Goldussarinas vrede föll hastigt. Plötsligt föregick hos henne en fullkomlig förändring; de skarpt spända linierna i hennes drag veknade; i stället för det hat de ljungat, smälte de till ett uttryck af deltagande. Hon förstod genom denna enda rörelse att Jehanne var ett offer, ej en rival. Jehanne TOisy, träffad af denna plötsliga förändring, utropade med en röst, som skulle varit tillräcklig att skingra hvarje tvifvel i Goldussarinas själ, om der qvarblifvit några sådana: : Ni är då ej en fiende? Nej, svarade hon mildt, emedan pni är qvarhållen här med våld., Dåx, sade Jehanne, i det hon närmade sig fönstret, 0o,-rädda mig dål! Det låg i dessa enkla ord någonting så sönderslitande, att de träffade Goldussarinas hjerta; djupt rörd, samlade hon hela sin styrka och skakade gallren med. otrolig kraft. Intet gaf ännu vika. Mod, mod! sade Jehanne till henne. Goldussarina återbörjade sitt anfall. Afgrund! ropade hon, då hon såg det fruktlösa i sina försök. O, rädda mig, rädda mig! återtog Jehanne med händerna hopknäppta såsom till bön. En tredje gång försökte Goldussarina att bryta jernstängerna. Oaktadt det raseri och den styrka, hvarmed detta anfall verkställdes, medförde det blott ett obetydligt knakande. Å Goldussarina lät händerna återfalla vid si