ic på Nazgunucra Sidan. UTRIKES. Med den på förmiddagen ankomna utländska post emottogo vi tidningar från London af den 12, från Paris, Frankfurt och Wien af den 13, från Hamburg och Stettin af den 15, samt Berlin af den 16 dennes. FRANKRIKE. Paris är förklaradt i belägringstillstånd och den lagstiftande församlingen i permanens. Huru sakerna kommit på denna punkt är skildradt i ofvanstående korrespondens. Några detaljer vilja vi ytterligare tillägga. Vi hafva förut berättat om den stormiga sessionen den 1t dennes, då regeringen likväl segrade genom dagordningens antagande, hvilket väckte ny förbittring. Bland dem, som voterat mot dagordningen, må särskildt anföras Adelsvärd, Cavaignac, Bixio, Fr. Arago, Pierre och Napoleon Bonaparte. Från omröstning afhöllo sig: Dupin d. ä., som icke presiderade, Piscatory, Mauguin, Victor Hugo, Vavin m. fl. Tocqueville vederlade Ledru Rollins uppgifter från Rom. O. Barrot upplyste i samma session, att Oudinot icke erkänt den sista konventionen, i hvilken Lesseps deltagit, emedan Oudinot dertill blifvit bemyndigad genom en telegrafdepesch från sin regering. Nämnde konvention, i hvilken republiken erkändes, kunde icke ratificeras, och Frankrike kunde icke, till hela Europas åtlöje, stå med gevär i arm och åse striden mellan Rom samt österrikarne och neapolitanarne. Rom hade gjort såsom Lombardiet, såsom Piemont, såsom Sicilien; folket, uppvigladt af fanatiska folkledare, hade vägrat antaga Frankrikes hemedling i frihetens anda och derigenom förskaffat absolutismen seger. Den följande dagen, den 12 dennes, utbröt stormen ånyo i nationalförsamliogen. Man skulle då afgöra den af bergpartiet väckta frågan om presidenten Bonapartes och hans ministrars anklagelse. Grandin började debatten med en fråga till bergpartiet, om det på sig tog ansvaret för de rödan tidningarnes upprorspredikningar. Pierre Leroux förklarade, att han och hans vänner icke ville appellera till den brutala styrkans utslag och alltid skulle erkänna den af nationen valda majoriteten. Han tadlade emedlertid Grandin, som på detta sätt ville uppväcka bitterhet. Inrikesministern Dufaure förklarade, att Grandin hade handlat. som en god medborgare; regeringen hade fast beslutat att försvara konstitutionen emot en minoritet, som sträfvade efter diktaturen och ville tyrannisera majoriteten. Derefter uppträdde Daru såsom referent med utskottets betänkande angående anklagelse mot regeringen; utskottet hade enhälligt afstyrkt anklagelsen. En ledamot af venstern begärde, att handlingarne em Rom skulle framläggas. Utrikesministern Tocqueville svarade, att de flesta depescher voro bekanta; emedlertid uppläste han en depesch från Rom af d. 5 och 6 Juni, enligt hvilken löpgrafvarne blifvit öppnade, men inga betydande fäktningar förefallit under dessa dagar. Efter ytterligare debatter afgjordes sjelfva frågan dermed, att lagstiftande församlingen med 577 röster mot 8 förkastade bergets förslag om anklagelse mot republikens president och hans ministrar. Bergets medlemmar afhöllo sig: från omröstningen och hade i allmänhet icke särdeles talrikt bevistat dagens session. Redan nu började man märka folkskockningar i Paris och nationalförsamlingens lokal var starkt besatt med trupper. Folkskockningarne förökades följande dagen, och kl. 11 f. m. den 13 dennes voro bulevarderna alldeles uppfyllda af menniskor, till följd af de i ofvanstående korrespondens nämnda proklamationer. Blusmännen voro de talrikaste; dock såg man äfven många nationalgardesuniformer. Nationalgardets artilleri, som till största delen hyste sympatier för bergpartiet, visade sig till och med beväpnadt med karbiner. Massan drog sig från place de la Concorde genom rue de la Paix till Chåteau deau. I spetsen för rörelsen såg man Etienne Arago och en öfverstelöjtnant vid nationalgardet, som af en korrespondent uppgifves vara Forestier. Regeringen utvecklade snart en oerhörd truppmakt. Den venstra Seinestranden synes hafva förblifvit lugn. s Inemot middagen hade folket börjat bilda kolonner och marcherade 20 man högt. 11 likprocessioner, till största delen beledsagande koleraoffer, invecklades i det revolutionära tåget, hvilket helsades med rop af: Vive la constitution! vive la republique! dels af strödda personer, dels af deputationer från sällskaper såsom från konstitutionsvännerna. På fler: ställen såg man soldater skyldra för tåget. ) början höllos alla butiker öppna; men på rut de Richelieu började man stänga. Då tåget hunnit till närheten af Kapucinerbulevarden, började general Changarniers trupper hugga in, hvarvid flera personer blefvc sårade. Samlingen skingrades då åt närliggande gator. De allmänna platsernas rensning börjades från nationalfersamlingens lokal, som om