Max beslöt nu ett djerft steg, och skickade
prinsen af Preussen till Rhen såsom öfverbe-
fälhafvare för preussiska armeen om 80000
man; man förklarade för riksföreståndaren att
antingen han ville eller icke, så ernade Preus-
sen eiterkomma storhertigens af Baden anhål-
lan att strida mot upproret i hans land; likaså
förklarade man Bäjern att Preussen skulle, i
trots sf alla protester, besätta Rhen-Pfalz och
befria riksfästningen Landau, på sätt det ålåg
Preus-ea såsom ledamot af tyska förbundet.
id:ist härmed opererade Preussens agenter
ven i Hessen, Nassau och Baden, hvil-
så verkligen förklarat sig emot riksföre-
ståndaren och ligan; och det så mycket villi-
gare, som Österrike knappt är i stånd att
skicka 20009 man till Rhen, Bäjern lika litet
förmår eröfra Rhen-Pfaltz, och den nuvarande
riksarmön vid badiska gränsen är alltför svag
och vankelmodig, för att intaga de upproriska
länderna. I Baden stå 190000 man under
vapen: i Pfalz 40000: Hessarne hysa till en
del stor sympati för de upproriska och strida
ogerna emot dem, och detta är ännu mera hän-
delsen blond Wöärtembergarne. Ett enda för-
loradt slag skulle afgöra saken i hela södra
uch vestra Tyskland och störta dess samtliga
troner ofverinda. Så vidt de kunna räddas,
så förinar blott Preussen rädda dem. Preus-
siska bojonetterna skola således vid första
sammavdrabbningen afgöra Tysklands närmaste
framtissöde, — och fastän jag tror att kampen
blir gioska svår, ty hatet emot Preussen är
gränslost, så tviflar jag icke att den blir afgö-
rande. Det är alltså prinsen af Preussen som
fått sig anförtrodt, att i spetsen för preussi-
ska h:ren nedslå revolutionen i Baden. Han
är också rätta mannen dertill!; icke såsom ut-
märkt härförare, — man frånkänner honom
till och med denna egenskap, och han har åt-
minstoue ingenstädes ådagalagt den, — utan
derföre att ban af våra officerare betraktas så-
som en sköld och en hörnsten för Preussens
gamla militärstat, och af dem vördas med hän-
förelse. samt denna hänförelse har öfvergått
äfven på soldaterna. Vår krigshär har alltid
ansett prinsen af Preussen såsom dess egent-
liga fältherre och vida mer än konungen sjelf.
Vår militär-aristokratis hat emot den nya ti-
den, i synnerhet den glödande förbittringen
emot deuckraterna, och den vilda fanatism,
som oflicerarne lyckats inplanta hos soldatesken
mot allt bvad demokrat heter, finner sitt yt-
tersta slöd hos prinsen af Preussen, hvilken
betrakias som ett demokråtiens offer. Vår
krigshär brinner således af begär att få qväsa
de fräcka upprorsstiltarne, och har redan af-
lagt tillräckiiga prof på huru skoningslöst den
härvid kan gå till väga.
Det beror nu på om riksföreståndaren finner
sig geuom preussiska tronarfvingens uppträ-
dande tvungen att gifva efter, och åt honom
öfverlåter högsta befälet öfver riksarmån, eller
om han, dena gamle fältherren, som sjelf i
denna egenskap aldrig var lycklig, ställer sig
i spetsen; eller om hanikanske ändtligen beslu-
tar att helt och hållet nedlägga sitt skugg-
välde.
På det sednare väntar man alltjemt i Pots-
dam, och har gjort allt hvad man kunnat för
att förmå erkehertigen till afträdande. Sker
detta, så skall Preussen hastigt gripa till:
— samme konung, som den 3 April sköt
ifrån sig kejsarkronan, derföre att det var
folkets ombud, som erbjödo honom den, skall
då utan betänkande mottaga tyska riksföre-
stånderskapet såsom en ärftlig värdighet, om
också till en början endast några få furstar
lemnaza sitt bifall dertill, och om än hela ställ-
ningen, i trots af alla biomständigheter, är
tillräckligt demokratisk; emedan riksförestån-
daren, äfven såsom ärftlig, snarare är att anse
som en ärftlig president än som en kejsare,
från bvilken öfvergången till en republikansk
styrelse är vida lättare än från ett kejsar-
döme.
Jag kan icke frångå min förut yttrade öf-
vertygelse om upprorets qväfning i Baden och
Pfalz, och att samma utgång kommer att ega
rum i Wärtemberg. Tyska nationalförsamlin-
gen, som i det sednare landet nu håller sina
sammanträden och har insatt ett regentskap
för Tyskland, kan svårligen anses för annat än
det springda parlamentets sista, förtviflansfulla
dödsryckning. — Denna församling håller sig
ännu fast vid grundlagen af den 28 Mars och
tyska folkets suveränitet, trotsande den åter-
uppståndaa furstemaktens jättehänder. Dessa
skola dock krossa motståndaren; Wirtemberg
skall bringas till ordning) lika väl som Baden,
och ännu en gång komma de tyska furstarne
att sitta till doms öfver det tyska folket.
Detta är emedlertid slutet på vår historia,
och ni kan vara öfvertygad om sanningen af
hvad jag flera gånger upprepat, att då fur-
starne fortfara med oktrojerandet af sitt god-
tycke under namn af grundlag, så sviker sa-
belväldet slutligen i deras hand. Demokratien
kommer att segra i Tyskland; men det hade
berott på furstarne sjelfva alt gifva den en
konservativ och konstitutionell karakter. Hade
de erkänt folksuveräniteten och tillåtit en riks-
stat på demokratisk grund att uppstå, så skulle