SM RR SRS BRM BAPFSRFRTFARRAR TT
ETT OCH ANNAT OM SVENSKA ARTILLE-
RIETS ORGANISATION, TJENSTGÖRING
OCH LÖNEFÖRHÅLLANDEN ).
Mycken skuld till den hittills rådande obekant-
skapen om artillerivapnets verkliga ekonomiska för-
hållanden måste tillskrifvas en i öfrigt förträfflig
offentlig lärobok ), som af hvarje officerskandidat
måste läras utantill, och deri hvarje paragraf nästan
gäller för en trosartikel, och hvars författare man
också icke gerna kunnat föreställa sig vara alldeles
okunnig om det ämne han behandlar. Deri står
nemligen att läsa följande tirad: jemte ingvarte-
ringspenningarng kunna lönerne för kapitener och
subalternofficerare vid fotgardesregementerna och
artilleriet i allmänhet anses uppgå till dubbelt mot
,hvad motsvarande graders löner äro vid de indelta,
och att i allmänhet de värfvade regementernes be-
fäl icke äro betydligt mindre lönade än i de flesta
vandra länder,, hvarvid icke ens äro ,uppgifne
de tjenstgörings- och andra förhållanden, som väl
rätteligen måste tagas i liktidigt betraktande, för
att kunna jemföra dessa vapen och komma till ett
oförvilladt omdöme om det enas eller andras löne-
förmåner. Den frejdade författaren, som icke kan
misstänkas vilja med afsigt missleda, menar må-
hända lika med mig, att denna proportion borde
vara iakttagen, men, om det nu kan i det följande
visas, att icke allenast vid de indelta kavallerirege-
menterna lönerne äro betydligt större än motsva-
rande graders vid artilleriet, utan att detsamma äf-
ven inträffar vid flera af infanteriregementerna, och
inqvarteringen ingenstädes stiger till samma belopp
som lönen, så måste väl medgifvas att uppgiften ärS
uppåt väggarne, äfvensom att fåfängt torde i andra
länders militärorganisationer få sökas något mot-
stycke till ett så avita förhållande, hvarföre det all-
tid blir oförlåtligt af en så stor autoritet att ned-
skrifva en fras af så förvillande innehåll. I någon
mån hafva väl förhållandena ändrat sig sedan 4839
till indelta armeens favör; men icke till den grad,
att ofvan anförde uppgift ens då kunde ursäktas.
Förr existerade emedlertid åtskilliga yftre lock-
medel, och hafva dessa orsakat, att vapnet intill
våra dagar kunnat rekryteras och bestå, fastän sam-
ma organisation och samma orättvisor nu snart i 20
år betungat detsamma. Så tillskapades vid 4830
års organisation flera nya officersplatser, ny mate-
riel antogs, personal och hästar förökades, lönerne
reglerades och ständerne anslogo medel till allt detta,
hvarigenom vapnet kom i ett visst rop. Det var äf-
ven då, som de gamla fältkompanierne sammanslo-
gos, två och två, till de nu varande helbatterierne,
hvilken olyckliga förändring, trots dess redan då sig
företeende olägenheter och svårigheter att åstadkom-
ma, samt oaktadt dess lätt förutsedda följder, ge-
nomdrefs. Den uppmärksamhet, hvarmed dåvarande
generalfälttygmästaren följde dessa reformer, väckte
de djerfvaste förhoppningar om en ny framtid för
vapnet och om ett fortfarande intresse för dess an-
gelägenheter. Artilleriet benådades med rang i lik-
het med gardesregementerne och lifregementsbriga-
den. En mängd sökande till de nya platserne ström-
made till, och föreställningen uppkom Jätt, att der
en sådan trängsel förspordes, der så många dugliga
officerare fyllde lederna och syntes berga sig, der
vore äfven allt väl beställdt, och godt att vara. Kär-
nan af den tidens rekrytering, som nu fyller kap-
tensgraden, har sedermera också till stor del uppe-
hållit vapnets anseende och gifvit det en hållning,
som det fordrats så många misstag i samma orga-
nisation, så många fortsatta orättvisor, så många
svikna förhoppningar att rubba. Ty inga af för-
boppningarne hafva blifvit uppfyllda, och de för-
måner som då funnos hafva sedermera bortfallit.
Så fanns då den för artilleriets yngre officerare
ensamt förbehållna utmärkelsen, att benämnas un-
derlöjtnanter, och i dagligt tal få kallas löjtnanter,
hvilken dock nu mera delas af hela armeens första
officersgrad. Uniformen var den tiden särdeles ut-
märkt från öfrige vapens. Åkande artilleriet bar
nästan uteslutande de svenska färgerna och liknade
i åtskilligt generalstaben, såsom det anstod ett ge-
nivapen. Ridande artilleriets hussaruniform, den
smakfullaste, oaktadt dess enkelhet, som någonsin
blifvit buren i svenska armdcen, narrade många yng-
lingar från olika landsändar att underkasta sig gar-
nisonslifvet i en afllägsen småstad. och att dertill
slå sig på lärdom. Hädanefter som hittills skall en
utmärkande och vacker uniform alltid komma att
inverka på en ynglings val af militäryrket, hvar-
före en viss lyx deri alltid torde blifva ett verksamt
medel till en god värfning, hvilket aldrig skall uppvä-
gas af en några riksdaler billigare uppsättningskost-
nad, helst om snittens ändamålsenlighet hos en ny
och simplare rock icke heller allmänt är erkänd.
Vi veta att numera garnisonsregementerna icke prunka
med några särdeles utmärkelser i detta afseende, och
hvad manskapet beträffar, för hvilket väl egentligen
uniformsförändringen vidtogs, så bär det som förut
den lilla korta jackan — och vapenrocken pryder
endast väggarne i rustkammaren och påtages blott
vid några högtidliga tillfällen, en eller par gånger
om året, såsom vid de kungliga namnsdagarne 0. s.
v. De kunskaper, hvilka vid artilleriet fordras, och
förr endast här var tillfälle att inhemta, samt den
verksamhet i unga år, hvartill garnisonstjersten tvin-
gade, i motsats med den sysslolöshet man tillvitade
indelta armtens officerare, utgjorde ofta fäders och
förmyndares skäl för deras tillstyrkan att välja detta
vapen, och lockade de ungas åtrå efter utmärkelse
och deras verksamhetsbegär. Nu mera kunna dessa
kunskaper beqvämligare, samt utan tvång och utan
risk i händelse man tröttnar, och med vida större
ira om man lyckas, inhemtas vid andra vapen, för
hvilka artilleriets läroverk stå lika öppna, och nyt-
tan af verksamheten, ehuru anspråken derpå upp-
drifvits så, att de tvinga till öfveransträngning, kan
icke obetingadt erkännas, sedan den icke mera räk-
nas som merit, utan de militära utmärkelserna lika
fort vinnas genom att större delen af året göra in-
genting eller egna sig åt enskilta värf, i fall man
tillhör de andra vapnen, hvarjemte denna sysslolös-
het af staten bättre, eller åtminstone lika bra, be-
Lalas.
Sällan tänker väl en yngling, som ingår i mili-
tärståndet, på lumpna ekonomiska förhållanden. Han
vet att armeen i allmänhet icke är eller kan vara
så rundeligen aflönad. Huru sannolikt dock, att der
en så verksam tjenstgöring och trägen exercis på-
kallas, äfven i fredstid, der måste man väl äfven
lönas i förhållande dertill. Vid ett vapen, der man
måste ega kavalleristens färdighet till häst, liksom
infanteristens till fots, der kunskaper fordras lika
med ingeniörbefälets, och garnisonstjenst lika med gar-
derne, der måste man väl hafva sin utkomst åtminstone
lika med ettdera af dessa vapen. Der personalen är så
ringa i jemnförelse med hela den öfriga krigsmakten,
der måste väl vara sörjdt för denna personals tarfliga
bergning, åtminstone lika väl, som vid den öfriga
armeen, och afseende vara fästadt vid det dyrare vi-
standet i städer och på fästningar, som är denna
personal ålagdt. Det är åtminstone svårt att, utan
bevis på motsatsen, föreställa sig annat. Skulle lik-
väl inkomsterna ej i subalterngraderna vara så till-
räckliga, så bör väl dock ett hastigare avancement
kunna påräknas, och att i de äldre graderna stora
inkomster förestå, har man hört bestämdt omtalas.
För alla händelser återstår dock ressursen, att med
rang- och turberäkning, som äldst i graden, vinna
man mn At AR At4 TRE lamb AR AR RENAR.