fönsterluckan. Då hördes en klagan, lik et vildt rytande. Hennes fingrar fattade i fönstergallren och skakade dem med styrka. Jehanne dOisy, som såg genom denna öppning ett hotande hufvud med utslaget hår, föll på knä, höjde sina fuktiga ögon mot himmelen och bad, troende sin sista stund vara kommen. Goldussarina skakade alltjemt fönstergallren, med ett raseri, som hade något infernaliskt. Kännande sin vanmakt, kastade hon på Jehanne en blick, full af ett så oförsonligt hat, så elektrisk, att denna, likasom dragen af ett brinnande fluidum, vände emot henne sitt af förtviflan preglade ansigte, och derpå höjdede tårfyllda ögonen mot himmelen. O, min Gud! hviskade hon med en sönderslitande ton; hvad har jag då gjort dig? Till hvem talar du då, sade Goldussarina med låtsadt lugn; är det till Gud eller till mig? Hvad har jag då gjort dig? upprepade Jehanne, i det hon hopknäppte händerna. Hvad du har gjort mig! tjöt Goldussarina, i det hon gaf fritt lopp åt sitt raseri, hvilket var så mycket häftigare, som det länge varit återhållet. Hon vågar fråga mig hvad hon gjort migl ij Men har du icke efterträdt mig hos min kära, min älskade Jacques: har du ej jagat mig från detta ställe, för att der trona som enväldig ? Vid dessa ord uppreste sig Jehanne, stor och stolt, såsom upplyst af en gudomlig stråle.