Goldussarinas vrede föll hastigt. Plötsligt
föregick hos henne en fullkomlig förändring;
de skarpt spända linierna i hennes drag vek-
nade; i stället för det hat de ljungat, smälte
de till ett uttryck af deltagande.
Hon förstod genom denna enda rörelse att
Jehanne var ett offer, ej en rival.
Jehanne TOisy, träffad af denna plötsliga
förändring, utropade med en röst, som skulle
varit tillräcklig att skingra hvarje tvifvel i
Goldussarinas själ, om der qvarblifvit några
sådana: :
Ni är då ej en fiende?
Nej, svarade hon mildt, emedan pni är
qvarhållen här med våld.,
Dåx, sade Jehanne, i det hon närmade sig
fönstret, 0o,-rädda mig dål!
Det låg i dessa enkla ord någonting så sön-
derslitande, att de träffade Goldussarinas hjer-
ta; djupt rörd, samlade hon hela sin styrka
och skakade gallren med. otrolig kraft.
Intet gaf ännu vika.
Mod, mod! sade Jehanne till henne.
Goldussarina återbörjade sitt anfall.
Afgrund! ropade hon, då hon såg det frukt-
lösa i sina försök.
O, rädda mig, rädda mig! återtog Jehanne
med händerna hopknäppta såsom till bön.
En tredje gång försökte Goldussarina att bryta
jernstängerna.
Oaktadt det raseri och den styrka, hvarmed
detta anfall verkställdes, medförde det blott
ett obetydligt knakande. Å
Goldussarina lät händerna återfalla vid si-