torde den djupare seende af det nu sagda redar
hafva anat. I det outredda skick, hvaruti reform:
frågan ännu i allmänhet befinner sig med afseend
på hennes förhållande till kristendomen, betrakta:
nemligen, tyvärr, reformvännernpa ännu med skygge
blickar af de stilla i landena; sjelfva detta fredlig:
sammanträde för reformens sak torde af en och an
nan fruktande själ anses såsom ett halft uppror
men om man får höra oss tala den sanna och lef
vande kristendomens tungomål, utan fruktan mer
utan bitterhet, kraftigt men med kärlek, föra v
sanningens svärd slipadt men icke blodtörstigt, så
skola alla goda menniskor falla oss till, en hänfö
relse skall måhända ännu en gång fatta land och
stad, men af högre art än nyss förut; ty man skal
då börja förstå att högre, att andliga intresser
verkligen äro i fråga i och med reformfrågan
hvilket man hittills rätt ofta velat förneka; — oct
att den, som ännu icke så fattade denna fråga, ännu
icke har fattat henne i sitt djup.
Jag har här endast vågat belysa några af de vig
tigaste principfrågorna uti förevarande ärende
jag har vågat framställa några reform-ideer, sådans
de hafva synts mig uppvälla ur den eviga lifskä
lan, ur kristendomen. Detta synes mig vara rel
gionslärarens pligt, och aldraminst får han undan
draga sig detta, då han dertill uppfordras, eller ut
väljes att såsom ombud yttra sig. Hvad angår de-
taljerna eller det speciela utförandet af dessa prin-
ciper — från dem må han söka hålla sig fjerran
de tillhöra den lagfarne.
Motståndarne, sade jag i början, hafva varit klo.
kare än vi; de hafva sökt ställa sig på den kristliga
grundvalen, som stod ledig för dem. Men det ä1
tid att reformvännerna sjelfva intaga den ställning
som dem rätteligen tillhörer. Hiuills har Krist
lära i och genom statskyrkan synts mången, såson
Luther kallar det, sitta i en babylonisk fångenskap
den har under 47 sekler tjenat rikedomens, lärdo
mens, adels- och embetsmannaväldets intressen.
47 sekler har Kristi lära, såsom Frithiofs ring, der
han gaf sin brud, suttit på afgudabelätets arm; mer
han kommer väl .en gång, den rätte egaren, och
hugger. afgudabelätet: neder, vore det an afguder
Balder, hedendomens frommaste gud, och tager rin
gen igen, ty, med förlof, den är stulen; och se
då får bruden, kyrkan, sin klenod tillbaka.
Carl Bergman.
MESESETSRUPSNIESONIEENSNE SE