————— LITTERATUR. Ny Tidskrift för Lärare och Uppfostrare; 3:dje häftet. Detta nyss utkomna häfte af den pedagogiska journalen utmärker sig för åtskilliga goda uppsatser, i synnerhet hr Svedboms afhandling om de hvilande (skol-) reformförslagen, hvaraf slutet i detta häfte meddelas, samt ett tal, hållet af hr Elfving vid Pedagogiska föreningens årshögtid i Stockholm d. 12 Jan. 1848, om mödrars pligt att undervisa sina barn.. Berättelsen om den i hufvudstaden stiftade Pedagogiska föreningens verksamhet, hvilken följer, redogör:för upphofvet och fortgåendet af en inrättning, som icke uträttat så litet för svenska lärareväsendets förkofran; den förtjenade av.t vara mera känd än den är. Af de tvenne recensionerna af C. F. Nymans Botanikens första grunder,, och F. Borg och N. Persons Svenska språkläran, är den sednare mest motiverad. Underrättelserna om Läraremöten i Tyskland, som afsluta bäftet, komma i synnerhet nu väl till pass, då ett dylikt möte hålles i Stockholm, och hvars ledamöter det säkert bör intressera att taga en närmare kännedom om de utländska föreningar och sammankomster; hvilka inom samma fack utmärkt sig för en ganska gagnande verksamhet. Al ofvannämnde stycken, innehar hr Svedboms första rummet, i afseende på sakrikhet. Men hvad som gör ett särdeles godt intryck på läsaren, är lektor Elfvings tal om mödrarnes undervisningspligt. I ett varmt och klart språk lägger hr E.-dessa pligter på hvarje modershjerta; Vi tillåta oss citera ett stycke, för att med detsamma visa våra läsare prof på hr E:s stil och tankegång. Hr E. talar: Vi hafva sett mödrar, som uppoffrat sitt lif för sina barn; vi se det ännu ofta och detta är en upplyftande syn, en syn som skulle kunna säga oss, att den gudomliga kärlekens låga, om än förkolnad i den öfriga verlden, ännu framskymtar klar i en rättskaffens moders bröst. Men se detta är icke nog! En moder kan gifva sitt lif för sitt barn vid åsynen af dess ögonblickliga fara: den naturliga ömhetskänslan öfverväldigar henne så. En moder kan gifva -sitt lif-för sitt barn under dess tärande och långvariga sjukdom, då alla andra vårderskor tröttna eller sky; hon vet att hon ådråger sig döden genom smittan eller utmattningen; men hon härdar ut och faller ett högsint offer för sin räddade älskling. Detta är mer än det förra; men det är ändock mindre än den fordran jag -här. vågar framställa. — Vid den öfverhängande faran har modren icke sinne för annat än barnets dödsnöd, hon hinner icke tänka på något mer; hennes mod är ett ögovblicks ingifvelse. Vid sjukbädden har hon i hvarje stund under ögonen det lidande barnets plågor och möjligheten af dess bortgång. Hennes mod har der ständiga kraftigt talande väckelser. — Men låt samma moder s sitt barn friskt och hurtigt leka omkring henne, lå detta barn visa sig för hennes öga likt en glänsande och fager blomma, angenäm att skåda. Om nu denna sköna blomma invertes är stungen af någon vådlig mask, som obemärkt fortplantar sig och hvars afföda icke utan trägen tillsyn kan utrotas. Om barnets inre oarter, för att med vis och säker hand, utan hårdhet och utan vekhet, bortarbetas, fordra en oaflåtlig uppmärksamhet, en ständig vaksamhet på sig sjelf och hela den öfriga omgifningen, sjelfva fadren inberäknad; om utförandet af detta ädla värf fordrar icke blott uppoffringar af vanliga nöjen och tidsfördrif, afbrytande af kära lefnadsvanor, utan till och med strid med älskade, med vördade anförvanter och vänner, — saktmodig, undergifyven strid, som qvinnan höfves, men dock allvarlig, obeveklig. Om nu allt detta fordras af den arma modren, för det sköna målets vinnande; — kunna vi föreställa oss, att samma moderskärlek, som kastar sig i forsen efter sitt drunknande barn, eller som mödar sig till döds vid dess sjukbädd, är nog för att bestå i denna kamp? — I sanning icke. Nej dertill fordras ett nästan öfvermenskligt mod... Så sublim i försakelse, så outtröttlig i verksamhet, så i kristlig ödmjukhet stark måste nu; om icke alltid, dock ofta nog, den ——ANR AR RR RR EEE RNA ETT I CON EN