tillkämpat sig befosenheten att öppet och oförbehållsamt rådpläga öfver sina rättigheter och intressen, och när ingen rättighet, intet intresse någonstädes behöfver sky dagsljuset eller den öppna granskningen, då skall onyttan af stora stående härar blifva ögonskenlig öfverallt, och försvinna måste då det svarta systemet att skifta statens tillgångar mellan en permanent myndighet och en permanent soldatesk, lemnande blott en emförelsevis obetydlig lott öfrig åt den tänkande och arbetsamma befolkningen, som måste sträfva icke blott för sig sjelf, utan för utt underhålla de öfriga. MILITÄR-AFDELNING. ETT OCH ANNAT OM SVENSKA ARTILLERIETS ORGANISATION, TJENSTGÖRING