hålleri; skolgossen L. P. Magnusson, för arithmetik — Då ett par Stockholmsblad bemöda sig om att nedsätta värdet och vigten af Örebro möte, bland annat genom åberopande af kommittenternas fåtalighet, hvarom Aftonbladet för sin del åtskilliga gånger redan yttrat sig, kan det utan tvifvel också förtjena att inhemta hvad i den saken yttras af landsortsblad, hvilkas redaktioner synas väl hemma i ortens förhållanden. Så säger Örebro Tidning för d. 16 dennes: Flera tidningar hafva roat sig med att uppställa statistiska beräkningar öfver antalet af de själar, som på reformmötet genom ombud voro representerade, eller, för att tala i de riktigt konservatives stil, huru många lispund menniskokött kunde anses representerade vid mötet. Oss förefaller denna fråga fullkomligen likgiltig. Om reformmötet äfven hade ombud från hela svenska folket, men råkade göra dumheter samt misstaga sig om sina kommittenters verkliga önskningar; så blefve sannolikt följden, att principalerna ogillade sina ombuds åtgärder, och effekten af reformmötet blefve då ringa eller ingen. Deremot, om ock endast ännu en vida mindre del af svenska folket, än den nu erkändt representerade, hade sina representanter vid reformmötet, och dessa representanter lyckades att åstadkomma något förnuftigt, väl beräknadt och egnadt att vinna folkets bifall, så kunde verkan af reformmötet blifva omätlig, och med visshet kunde påräknas, att mötets åtgärder skulle af folket omfattas likasom de voro från folket sjelft utgångne, såsom de ock äro. Följderna skola, i begge fallen, snart nog visa huruvida mötet haft en större eller mindre betydelse och verkan. — Men ehuru likgiltig frågan är om antalet af dem, som bevistat de reformsällskaps sammanträden, vid hvilka ombud blifvit för mötet utsedde; så kan det dock förtjena anmärkas, hurusom vederbörande konservatister och deras handtlangare hugga i vädret då de påyrka att totalsumman af de hufvudmän, som till mötet skickat fullmäktige, uppgår endast till omkring 500. Det kan förtjena anmärkas, att en enda representant — hr Sundler från Borås — hade ensam fullmakt för ett vida större antal än det nu nämnda; och att flere deputerade voro, hvilka hvar och en voro befullmäktigade för ett ännu större antal medborgare. . Man har velat tala om reformsällskapernas föga talrikt besökta sammanträden, såsom så fåtaliga just derföre, att mängden af sällskapernas medlemmar skulle ogilla reformsällskapernås sednare sträfvanden. Så vidt vi kunnat erfara — och vi hafva ej blott här på orten, utan äfven i andra delar af riket, grundeligen efterforskat förhållandet — hvilar detta påstående på ett stort misstag, om ej på en stor afsigtlig osanning. Om pluraliteten i reformsällskaperna voro af annan mening än den dessa sällskaper uttryckt, så skulle densamma ganska säkert icke låta någon minoritet bandla så som nu sker i sällskapernas namn. På de flesta orter — ja, sannolikt på alla — torde förhållandet vara alldeles motsatt, eller att mängden af reformvänner, som underlåta att deltaga i sällskapernas förhandlingar, göra detta just derföre, att de hafva fullt förtroende för de af dem sjelfve tillsatte bestyrelser samt i allt hufvudsakligt gilla sällskapernas sträfvanden, men icke anse det ligga vigt uppå, att personligen infinna sig vid sammanträden, der några andra resultater ej äro att förvänta än dem de påräkna äfven utan sin personliga medverkan. Detta sista är visserligen en sorglöshet och lojhet, som är beklaglig; men huru himmelsvidt skiljda äro ej anledningarne till denna, från den missbelåtenhet de konservative partigängarne vanligen behaga påyrka. — Rörande beskaffenheten och den troliga verkan af de beslut, som på Örebro möte blifvit fattade, har Bohus Läns Tidning, för den 14 Juni, ett motiveradt resonnemang, som förtjenar uppmärksammas: Det finnes naturligtvis menniskor, som icke kunna eller icke vilja tro på någon allmän opinion hos ett helt folk. Antingen förneka de den, eller söka de förlöjliga den. De tro, att slägtenas sträfvande till besinning af sin ställning, till kännedom om förnuftsgrunderna för menskliga rättigheter och medborgerliga pligter, till medvetande af hvad som fordras för förenandet af enskild välfärd med det allmännas ordning och kraft, blott finnes i inbillningen hos några demagoger, och ,utopister,. Mannen i valmarsrocken — hvilken de skåda nedtryckt af skatter, onera och tjenstskyldigheter — arbetaren, hvilken de se träla i de mäktiges tjenst — icke äro de i stånd att uppfatta och yrka samhällsrättigheter, som desse hittills icke egt! Icke behöfver man låta dem inverka på bildandet eller sammansättningen af de lagstiftande och beskattande statsmakterna! Icke äro de hvarken berättigade eller i stånd att uppfatta samhällsangelägenheternas ställning och vexlande förhållanden! — Så höras somliga resonnera; utvisande sig endast anse de så kallade bildade, det är i allmänhet de, med allt annat än landets, folkets och stundens behof bekante herrarne, vara berättigade att åtnjuta och afgöra poitiska rättigheter. Med denna ton, denna fördom, det ligger i sakens natur, att de mäste brytas af tiden. Ju längre le envist förfäktas, ju mera framtränger folkets beorepp. Folkets materiella utveckling, hvilken, tilll, jöljd af styrelsemissbruken och statslyxen och stats-) skulderna, måste gynnas af de mäktige och rike och ntagande, och med staten i affärer inblandade klaserna, så vida de ej sjelfva skola se sin ofärd i stats j: bankrutten och skattenedsättningen, eller oroas afj ffentligheten, kontrollen och spårsamheten inom för-. valtningen: sjelfva denna materiella utveckling är den is raft, som fortfarande och oemotståndligt medför. em intellektuella eller, måhända rättast uttryckt,! en socialistiska,, det är den samhälliga bereppsutvecklingen, hvilken med byarje dag tränger ed till kärnan af folket och anvisar det, icke blott ehofvet af en stor förändring i de gamla sainhällsj ;rmerna, utan äfven medlen alt göra de nya mera!!