PUDIURKIOTSKIACKTISC. UC dlvyCtHhLlyfad HTCIMIGC 21
vet eller tjensten, eller draga i härnad mot
romerska republiken, än de vilja erkänna den
som republik. Dessa rejublikaner och anhän-
gare af den gallikanska kyrkan, i Frankrike,
äro i Rom monarkister och ortodoxt ultra-
montana; och så högt interessera de sig för påf-
vens återinsättning i sin envåldsmakt, att de
icke vilja anförtro detta bestyr åt någon annan.
Afven England förenar sig med dem i sam-
ma åsigter. Lord Landsdown har parlamen-
tariskt förkunnat sina landsmän att de äro högst
intresserade i den påfliga suveränetetens åter-
ställelse, och framför allt att det måtte ske på
sådana vilkor, som kunna betrygga hans myn-
dighet för framtiden. Det vill med andra ord
säga, att om England, på grund af sin erfaren-
het, förordar konstitutionella formers införande
i.Rom, så sker det icke för Romarnes skull,
dem ingen tycks bekymra sig om, utan för alt
lägga en varaktigare grundval åt den påfliga
styrelsen. Vore vår erfarenhet motsatt: gåfve
den oss öfvertygelsen att despotismen, utan
slöja, vore förmånligare för väldets bestånd, än
konstitulionalismen, så skulle Storbritanniens
statsmän följaktligen vara för despotismens full-
ständiga restauration på den heliga stolen.
Då diplomatikens oeftergifliga vilkor för den
andliga påfvemaktens upprätthållelse synes vara,
att dess innehafvare nödvändigt äfven måste
styra som verldslig furste inom en materiellt
bestämd och begränsad stat, och aldrahelst
som enväldig furste, så tycks det att alla önsk-
ningar i detta afseende skulle kunna förenas,
om Hans Helighet, i stället för att både så-
som biskop och furste regera i Rom, till Ro-
marnes förtryck och förnedring och Italiens
politiska tillintetgörelse, i stället blefve biskop
och furste i Cagliari, med Sardinien till Kyrko-
stat. Denna pastorala ö, välsignad. med den
yppigaste materiella fruktbarhet, men med hän-
seende till intellektuell och politisk kultur
mer än något annat kristet land qvarglömd i
medeltidens former, skulle företrädesvis vara
passande till den heliga stolens jordiska grund-
val och patrimonium. Öns naturliga tillgån-
gar äro så yppiga, att de svårligen stå att ut-
plundra, och dess folk är så långt tillbaka i
civilisation, att man icke der behöfver bemöda
sig för något återskridande; kort sagdt: Gre-
gorierna, Sixterna, Alexandrerna, m. m. kunna
der styra så fullkomligt suveränt och sjelfstän-
digt, som katolska kyrkan någonsin kan åstun-
da, och derjemte långt mer apostoliskt, än i
egenskapen af bombarderare bland sin hjord
och eldbränder i Europa.
Emedlertid kan det aldrig bli tillbörligt för
utländningen att inblanda sig i Roms sam-
hällsförfattning, hvarken för detta eller något
annat ändamål: Tillerkänner man Frankrike
rättigheten att bestämma om sitt eget sty-
relsesätt: har man tillerkänt Spanien och Eng-
land en sådan rättighet: då gifves icke heller
något förnuftigt skäl att vägra Romarne sam-
ma rätt. Frankrikes befogenhet att diktera
grundlag i Rom är fullkomligt densamma som
t, ex. en rysk armös att befalla Parisarne böja
knä för Henrik V; och det vore en lagom ve-
dergällning åt hrr Barrot och Bonaparte, om
Paskewitsch handterade dem på samma sätt
som de befallt Oudinot att handtera Roms tri-
umvirer, och om han på samma vis lagstiftade
i Frankrike, under kanonernas dunder. .
Man kan svårligen undgå att nu mer anse
namnet Odillon Barrot såsom för alltid van-
hedradt, ja nedsatt till och med under Guizots
och Metternichs, hvilka åtminstone ägde konse-
qvensens förtjenst; likasom under Polhgnacs,
hvilken kunde andraga fanatismen till ursägt
för sin dårskap. Ett långt nedrigare -hål är i
häfdernas Inferno beredt åt minnet af sådana
statsmän, som begagna den makt de vunnit
under liberalismens trosbekännelse och i hen-
nes tjenst, till förräderi mot sin ädla befordra-
rinna. I sitt eget land skulle Barrot ändå,
med sin fruktan för en reaktion och sin rädsla
för socialismen, kunna försöka att beslöja sin
flykt under enväldets hägn. Men att med ka-
noner och blodsutgjuselse qväfva ett främman-
de folks ansträngningar i alldeles samma rikt-
ning, som den han sjelf lofordat och följt hos
det franska folket — och att göra detta utan
alla andra grunder, än artigheten för en dy-
nastisk uppkomlings och hans kamarillas kri-
giska eller politiska fåfinga — detta är en
hopkoppling af låghelen och samvetslösheten;,
hvartill historien saknar motbild. Robespierre
kunde föregifva ett storartadt syfte med sina
grymteter och Napoleon ett ändamål för sina
offer af frihet och menniskolif; Sylla in-
skränkte sina proskriptioner inom sina egna
ståndsför vandter; Tiberius och Domitianus de-
cimerade blott senaten. Men Louis Napoleon
Bonapartes och Odillon Barrots beslut att med
rätt eller orätt spela första fiolen i Rom, i
kraft af 450000 bajonetter, och att göra detta
efter Neros mönster vid skenet af den eviga
stadens brand — detta är någonting mer af-
skyvärdt, dåraktigt och brottsligt, än de okrist-
nade imperatorerna någonsin påhittade, att icke
säga begingo, på den tiden då verlden var öf-
verlåten åt deras nycker.
Man kan svårligen uttänka ett värre sam-
mandrag af osanning, hyckleri, andlig ofördrag-
samhet och verdsligt godtycke, än i Barrots
försvarstal för franska anfallet emot Rom. Det
uppgifna ändamålet för detta tilltag var —
gissa hvad? — Aran! — Skalderna hafva ta-
lat om den ära, som sökes i kanonens gapp,
men det var Barrot förbehållet att söka den i
ett tappert, fritt och vänskapligt folks blod.
Han återuppkallar oblygt hågkomsten af mor-
det på Rossi och al romarnes jubel dervid,
ehuru begge dessa skändligheter kunna spåras
till samma prest-liga, hvars förmån Barrot just
1 samma ögonblick vill befrämja med sina
landsmäns blod och tillgångar. Oudinots för-
sta anfall emot Rom kallar han en rekogno-
scering; och denna rekognoscering gick dock
ända till ett fraaskt inbrott genom Roms por-
tar dar dat afrincadan Man OVlillan Parvat
ra far I Mm Aa NN AA SA
nm mm oo rr mm Dj AA mm Hm At el AR I Ho He Um AA am am nr AA a Or NN I RA SS OR a Ar AV
ee w Om mr mr a ——-— Lr UT AI Tin AA