Det är under dylika förhållanden, som jag, med förtroende till tit. rättskänsla och rättsenliga uppfattning af publicistkallet, vördsamt anhåller, att så väl detta bref, som detsamma åtföljande replik och allegater, måtte i Aftonbladet erhålla plats. Stockholm d. 42 Juni 4849. — Ödmjukast G. M. Stiernsvärd. Replik. Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift, 3:e häftet, upptager några för trenne år sedan (!) afgjorda krigshofrättsmål, bifogade af ett, under rubrik: anmärkning af referenten för dessa mål), mot mig personligen riktadt angrepp. Då omständigheterna likväl äro sådana, att tidskriftens gerant, hr öfverstelöjtnanten Hazelius, icke en gång kan förebära någon okunnighet om det obefogade och obehöriga i detta angrepp, kan jag icke tillbakahålla det yttrande, att jag ansett mig bordt kunna förvänta, det han icke låtit ett dylikt, med rättsvidriga beskyllningar uppfyldt opus erhålla plats i Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift. Den s. k. referenten säger nemligen, med anledning af den utaf G. M. Stiernsvärd utgifna Militärförfattningssamling, (XXI Titeln Krigslagarne 1:a Afd. 40 Kap. 22 och 31 SS) äfvensom samma författares utdrag ur Erigslagarne för manskapet, att nämnde arbeten innehålla förvillande och mot riktig lagtillämpning stridande sammandrag ur förfallningarne; at jag, såsom utgifvare af nämnde arbeten, låtit mig komma till last det missförstånd, de föranledt, att jag således missledt; att jag eger okekantskap med kriminalrätten och saknar en lagstiftares egenskaper, hvarföre jag genom de ifrågavarande arbetena mera skadat än gagnat, samt slutligen, att man måste beklaga den plan jag för milt arbete utstakat. Till en början vill jag förbigå referentens föga grannlagenhet att, hvad rörer Utdraget af krigslagarne för manskapet, hvarå mitt namn å titelbladet icke finnes utsatt, och som, enligt hvad titelbladets baksida upplyser, utgifvits af trycket med autorisation af chefen för Landtförsvarsdepartementet, efter vederbörlig, utan anmärkniog verkställd granskning i Krigshofrätten, vända sina angrepp mot mig, äfven om det vore referenten på enskild väg bekant, hvad jag icke ämnar förneka, att jag samma utdrag författat. Jag lemnar äfven såväl åt referenten som geranten af tidskriften den föga afundsvärda tillfredsställelsen att, genom en lika orättvis och obehörig som bitter kritik, hafva sökt förringa värdet af mina bemödanden att gagna det land och den armå, jag har äran atttillhöra. Ifrån denna stund ämnar jag icke mäta mig med nämnde herrar, i användandet af sådana vapen. Att uppträda med den lugna och sanningsenliga bevisningens kraft är deremot både min afsigt och min pligt. Den noggranna och mångsidiga granskning ifrågavarande arbeten af offentliga myndigheter genomgått och den högvederbörliga pregel de nu ega, befogade mig alltför väl att helt och hållet förbigå referentens anmärkningar i sak och endast beifra de obehöriga angreppen mot min person; men då jag anser att referenten, oaktadt möjligheten af sina lagstiftareegenskaper och sin bekantskap med kriminalrätten, i detta afseende, hvad man kallar, huggit yxan i sten, så vill jag ej undandraga mig att äfven härom i förbigående yttra några ord. Genom 40 Kap. 20 krigsartiklarne, jemförde med Kongl. cirkuläret af den 26 Nov. 1812, stadgas såsom bestraffning för rymning under fredstid: 1:a gången 3 hvarf gatulopp, förvandlade till 40 prygel; 2:a gången 5 hvarf gatulopp, förvandlade till 60 prygel; 3:e gången 40 par spö och 2 års arbete å fästning samt ovärdighet att i kronans tjenst vidare antagas; i öfverensstämmelse hvarmed genom högstberörde nådiga cirkulär i 8 anbefalles att för första resan rymning, den felaktige bör med 40 prygel extrajudicialiter afstraffas. Af sistnämnde nådiga stadgande uppstod alltså ingen annan förändring, än att, då bestraffning för första resan rymning med 40 prygel, enligt krigsartiklarne, blott af krigsrätt kunde ådömas, samma bestraffning, efter utfärdandet af 4812 års cirkulär, finge af regementsbefälhafvare extrajudicialiter åläggas. Referenten anser att 1842 års cirkulär åsyftat en mildring i straff, och att de tvenne första rymningsförsöken borde af regementsbefälhafyvare och af krigsdomstol lika bestraffas, eller med 40 prygel hvardera gången. Denna förklaring innebär ett underkännande af den rättsprincip, som genomgår vår lagstiftning i allmänhet, eller att brottet, för hvarje gång det af samma individ förnyas, bör vara påföljdt af en skärpt bestraffning. Motivet för 1812 års cirkulär i denna omständighet har jag velat finna i Kongl. Maj:ts nådiga afsigt att förminska för regementerna det besvär och för staten den kostnad, som med krigsrätters sammanträdande i och för bestraffande af de mera ofta förekommande militära förbrytelserna tillförene varit oskiljaktige, samt att Kongl. Maj:t förty åt regementsbefälhafvare öfverlåtit att så beskaffade brott extrajudicialiter, med ett, en gång för alla, bestämdt antal prygel, låta afstraffa. Det förtjenar att härvid erinras, att 1798 års krigsartiklar och 4812 års cirkulär, begge äro utfärdade af samma höga myndighet eller Konungen, på grund af den honom tillkommande lagstiftningsrätt, till upprätthållande af disciplin och ordning inom armåeen och flottan. Det är Konungen som uttalar sin vilja i dessa båda lagstadganden, och båda måste alltså, med samma ursprung, ega samma förbindande kraft. Såväl i krigsartiklarne som i cirkuläret har Konungen befallt att första resan rymning skall bestraffas med 40 prygel. Sjelfva straffet har alltså icke undergått någon mildring, det är endast sättet eller ordningen för detsammas åläggande som blifvit förändradt, d. v. s. att krigsrätts rättighet att bestraffa första resan rymning har blifvit på regementsbefälhafvare öfverflyttad, hvaraf åter klarligen måste följa, att då soldat första resan rymmer, han derföre icke inför krigsrätt tilltalas, eller då brottet andra gången af honom föröfvas, han derföre af regementsbefälhafvare afstraffas. Icke förändrar rymningsbrottet sin natur eller straffbarhet derför att den brottslige, sedan han blifvit ertappad, inställes för krigsrätt eller inför regementsbefälhafvare till ransakning och straffets undergående. Första rTesan rymning kan icke mer än en gång hos samma individ anträffas eller åtalas, och den soldat som första gången rymt samt derföre lagenlig (extrajudiciel) bestraffning undergått, kan, då han ännu en gång rymmer och derföre tilltalas, icke sägas hafva vid detta sednare till) Med anledning af denna i tidskriften förekom