Max beslöt nu ett djerft steg, och skickade prinsen af Preussen till Rhen såsom öfverbefälhafvare för preussiska armeen om 80000 man; man förklarade för riksföreståndaren att antingen han ville eller icke, så ernade Preussen eiterkomma storhertigens af Baden anhållan att strida mot upproret i hans land; likaså förklarade man Bäjern att Preussen skulle, i trots sf alla protester, besätta Rhen-Pfalz och befria riksfästningen Landau, på sätt det ålåg Preus-ea såsom ledamot af tyska förbundet. id:ist härmed opererade Preussens agenter ven i Hessen, Nassau och Baden, hvilså verkligen förklarat sig emot riksföreståndaren och ligan; och det så mycket villigare, som Österrike knappt är i stånd att skicka 20009 man till Rhen, Bäjern lika litet förmår eröfra Rhen-Pfaltz, och den nuvarande riksarmön vid badiska gränsen är alltför svag och vankelmodig, för att intaga de upproriska länderna. I Baden stå 190000 man under vapen: i Pfalz 40000: Hessarne hysa till en del stor sympati för de upproriska och strida ogerna emot dem, och detta är ännu mera händelsen blond Wöärtembergarne. Ett enda förloradt slag skulle afgöra saken i hela södra uch vestra Tyskland och störta dess samtliga troner ofverinda. Så vidt de kunna räddas, så förinar blott Preussen rädda dem. Preussiska bojonetterna skola således vid första sammavdrabbningen afgöra Tysklands närmaste framtissöde, — och fastän jag tror att kampen blir gioska svår, ty hatet emot Preussen är gränslost, så tviflar jag icke att den blir afgörande. Det är alltså prinsen af Preussen som fått sig anförtrodt, att i spetsen för preussiska h:ren nedslå revolutionen i Baden. Han är också rätta mannen dertill!; icke såsom utmärkt härförare, — man frånkänner honom till och med denna egenskap, och han har åtminstoue ingenstädes ådagalagt den, — utan derföre att ban af våra officerare betraktas såsom en sköld och en hörnsten för Preussens gamla militärstat, och af dem vördas med hänförelse. samt denna hänförelse har öfvergått äfven på soldaterna. Vår krigshär har alltid ansett prinsen af Preussen såsom dess egentliga fältherre och vida mer än konungen sjelf. Vår militär-aristokratis hat emot den nya tiden, i synnerhet den glödande förbittringen emot deuckraterna, och den vilda fanatism, som oflicerarne lyckats inplanta hos soldatesken mot allt bvad demokrat heter, finner sitt yttersta slöd hos prinsen af Preussen, hvilken betrakias som ett demokråtiens offer. Vår krigshär brinner således af begär att få qväsa de fräcka upprorsstiltarne, och har redan aflagt tillräckiiga prof på huru skoningslöst den härvid kan gå till väga. Det beror nu på om riksföreståndaren finner sig geuom preussiska tronarfvingens uppträdande tvungen att gifva efter, och åt honom öfverlåter högsta befälet öfver riksarmån, eller om han, dena gamle fältherren, som sjelf i denna egenskap aldrig var lycklig, ställer sig i spetsen; eller om hanikanske ändtligen beslutar att helt och hållet nedlägga sitt skuggvälde. På det sednare väntar man alltjemt i Potsdam, och har gjort allt hvad man kunnat för att förmå erkehertigen till afträdande. Sker detta, så skall Preussen hastigt gripa till: — samme konung, som den 3 April sköt ifrån sig kejsarkronan, derföre att det var folkets ombud, som erbjödo honom den, skall då utan betänkande mottaga tyska riksförestånderskapet såsom en ärftlig värdighet, om också till en början endast några få furstar lemnaza sitt bifall dertill, och om än hela ställningen, i trots af alla biomständigheter, är tillräckligt demokratisk; emedan riksföreståndaren, äfven såsom ärftlig, snarare är att anse som en ärftlig president än som en kejsare, från bvilken öfvergången till en republikansk styrelse är vida lättare än från ett kejsardöme. Jag kan icke frångå min förut yttrade öfvertygelse om upprorets qväfning i Baden och Pfalz, och att samma utgång kommer att ega rum i Wärtemberg. Tyska nationalförsamlingen, som i det sednare landet nu håller sina sammanträden och har insatt ett regentskap för Tyskland, kan svårligen anses för annat än det springda parlamentets sista, förtviflansfulla dödsryckning. — Denna församling håller sig ännu fast vid grundlagen af den 28 Mars och tyska folkets suveränitet, trotsande den återuppståndaa furstemaktens jättehänder. Dessa skola dock krossa motståndaren; Wirtemberg skall bringas till ordning) lika väl som Baden, och ännu en gång komma de tyska furstarne att sitta till doms öfver det tyska folket. Detta är emedlertid slutet på vår historia, och ni kan vara öfvertygad om sanningen af hvad jag flera gånger upprepat, att då furstarne fortfara med oktrojerandet af sitt godtycke under namn af grundlag, så sviker sabelväldet slutligen i deras hand. Demokratien kommer att segra i Tyskland; men det hade berott på furstarne sjelfva alt gifva den en konservativ och konstitutionell karakter. Hade de erkänt folksuveräniteten och tillåtit en riksstat på demokratisk grund att uppstå, så skulle