hålleri; skolgossen L. P. Magnusson, för arithmetik
— Då ett par Stockholmsblad bemöda sig
om att nedsätta värdet och vigten af Örebro
möte, bland annat genom åberopande af kom-
mittenternas fåtalighet, hvarom Aftonbladet
för sin del åtskilliga gånger redan yttrat sig,
kan det utan tvifvel också förtjena att in-
hemta hvad i den saken yttras af landsortsblad,
hvilkas redaktioner synas väl hemma i ortens
förhållanden. Så säger Örebro Tidning för d.
16 dennes:
Flera tidningar hafva roat sig med att uppställa
statistiska beräkningar öfver antalet af de själar, som
på reformmötet genom ombud voro representerade,
eller, för att tala i de riktigt konservatives stil,
huru många lispund menniskokött kunde anses re-
presenterade vid mötet. Oss förefaller denna fråga
fullkomligen likgiltig. Om reformmötet äfven hade
ombud från hela svenska folket, men råkade göra
dumheter samt misstaga sig om sina kommittenters
verkliga önskningar; så blefve sannolikt följden, att
principalerna ogillade sina ombuds åtgärder, och ef-
fekten af reformmötet blefve då ringa eller ingen.
Deremot, om ock endast ännu en vida mindre del af
svenska folket, än den nu erkändt representerade, hade
sina representanter vid reformmötet, och dessa re-
presentanter lyckades att åstadkomma något förnuf-
tigt, väl beräknadt och egnadt att vinna folkets bi-
fall, så kunde verkan af reformmötet blifva omätlig,
och med visshet kunde påräknas, att mötets åtgär-
der skulle af folket omfattas likasom de voro från
folket sjelft utgångne, såsom de ock äro. Följderna
skola, i begge fallen, snart nog visa huruvida mötet
haft en större eller mindre betydelse och verkan. —
Men ehuru likgiltig frågan är om antalet af dem,
som bevistat de reformsällskaps sammanträden, vid
hvilka ombud blifvit för mötet utsedde; så kan det
dock förtjena anmärkas, hurusom vederbörande kon-
servatister och deras handtlangare hugga i vädret då
de påyrka att totalsumman af de hufvudmän, som
till mötet skickat fullmäktige, uppgår endast till
omkring 500. Det kan förtjena anmärkas, att en
enda representant — hr Sundler från Borås — hade
ensam fullmakt för ett vida större antal än det nu
nämnda; och att flere deputerade voro, hvilka hvar
och en voro befullmäktigade för ett ännu större an-
tal medborgare. .
Man har velat tala om reformsällskapernas föga
talrikt besökta sammanträden, såsom så fåtaliga just
derföre, att mängden af sällskapernas medlemmar
skulle ogilla reformsällskapernås sednare sträfvanden.
Så vidt vi kunnat erfara — och vi hafva ej blott
här på orten, utan äfven i andra delar af riket,
grundeligen efterforskat förhållandet — hvilar detta
påstående på ett stort misstag, om ej på en stor af-
sigtlig osanning. Om pluraliteten i reformsällska-
perna voro af annan mening än den dessa sällskaper
uttryckt, så skulle densamma ganska säkert icke låta
någon minoritet bandla så som nu sker i sällska-
pernas namn. På de flesta orter — ja, sannolikt på
alla — torde förhållandet vara alldeles motsatt, eller
att mängden af reformvänner, som underlåta att
deltaga i sällskapernas förhandlingar, göra detta just
derföre, att de hafva fullt förtroende för de af dem
sjelfve tillsatte bestyrelser samt i allt hufvudsakligt
gilla sällskapernas sträfvanden, men icke anse det
ligga vigt uppå, att personligen infinna sig vid sam-
manträden, der några andra resultater ej äro att
förvänta än dem de påräkna äfven utan sin person-
liga medverkan. Detta sista är visserligen en sorg-
löshet och lojhet, som är beklaglig; men huru him-
melsvidt skiljda äro ej anledningarne till denna, från
den missbelåtenhet de konservative partigängarne
vanligen behaga påyrka.
— Rörande beskaffenheten och den troliga
verkan af de beslut, som på Örebro möte blif-
vit fattade, har Bohus Läns Tidning, för den
14 Juni, ett motiveradt resonnemang, som för-
tjenar uppmärksammas:
Det finnes naturligtvis menniskor, som icke kunna
eller icke vilja tro på någon allmän opinion hos ett
helt folk. Antingen förneka de den, eller söka de
förlöjliga den. De tro, att slägtenas sträfvande till
besinning af sin ställning, till kännedom om för-
nuftsgrunderna för menskliga rättigheter och med-
borgerliga pligter, till medvetande af hvad som for-
dras för förenandet af enskild välfärd med det all-
männas ordning och kraft, blott finnes i inbillnin-
gen hos några demagoger, och ,utopister,. Man-
nen i valmarsrocken — hvilken de skåda nedtryckt
af skatter, onera och tjenstskyldigheter — arbeta-
ren, hvilken de se träla i de mäktiges tjenst — icke
äro de i stånd att uppfatta och yrka samhällsrättig-
heter, som desse hittills icke egt! Icke behöfver
man låta dem inverka på bildandet eller samman-
sättningen af de lagstiftande och beskattande stats-
makterna! Icke äro de hvarken berättigade eller i
stånd att uppfatta samhällsangelägenheternas ställ-
ning och vexlande förhållanden! — Så höras som-
liga resonnera; utvisande sig endast anse de så
kallade bildade, det är i allmänhet de, med allt
annat än landets, folkets och stundens behof bekante
herrarne, vara berättigade att åtnjuta och afgöra po-
itiska rättigheter.
Med denna ton, denna fördom, det ligger i sa-
kens natur, att de mäste brytas af tiden. Ju längre
le envist förfäktas, ju mera framtränger folkets be-
orepp. Folkets materiella utveckling, hvilken, tilll,
jöljd af styrelsemissbruken och statslyxen och stats-)
skulderna, måste gynnas af de mäktige och rike och
ntagande, och med staten i affärer inblandade klas-
erna, så vida de ej sjelfva skola se sin ofärd i stats j:
bankrutten och skattenedsättningen, eller oroas afj
ffentligheten, kontrollen och spårsamheten inom för-.
valtningen: sjelfva denna materiella utveckling är den is
raft, som fortfarande och oemotståndligt medför.
em intellektuella eller, måhända rättast uttryckt,!
en socialistiska,, det är den samhälliga be-
reppsutvecklingen, hvilken med byarje dag tränger
ed till kärnan af folket och anvisar det, icke blott
ehofvet af en stor förändring i de gamla sainhälls- j
;rmerna, utan äfven medlen alt göra de nya mera!!