SM RR SRS BRM BAPFSRFRTFARRAR TT ETT OCH ANNAT OM SVENSKA ARTILLERIETS ORGANISATION, TJENSTGÖRING OCH LÖNEFÖRHÅLLANDEN ). Mycken skuld till den hittills rådande obekantskapen om artillerivapnets verkliga ekonomiska förhållanden måste tillskrifvas en i öfrigt förträfflig offentlig lärobok ), som af hvarje officerskandidat måste läras utantill, och deri hvarje paragraf nästan gäller för en trosartikel, och hvars författare man också icke gerna kunnat föreställa sig vara alldeles okunnig om det ämne han behandlar. Deri står nemligen att läsa följande tirad: jemte ingvarteringspenningarng kunna lönerne för kapitener och subalternofficerare vid fotgardesregementerna och artilleriet i allmänhet anses uppgå till dubbelt mot ,hvad motsvarande graders löner äro vid de indelta, och att i allmänhet de värfvade regementernes befäl icke äro betydligt mindre lönade än i de flesta vandra länder,, hvarvid icke ens äro ,uppgifne de tjenstgöringsoch andra förhållanden, som väl rätteligen måste tagas i liktidigt betraktande, för att kunna jemföra dessa vapen och komma till ett oförvilladt omdöme om det enas eller andras löneförmåner. Den frejdade författaren, som icke kan misstänkas vilja med afsigt missleda, menar måhända lika med mig, att denna proportion borde vara iakttagen, men, om det nu kan i det följande visas, att icke allenast vid de indelta kavalleriregementerna lönerne äro betydligt större än motsvarande graders vid artilleriet, utan att detsamma äfven inträffar vid flera af infanteriregementerna, och inqvarteringen ingenstädes stiger till samma belopp som lönen, så måste väl medgifvas att uppgiften ärS uppåt väggarne, äfvensom att fåfängt torde i andra länders militärorganisationer få sökas något motstycke till ett så avita förhållande, hvarföre det alltid blir oförlåtligt af en så stor autoritet att nedskrifva en fras af så förvillande innehåll. I någon mån hafva väl förhållandena ändrat sig sedan 4839 till indelta armeens favör; men icke till den grad, att ofvan anförde uppgift ens då kunde ursäktas. Förr existerade emedlertid åtskilliga yftre lockmedel, och hafva dessa orsakat, att vapnet intill våra dagar kunnat rekryteras och bestå, fastän samma organisation och samma orättvisor nu snart i 20 år betungat detsamma. Så tillskapades vid 4830 års organisation flera nya officersplatser, ny materiel antogs, personal och hästar förökades, lönerne reglerades och ständerne anslogo medel till allt detta, hvarigenom vapnet kom i ett visst rop. Det var äfven då, som de gamla fältkompanierne sammanslogos, två och två, till de nu varande helbatterierne, hvilken olyckliga förändring, trots dess redan då sig företeende olägenheter och svårigheter att åstadkomma, samt oaktadt dess lätt förutsedda följder, genomdrefs. Den uppmärksamhet, hvarmed dåvarande generalfälttygmästaren följde dessa reformer, väckte de djerfvaste förhoppningar om en ny framtid för vapnet och om ett fortfarande intresse för dess angelägenheter. Artilleriet benådades med rang i likhet med gardesregementerne och lifregementsbrigaden. En mängd sökande till de nya platserne strömmade till, och föreställningen uppkom Jätt, att der en sådan trängsel förspordes, der så många dugliga officerare fyllde lederna och syntes berga sig, der vore äfven allt väl beställdt, och godt att vara. Kärnan af den tidens rekrytering, som nu fyller kaptensgraden, har sedermera också till stor del uppehållit vapnets anseende och gifvit det en hållning, som det fordrats så många misstag i samma organisation, så många fortsatta orättvisor, så många svikna förhoppningar att rubba. Ty inga af förboppningarne hafva blifvit uppfyllda, och de förmåner som då funnos hafva sedermera bortfallit. Så fanns då den för artilleriets yngre officerare ensamt förbehållna utmärkelsen, att benämnas underlöjtnanter, och i dagligt tal få kallas löjtnanter, hvilken dock nu mera delas af hela armeens första officersgrad. Uniformen var den tiden särdeles utmärkt från öfrige vapens. Åkande artilleriet bar nästan uteslutande de svenska färgerna och liknade i åtskilligt generalstaben, såsom det anstod ett genivapen. Ridande artilleriets hussaruniform, den smakfullaste, oaktadt dess enkelhet, som någonsin blifvit buren i svenska armdcen, narrade många ynglingar från olika landsändar att underkasta sig garnisonslifvet i en afllägsen småstad. och att dertill slå sig på lärdom. Hädanefter som hittills skall en utmärkande och vacker uniform alltid komma att inverka på en ynglings val af militäryrket, hvarföre en viss lyx deri alltid torde blifva ett verksamt medel till en god värfning, hvilket aldrig skall uppvägas af en några riksdaler billigare uppsättningskostnad, helst om snittens ändamålsenlighet hos en ny och simplare rock icke heller allmänt är erkänd. Vi veta att numera garnisonsregementerna icke prunka med några särdeles utmärkelser i detta afseende, och hvad manskapet beträffar, för hvilket väl egentligen uniformsförändringen vidtogs, så bär det som förut den lilla korta jackan — och vapenrocken pryder endast väggarne i rustkammaren och påtages blott vid några högtidliga tillfällen, en eller par gånger om året, såsom vid de kungliga namnsdagarne 0. s. v. De kunskaper, hvilka vid artilleriet fordras, och förr endast här var tillfälle att inhemta, samt den verksamhet i unga år, hvartill garnisonstjersten tvingade, i motsats med den sysslolöshet man tillvitade indelta armtens officerare, utgjorde ofta fäders och förmyndares skäl för deras tillstyrkan att välja detta vapen, och lockade de ungas åtrå efter utmärkelse och deras verksamhetsbegär. Nu mera kunna dessa kunskaper beqvämligare, samt utan tvång och utan risk i händelse man tröttnar, och med vida större ira om man lyckas, inhemtas vid andra vapen, för hvilka artilleriets läroverk stå lika öppna, och nyttan af verksamheten, ehuru anspråken derpå uppdrifvits så, att de tvinga till öfveransträngning, kan icke obetingadt erkännas, sedan den icke mera räknas som merit, utan de militära utmärkelserna lika fort vinnas genom att större delen af året göra ingenting eller egna sig åt enskilta värf, i fall man tillhör de andra vapnen, hvarjemte denna sysslolöshet af staten bättre, eller åtminstone lika bra, beLalas. Sällan tänker väl en yngling, som ingår i militärståndet, på lumpna ekonomiska förhållanden. Han vet att armeen i allmänhet icke är eller kan vara så rundeligen aflönad. Huru sannolikt dock, att der en så verksam tjenstgöring och trägen exercis påkallas, äfven i fredstid, der måste man väl äfven lönas i förhållande dertill. Vid ett vapen, der man måste ega kavalleristens färdighet till häst, liksom infanteristens till fots, der kunskaper fordras lika med ingeniörbefälets, och garnisonstjenst lika med garderne, der måste man väl hafva sin utkomst åtminstone lika med ettdera af dessa vapen. Der personalen är så ringa i jemnförelse med hela den öfriga krigsmakten, der måste väl vara sörjdt för denna personals tarfliga bergning, åtminstone lika väl, som vid den öfriga armeen, och afseende vara fästadt vid det dyrare vistandet i städer och på fästningar, som är denna personal ålagdt. Det är åtminstone svårt att, utan bevis på motsatsen, föreställa sig annat. Skulle likväl inkomsterna ej i subalterngraderna vara så tillräckliga, så bör väl dock ett hastigare avancement kunna påräknas, och att i de äldre graderna stora inkomster förestå, har man hört bestämdt omtalas. För alla händelser återstår dock ressursen, att med rangoch turberäkning, som äldst i graden, vinna man mn At AR At4 TRE lamb AR AR RENAR.