—————
LITTERATUR.
Ny Tidskrift för Lärare och Uppfostrare;
3:dje häftet.
Detta nyss utkomna häfte af den pedagogi-
ska journalen utmärker sig för åtskilliga goda
uppsatser, i synnerhet hr Svedboms afhandling
om de hvilande (skol-) reformförslagen, hvaraf
slutet i detta häfte meddelas, samt ett tal, hål-
let af hr Elfving vid Pedagogiska föreningens
årshögtid i Stockholm d. 12 Jan. 1848, om
mödrars pligt att undervisa sina barn.. Be-
rättelsen om den i hufvudstaden stiftade Pe-
dagogiska föreningens verksamhet, hvilken föl-
jer, redogör:för upphofvet och fortgåendet af
en inrättning, som icke uträttat så litet för
svenska lärareväsendets förkofran; den förtje-
nade av.t vara mera känd än den är. Af de
tvenne recensionerna af C. F. Nymans Bota-
nikens första grunder,, och F. Borg och N.
Persons Svenska språkläran, är den sednare
mest motiverad. Underrättelserna om Lärare-
möten i Tyskland, som afsluta bäftet, komma
i synnerhet nu väl till pass, då ett dylikt
möte hålles i Stockholm, och hvars ledamöter
det säkert bör intressera att taga en närmare
kännedom om de utländska föreningar och
sammankomster; hvilka inom samma fack ut-
märkt sig för en ganska gagnande verksamhet.
Al ofvannämnde stycken, innehar hr Svedboms
första rummet, i afseende på sakrikhet. Men
hvad som gör ett särdeles godt intryck på lä-
saren, är lektor Elfvings tal om mödrarnes
undervisningspligt. I ett varmt och klart språk
lägger hr E.-dessa pligter på hvarje moders-
hjerta; Vi tillåta oss citera ett stycke, för att
med detsamma visa våra läsare prof på hr E:s
stil och tankegång. Hr E. talar:
Vi hafva sett mödrar, som uppoffrat sitt lif för
sina barn; vi se det ännu ofta och detta är en upp-
lyftande syn, en syn som skulle kunna säga oss, att
den gudomliga kärlekens låga, om än förkolnad i
den öfriga verlden, ännu framskymtar klar i en
rättskaffens moders bröst. Men se detta är icke
nog! En moder kan gifva sitt lif för sitt barn vid
åsynen af dess ögonblickliga fara: den naturliga öm-
hetskänslan öfverväldigar henne så. En moder kan
gifva -sitt lif-för sitt barn under dess tärande och
långvariga sjukdom, då alla andra vårderskor tröttna
eller sky; hon vet att hon ådråger sig döden genom
smittan eller utmattningen; men hon härdar ut och
faller ett högsint offer för sin räddade älskling. Detta
är mer än det förra; men det är ändock mindre än
den fordran jag -här. vågar framställa. — Vid den
öfverhängande faran har modren icke sinne för an-
nat än barnets dödsnöd, hon hinner icke tänka på
något mer; hennes mod är ett ögovblicks ingifvelse.
Vid sjukbädden har hon i hvarje stund under ögo-
nen det lidande barnets plågor och möjligheten af
dess bortgång. Hennes mod har der ständiga kraf-
tigt talande väckelser. — Men låt samma moder s
sitt barn friskt och hurtigt leka omkring henne, lå
detta barn visa sig för hennes öga likt en glänsande
och fager blomma, angenäm att skåda. Om nu
denna sköna blomma invertes är stungen af någon
vådlig mask, som obemärkt fortplantar sig och hvars
afföda icke utan trägen tillsyn kan utrotas. Om
barnets inre oarter, för att med vis och säker hand,
utan hårdhet och utan vekhet, bortarbetas, fordra
en oaflåtlig uppmärksamhet, en ständig vaksamhet
på sig sjelf och hela den öfriga omgifningen, sjelfva
fadren inberäknad; om utförandet af detta ädla värf
fordrar icke blott uppoffringar af vanliga nöjen och
tidsfördrif, afbrytande af kära lefnadsvanor, utan till
och med strid med älskade, med vördade anförvan-
ter och vänner, — saktmodig, undergifyven strid,
som qvinnan höfves, men dock allvarlig, obeveklig.
Om nu allt detta fordras af den arma modren, för
det sköna målets vinnande; — kunna vi föreställa
oss, att samma moderskärlek, som kastar sig i for-
sen efter sitt drunknande barn, eller som mödar sig
till döds vid dess sjukbädd, är nog för att bestå i denna
kamp? — I sanning icke. Nej dertill fordras ett nästan
öfvermenskligt mod... Så sublim i försakelse, så
outtröttlig i verksamhet, så i kristlig ödmjukhet
stark måste nu; om icke alltid, dock ofta nog, den
——ANR AR RR RR EEE RNA ETT I CON EN