REVY AF TIDNINGARNE. Det kan visserligen vara genant för Dagl. Allehanda, sisom man märker i dag, att se sig rangerad bredvid det politiska sällskap, hvartill det i representationsfrågan närmat sig. Men då ingen annan än det sjelf gjort detta närmande, har D. A. ingen annan att skylla för all ledsamhet det härför lider i publiken. Att för öfrigt icke blott Aftonbladet anmärkt denna det grå partiets allt mer i dagen-trädande likhet med det hvita (det konservativa partiet kallar sig nemligen sjelf det hvitan, alldeles med samma slags mening i orden, som då den heliga alliansen kallade sig helig), utan äfven den andra sidans organer derpå anspela, synes af tidningen Tiden, t. ex. för den 13 dennes, hvarest ock talas om den grå nyansens besegrande af den s. k. svartax, m. m., som allt lemnas i sitt värde för öfrigt, men som emellertid vtvisar den sidans tanke om de grås närvarande position. Hvad slutligen beträffar den näpst D. A. erhöll af A. B. i förrgårsbladet, och som, efter hvad man finner, satt D. A. i så stort allarm, att det fallit ur jemnvigten, så var den endast föranledd af D. A:s vbetänksamma artikel (om en skicklig tillvägabragt splittring), och hvilken ej kunnat annat än hos allmänheten väcka på en gång löje och förargelse, då dess grofkorniga författare, i stället att mot olika tänkande bruka skäl och förnuftiga resonnemanger, tagit sin tillflygt till en mängd glåpord, såsom pandurer,, kossacker, och dylikt, vittnande lika mycket om brist på hyfsning, som om dumdryghet och anspråk på exklusiv fullkomlighet. Vi vilja för närvarande ej uppehålla oss längre vid en idiosynkrasist, som, under det han är ohöflig mot andra, aldrig upphör att fordra höflighet för sig sjelf; och dröja med fortsättningen tills vi fått se den i dagens D. A. så ampelt utlofvade bevisning, att hvad på Örebro möte beslutits utgör de mest extravaganta politiska doktriner, som någonsin phär i landet varit predikade, och hvilka uti sin tillämpning skulle, ceteris paribus, gå längre, än, oss (D. A.) vetterligen, hitintills varit försökt, uti någon vare sig monarki eller republik i gamla och nya verlden,. Man ser, att D. A. icke alls yttrat sig extravagant, och att det måste hafva en mycket god historisk reda på alla monarkier och republiker i hela verlden. — Tiden fortfar att i hvarje nummer gifva sina känslor luft i fråga om den ungerska insurrektionen. Den strategiske professorn visar sig allt mer och mer generad af den position han från början råkat intaga, och allt sedan envist sökt försvara, rörande det magyariska frihetskriget och den ömkliga roll som den österrikiska kamarillans skötebarn deruti spelat. Ju mer hr professorn fördjupar sig i detta ämne, ju mer förråder han ett sublimt donquixoteri och det är omöjligt att läsa hans blickar på pressen utan att lockas till löje. Med begge händerna skjuter professorn nu ifrån sig, såsom en riktig skamfläck, misstankan att hafva betviflat och bestridt krigslyckans omkastning för österrikarne, och bedyrar med handen på bjertat, att han uttryckligen sagt, en god tid innan sådant hände, att ej omöjligt vore, det vungrarne kunde eröfra Pesth. Kan man väl tänka sig ett längre sträckt ädelmod, emot afskyvärda samhällsnedbrytare, af en renhårig dyrkare af Metternichska statsmannaläran !? Hr professorn tror sig således inlägga stor strategisk ära dermed, att han icke bestridt möjligheten för ungrarne att eröfva Pesth. Man finner lätt, att aktierna måste stå lågt och resurserna vara högeligen klena, när så slöa försvarsvapen äro de enda som finnas att tillgå i den reaktionära rustkammaren. Läsaren erinrar sig utan tvifvel att Aftonbladet aldrig påstått att Tiden bestridt några möjligheter, men deremot känner hvar och en som gjort sig omaket att tråka igenom Tidens politiska kannstöperier, att den hela tiden bortåt bestred sanningen af de faktiska uppgifter om ungrarnes framgångar, som af Aftonbladet medddelades. Alla magyarernas segrar påstodos af