PUDIURKIOTSKIACKTISC. UC dlvyCtHhLlyfad HTCIMIGC 21 vet eller tjensten, eller draga i härnad mot romerska republiken, än de vilja erkänna den som republik. Dessa rejublikaner och anhängare af den gallikanska kyrkan, i Frankrike, äro i Rom monarkister och ortodoxt ultramontana; och så högt interessera de sig för påfvens återinsättning i sin envåldsmakt, att de icke vilja anförtro detta bestyr åt någon annan. Afven England förenar sig med dem i samma åsigter. Lord Landsdown har parlamentariskt förkunnat sina landsmän att de äro högst intresserade i den påfliga suveränetetens återställelse, och framför allt att det måtte ske på sådana vilkor, som kunna betrygga hans myndighet för framtiden. Det vill med andra ord säga, att om England, på grund af sin erfarenhet, förordar konstitutionella formers införande i.Rom, så sker det icke för Romarnes skull, dem ingen tycks bekymra sig om, utan för alt lägga en varaktigare grundval åt den påfliga styrelsen. Vore vår erfarenhet motsatt: gåfve den oss öfvertygelsen att despotismen, utan slöja, vore förmånligare för väldets bestånd, än konstitulionalismen, så skulle Storbritanniens statsmän följaktligen vara för despotismens fullständiga restauration på den heliga stolen. Då diplomatikens oeftergifliga vilkor för den andliga påfvemaktens upprätthållelse synes vara, att dess innehafvare nödvändigt äfven måste styra som verldslig furste inom en materiellt bestämd och begränsad stat, och aldrahelst som enväldig furste, så tycks det att alla önskningar i detta afseende skulle kunna förenas, om Hans Helighet, i stället för att både såsom biskop och furste regera i Rom, till Romarnes förtryck och förnedring och Italiens politiska tillintetgörelse, i stället blefve biskop och furste i Cagliari, med Sardinien till Kyrkostat. Denna pastorala ö, välsignad. med den yppigaste materiella fruktbarhet, men med hänseende till intellektuell och politisk kultur mer än något annat kristet land qvarglömd i medeltidens former, skulle företrädesvis vara passande till den heliga stolens jordiska grundval och patrimonium. Öns naturliga tillgångar äro så yppiga, att de svårligen stå att utplundra, och dess folk är så långt tillbaka i civilisation, att man icke der behöfver bemöda sig för något återskridande; kort sagdt: Gregorierna, Sixterna, Alexandrerna, m. m. kunna der styra så fullkomligt suveränt och sjelfständigt, som katolska kyrkan någonsin kan åstunda, och derjemte långt mer apostoliskt, än i egenskapen af bombarderare bland sin hjord och eldbränder i Europa. Emedlertid kan det aldrig bli tillbörligt för utländningen att inblanda sig i Roms samhällsförfattning, hvarken för detta eller något annat ändamål: Tillerkänner man Frankrike rättigheten att bestämma om sitt eget styrelsesätt: har man tillerkänt Spanien och England en sådan rättighet: då gifves icke heller något förnuftigt skäl att vägra Romarne samma rätt. Frankrikes befogenhet att diktera grundlag i Rom är fullkomligt densamma som t, ex. en rysk armös att befalla Parisarne böja knä för Henrik V; och det vore en lagom vedergällning åt hrr Barrot och Bonaparte, om Paskewitsch handterade dem på samma sätt som de befallt Oudinot att handtera Roms triumvirer, och om han på samma vis lagstiftade i Frankrike, under kanonernas dunder. . Man kan svårligen undgå att nu mer anse namnet Odillon Barrot såsom för alltid vanhedradt, ja nedsatt till och med under Guizots och Metternichs, hvilka åtminstone ägde konseqvensens förtjenst; likasom under Polhgnacs, hvilken kunde andraga fanatismen till ursägt för sin dårskap. Ett långt nedrigare -hål är i häfdernas Inferno beredt åt minnet af sådana statsmän, som begagna den makt de vunnit under liberalismens trosbekännelse och i hennes tjenst, till förräderi mot sin ädla befordrarinna. I sitt eget land skulle Barrot ändå, med sin fruktan för en reaktion och sin rädsla för socialismen, kunna försöka att beslöja sin flykt under enväldets hägn. Men att med kanoner och blodsutgjuselse qväfva ett främmande folks ansträngningar i alldeles samma riktning, som den han sjelf lofordat och följt hos det franska folket — och att göra detta utan alla andra grunder, än artigheten för en dynastisk uppkomlings och hans kamarillas krigiska eller politiska fåfinga — detta är en hopkoppling af låghelen och samvetslösheten;, hvartill historien saknar motbild. Robespierre kunde föregifva ett storartadt syfte med sina grymteter och Napoleon ett ändamål för sina offer af frihet och menniskolif; Sylla inskränkte sina proskriptioner inom sina egna ståndsför vandter; Tiberius och Domitianus decimerade blott senaten. Men Louis Napoleon Bonapartes och Odillon Barrots beslut att med rätt eller orätt spela första fiolen i Rom, i kraft af 450000 bajonetter, och att göra detta efter Neros mönster vid skenet af den eviga stadens brand — detta är någonting mer afskyvärdt, dåraktigt och brottsligt, än de okristnade imperatorerna någonsin påhittade, att icke säga begingo, på den tiden då verlden var öfverlåten åt deras nycker. Man kan svårligen uttänka ett värre sammandrag af osanning, hyckleri, andlig ofördragsamhet och verdsligt godtycke, än i Barrots försvarstal för franska anfallet emot Rom. Det uppgifna ändamålet för detta tilltag var — gissa hvad? — Aran! — Skalderna hafva talat om den ära, som sökes i kanonens gapp, men det var Barrot förbehållet att söka den i ett tappert, fritt och vänskapligt folks blod. Han återuppkallar oblygt hågkomsten af mordet på Rossi och al romarnes jubel dervid, ehuru begge dessa skändligheter kunna spåras till samma prest-liga, hvars förmån Barrot just 1 samma ögonblick vill befrämja med sina landsmäns blod och tillgångar. Oudinots första anfall emot Rom kallar han en rekognoscering; och denna rekognoscering gick dock ända till ett fraaskt inbrott genom Roms portar dar dat afrincadan Man OVlillan Parvat ra far I Mm Aa NN AA SA nm mm oo rr mm Dj AA mm Hm At el AR I Ho He Um AA am am nr AA a Or NN I RA SS OR a Ar AV ee w Om mr mr a ——-— Lr UT AI Tin AA