och härom lemna jemväl andra länder ojäfak-,
tiga vittnesbörd. Men härförutan är omför-
mälde beslut och dermed i sammanhang stå-
ende kontroller och föreskrifter uppenbart stri-
dande mot eganderätten. Det kan nemligen
icke, utan inskränkning af denna rätt, betagas
någon att afyttra en vara till högre pris, än
man derföre gifvit, och annorlunda än såsom
varor lära vexlar ej kunna betraktas. I andra
länders vexellagstiftningar saknar man ock nå-
gra motsvarande band; hvadan första vilkoret
för tillvägabringande af en förbättring i denna
del af vår lagstiftning således är att undan-
rödja dessa band samt att härutinnan införa j
den frihet i aftal, som utgör lifsprincipen i
handelslifyet, hvilket till hufvudsaklig del är
beroende på vexel-lagstiftningen.
Vi hafva nu i korthet antydt de orsaker,
som påkallat det af Rikets Ständer beslutade
lagförslag, uti hvilket, såvidt vi haft tillfälle
inhemta, nödigt afseende blifvit gjordt å an-!
dra länders vexel-lagar och för hvilket det
förslag, som numera blifvit upphöjdt till lag
för Tyskland, hufvudsakligen synes bafva le-
gat till grund.
Är emedlertid detta laglörslag bebäftadt
med sådana brister, att K. M. deråt bör vägra
sanktion? Vårt omdöme härutinnan inhemtas
af följande erinringar vid de inom Högsta Dom-
stolen förekomne anmärkningar, af hvilka en
är riktad mot
1 8. Denna anmärkning, som dock ej blif-
vit biträdd af pluraliteten, utan står för ju-
stitierådet Stråhles räkning ensam, utgår derpå,
att den kurs, hvarefter vexel slutas att i svenskt
mynt betalas, bör utsättas i vexeln, såvida
vexelgifvaren och vexeltagaren ej annorledes
öfverenskomma. Enligt justitierådets åsigt,l
vore visserligen ett ovilkorligt stadgande här-
om olämpligt; men det vore dock af vigt att
vexelkursen utsattes, till undvikande af tvi-
stigheter angående det belopp, hvarmed åter-
kommen protesterad vexel bör inlösas.
Vore denna anmärkning icke utgången från
en af rikets högsta domare, kunde man med
skäl ifrågasätta, huruvida anmärkaren fattat
begreppet af Essentialia contractlus? Ty intet
af dessa kan eller får någonsin blifva bero-
ende på öfverenskommelse. Nu är i föreva-
rande 8 föreskrifvet allt hvad en handling
ovilkorligen skall innehålla för att anses och
gälla såsom vexel, eller, m. a. 0., vexelns
formella beskaffenhet bestämd. Om någon af
föreskrifna omständigheter saknas, så äger följ-
aktligen handlingen icke den åsyftade verkan;
och derföre kunde ej heller i denna 8 föreskrif-
vas något, som berodde på öfverenskommelse.
Det af justitierådet antydda behofvet af en be-
stämmelse i omförmälde syftning är emedler-
tid afhjelpt i 7 kap. 35 8, der den ock har
sin rätta plats.
S 6. Vid denna , som lyder: I fråga om åt-
gärder, som å utrikes ort med vexcl vidtagits eller
vidtagas bordt, gälle till efterrättelse hvad å hvar
ort för sig kan vara lag eller sedvana; har Högsta
Domstolen anmärkt, att S innefattar icke otvety-
diga och ofullständiga föreskrifter angående de äm-
nen den omfattar,. Högsta Domstolen har nemli-
gen först anmärkt, att den grundsats bordt fast-
ställas, att om den svenska vexellagens fordringar
blifvit genom åtgärderna på utrikes ort uppfyllda,
desamma ock skulle i fråga om vexelrättens inträ-
dande och utöfning mot svensk medborgare anses
gällande, ändå att något derutöfver efter utländsk
lag och handelsbruk kunnat vara erforderligt. — —
Vi bekänne, att denna anmärkning var oss i hög
grad oväntad. Utom det att ifrågavarande stadgan-
de, enligt hvad Götheborgs handelsförening erinrat,
öfverensstämmer med hvad 4748 års Vexelstadga
innehåller, och hvilket, på sätt föreningen yttrat,
hittills utan känd olägenhet varit gällandes, är
stadgandet nära nog ordagrannt detsamma, som
Högsta Domstolen den 14 Juni 1848 föreslagit vid
granskning af ett utaf statssekreteraren för finans-
ärenden upprättadt förslag till Vexellag; och så vidt
vi förmå bedöma, är den grundsats, hvarifrån detta
stadgande utgår, icke allenast fullt giltig, utan äf-
ven med klarhet och bestämdhet uttalad. Modifika-
tioner i grundsatser äro i allmänhet i lagstiftning
vådliga; och vi frukta, att den modifikation, som
Högsta Domstolen föreslagit, ingalunda skulle leda
till hvarken rättvisa eller billighet. Enligt densam-
ma skulle nemligen i det fall, att den till utländsk
ort af svensk man girerad vexel å utländska orten
icke betales, den svenska geranten vara skyldig att
infria vexeln, änskönt vexelinnehafvaren i utlandet
icke iakttagit allt hvad samma lands lag föreskrif-
ver, såsom vilkor för återgångstalan, blott han full-
gjort svenska vexellagens fordran. Man tänke sig
t. ex. följande händelse: A., boende i Petersburg,
utfärdar der till B. i Sverige en vexel, dragen på
C. i Paris. B. öfverlåter sedan vexeln till D., hvil-
ken anmäler sig hos C. för erhållande af betalning.
Den vägras och D. protesterar; men. dervid iaktta-
ges icke hvad franska lagen föreskrifver för giltig-
heten af protest. Hvad som blifvit iakttaget öfver-
ensstämmer emedlertid med svenska vexellagen, och
derföre skulle D. hafva rätt att. fordra betalning af
B., men B. finge deremot ingen rätt emot sin man,
hvilken sannolikt icke skulle underlåta att invända,
det protesten ej skett i behörig ordning. Derhän
skulle det af Högsta Domstolen åsyftade stadgande
leda; och något vidare torde icke behöfvas till bevis
om detsammas olämplighet.
Vidare har Högsta Domstolen, i anledning af
denna S, anmärkt såsom en brist, att i förslaget
icke finnes stadgadt, att då någon i vexelmål åbero-
par utländsk lag och sedvana, han är Ppligtig att
sina uppgifter derom, inom kort lämplig tid, behö-
rigen styrka, så vida afseende derå skall fästas.
Alt i vexellagen införa ett dylikt stadgande torde
icke vara lämpligt, och framförallt icke behöfligt.
I afseende på bevisningsskyldigheten, liksom öfrige