torde den djupare seende af det nu sagda redar hafva anat. I det outredda skick, hvaruti reform: frågan ännu i allmänhet befinner sig med afseend på hennes förhållande till kristendomen, betrakta: nemligen, tyvärr, reformvännernpa ännu med skygge blickar af de stilla i landena; sjelfva detta fredlig: sammanträde för reformens sak torde af en och an nan fruktande själ anses såsom ett halft uppror men om man får höra oss tala den sanna och lef vande kristendomens tungomål, utan fruktan mer utan bitterhet, kraftigt men med kärlek, föra v sanningens svärd slipadt men icke blodtörstigt, så skola alla goda menniskor falla oss till, en hänfö relse skall måhända ännu en gång fatta land och stad, men af högre art än nyss förut; ty man skal då börja förstå att högre, att andliga intresser verkligen äro i fråga i och med reformfrågan hvilket man hittills rätt ofta velat förneka; — oct att den, som ännu icke så fattade denna fråga, ännu icke har fattat henne i sitt djup. Jag har här endast vågat belysa några af de vig tigaste principfrågorna uti förevarande ärende jag har vågat framställa några reform-ideer, sådans de hafva synts mig uppvälla ur den eviga lifskä lan, ur kristendomen. Detta synes mig vara rel gionslärarens pligt, och aldraminst får han undan draga sig detta, då han dertill uppfordras, eller ut väljes att såsom ombud yttra sig. Hvad angår detaljerna eller det speciela utförandet af dessa principer — från dem må han söka hålla sig fjerran de tillhöra den lagfarne. Motståndarne, sade jag i början, hafva varit klo. kare än vi; de hafva sökt ställa sig på den kristliga grundvalen, som stod ledig för dem. Men det ä1 tid att reformvännerna sjelfva intaga den ställning som dem rätteligen tillhörer. Hiuills har Krist lära i och genom statskyrkan synts mången, såson Luther kallar det, sitta i en babylonisk fångenskap den har under 47 sekler tjenat rikedomens, lärdo mens, adelsoch embetsmannaväldets intressen. 47 sekler har Kristi lära, såsom Frithiofs ring, der han gaf sin brud, suttit på afgudabelätets arm; mer han kommer väl .en gång, den rätte egaren, och hugger. afgudabelätet: neder, vore det an afguder Balder, hedendomens frommaste gud, och tager rin gen igen, ty, med förlof, den är stulen; och se då får bruden, kyrkan, sin klenod tillbaka. Carl Bergman. MESESETSRUPSNIESONIEENSNE SE