och härom lemna jemväl andra länder ojäfak-, tiga vittnesbörd. Men härförutan är omförmälde beslut och dermed i sammanhang stående kontroller och föreskrifter uppenbart stridande mot eganderätten. Det kan nemligen icke, utan inskränkning af denna rätt, betagas någon att afyttra en vara till högre pris, än man derföre gifvit, och annorlunda än såsom varor lära vexlar ej kunna betraktas. I andra länders vexellagstiftningar saknar man ock några motsvarande band; hvadan första vilkoret för tillvägabringande af en förbättring i denna del af vår lagstiftning således är att undanrödja dessa band samt att härutinnan införa j den frihet i aftal, som utgör lifsprincipen i handelslifyet, hvilket till hufvudsaklig del är beroende på vexel-lagstiftningen. Vi hafva nu i korthet antydt de orsaker, som påkallat det af Rikets Ständer beslutade lagförslag, uti hvilket, såvidt vi haft tillfälle inhemta, nödigt afseende blifvit gjordt å an-! dra länders vexel-lagar och för hvilket det förslag, som numera blifvit upphöjdt till lag för Tyskland, hufvudsakligen synes bafva legat till grund. Är emedlertid detta laglörslag bebäftadt med sådana brister, att K. M. deråt bör vägra sanktion? Vårt omdöme härutinnan inhemtas af följande erinringar vid de inom Högsta Domstolen förekomne anmärkningar, af hvilka en är riktad mot 1 8. Denna anmärkning, som dock ej blifvit biträdd af pluraliteten, utan står för justitierådet Stråhles räkning ensam, utgår derpå, att den kurs, hvarefter vexel slutas att i svenskt mynt betalas, bör utsättas i vexeln, såvida vexelgifvaren och vexeltagaren ej annorledes öfverenskomma. Enligt justitierådets åsigt,l vore visserligen ett ovilkorligt stadgande härom olämpligt; men det vore dock af vigt att vexelkursen utsattes, till undvikande af tvistigheter angående det belopp, hvarmed återkommen protesterad vexel bör inlösas. Vore denna anmärkning icke utgången från en af rikets högsta domare, kunde man med skäl ifrågasätta, huruvida anmärkaren fattat begreppet af Essentialia contractlus? Ty intet af dessa kan eller får någonsin blifva beroende på öfverenskommelse. Nu är i förevarande 8 föreskrifvet allt hvad en handling ovilkorligen skall innehålla för att anses och gälla såsom vexel, eller, m. a. 0., vexelns formella beskaffenhet bestämd. Om någon af föreskrifna omständigheter saknas, så äger följaktligen handlingen icke den åsyftade verkan; och derföre kunde ej heller i denna 8 föreskrifvas något, som berodde på öfverenskommelse. Det af justitierådet antydda behofvet af en bestämmelse i omförmälde syftning är emedlertid afhjelpt i 7 kap. 35 8, der den ock har sin rätta plats. S 6. Vid denna , som lyder: I fråga om åtgärder, som å utrikes ort med vexcl vidtagits eller vidtagas bordt, gälle till efterrättelse hvad å hvar ort för sig kan vara lag eller sedvana; har Högsta Domstolen anmärkt, att S innefattar icke otvetydiga och ofullständiga föreskrifter angående de ämnen den omfattar,. Högsta Domstolen har nemligen först anmärkt, att den grundsats bordt fastställas, att om den svenska vexellagens fordringar blifvit genom åtgärderna på utrikes ort uppfyllda, desamma ock skulle i fråga om vexelrättens inträdande och utöfning mot svensk medborgare anses gällande, ändå att något derutöfver efter utländsk lag och handelsbruk kunnat vara erforderligt. — — Vi bekänne, att denna anmärkning var oss i hög grad oväntad. Utom det att ifrågavarande stadgande, enligt hvad Götheborgs handelsförening erinrat, öfverensstämmer med hvad 4748 års Vexelstadga innehåller, och hvilket, på sätt föreningen yttrat, hittills utan känd olägenhet varit gällandes, är stadgandet nära nog ordagrannt detsamma, som Högsta Domstolen den 14 Juni 1848 föreslagit vid granskning af ett utaf statssekreteraren för finansärenden upprättadt förslag till Vexellag; och så vidt vi förmå bedöma, är den grundsats, hvarifrån detta stadgande utgår, icke allenast fullt giltig, utan äfven med klarhet och bestämdhet uttalad. Modifikationer i grundsatser äro i allmänhet i lagstiftning vådliga; och vi frukta, att den modifikation, som Högsta Domstolen föreslagit, ingalunda skulle leda till hvarken rättvisa eller billighet. Enligt densamma skulle nemligen i det fall, att den till utländsk ort af svensk man girerad vexel å utländska orten icke betales, den svenska geranten vara skyldig att infria vexeln, änskönt vexelinnehafvaren i utlandet icke iakttagit allt hvad samma lands lag föreskrifver, såsom vilkor för återgångstalan, blott han fullgjort svenska vexellagens fordran. Man tänke sig t. ex. följande händelse: A., boende i Petersburg, utfärdar der till B. i Sverige en vexel, dragen på C. i Paris. B. öfverlåter sedan vexeln till D., hvilken anmäler sig hos C. för erhållande af betalning. Den vägras och D. protesterar; men. dervid iakttages icke hvad franska lagen föreskrifver för giltigheten af protest. Hvad som blifvit iakttaget öfverensstämmer emedlertid med svenska vexellagen, och derföre skulle D. hafva rätt att. fordra betalning af B., men B. finge deremot ingen rätt emot sin man, hvilken sannolikt icke skulle underlåta att invända, det protesten ej skett i behörig ordning. Derhän skulle det af Högsta Domstolen åsyftade stadgande leda; och något vidare torde icke behöfvas till bevis om detsammas olämplighet. Vidare har Högsta Domstolen, i anledning af denna S, anmärkt såsom en brist, att i förslaget icke finnes stadgadt, att då någon i vexelmål åberopar utländsk lag och sedvana, han är Ppligtig att sina uppgifter derom, inom kort lämplig tid, behörigen styrka, så vida afseende derå skall fästas. Alt i vexellagen införa ett dylikt stadgande torde icke vara lämpligt, och framförallt icke behöfligt. I afseende på bevisningsskyldigheten, liksom öfrige