från syntes en ung karl, med en omisskännlig:
pregel af halfherre i sin långa, otympliga fi-l!
gur och sitt fräkniga, simpla ansigte. Han:
var klädd i en blårandig blus och grön saf-
fianskaschett.
Han grinade så kärvänligt i solen och sträckte
en stor, rödbrun hand efter de ärter, som
mamsellen ämnade att anamma.
Nu tog Gustaf fästmön ifrån migp, skrat-
tade han och slet ärtskidan ifrån sin hjelp-
reda med ett älskvärdt koketteri, som satte
honom i eld och låga.
Han reste sig upp och tog ett skutt med
sina långa, skefva ben till hennes sida, i det
han famnade om henne på ett ganska förtro-
ligt sätt.
Jag tar båd fästman och hand och hela
Lovisa, om lyckan är god,, sade den förtjuste
ungherrn och föll ned som en harkrank vid
sin dyrkades fötter.
Hon rodnade och låtsade fästa hela sin upp-
märksamhet vid en näsvis mygga, som tagit
plats på hennes bara arm.
Den förbaskade myggan, sade älskaren med!
en min och ton, som skulle vara artig och;
öm på samma gång. Den förbaskade myggan,
hon tycker så mycket om Lovisa, som jag,
hon.n oa ;
Lovisa 1og och höjde ögonen med en blick,
som jag sett förr, med samma uttryck häftad
på Carl.
Jag tror att det är nog nu, sade denne
under ett tvunget leende, och tysta vände vi
åter från de båda lyckliga.
De passa förträffligt åt hvarandra, anmärkte
jag sutligen i förtretad ton.
Ah jan, svarade min kusin lugnt, kanske
bättre än vi skulle gjort.
Hvad är def der för en persedel som är så
oemotståndlig?, frågade jag åter, med ett le-
prde, som innebar mycket ironi och förakt åt
mamsell I
en landtmätare, som heter Ljung-
Her Ljungberg, eller hvad detär. Jag
reste bort på en månad; min mor skickade
h:m Lovisa, och den der menniskan, som hade