REVY AF TIDNINGARNE.
Det kan visserligen vara genant för Dagl.
Allehanda, sisom man märker i dag, att se sig
rangerad bredvid det politiska sällskap, hvartill
det i representationsfrågan närmat sig. Men
då ingen annan än det sjelf gjort detta när-
mande, har D. A. ingen annan att skylla för
all ledsamhet det härför lider i publiken. Att
för öfrigt icke blott Aftonbladet anmärkt denna
det grå partiets allt mer i dagen-trädande lik-
het med det hvita (det konservativa partiet
kallar sig nemligen sjelf det hvitan, alldeles
med samma slags mening i orden, som då den
heliga alliansen kallade sig helig), utan äf-
ven den andra sidans organer derpå anspela,
synes af tidningen Tiden, t. ex. för den 13
dennes, hvarest ock talas om den grå nyan-
sens besegrande af den s. k. svartax, m. m.,
som allt lemnas i sitt värde för öfrigt, men
som emellertid vtvisar den sidans tanke om
de grås närvarande position. Hvad slutligen
beträffar den näpst D. A. erhöll af A. B. i
förrgårsbladet, och som, efter hvad man finner,
satt D. A. i så stort allarm, att det fallit ur
jemnvigten, så var den endast föranledd af D.
A:s vbetänksamma artikel (om en skicklig
tillvägabragt splittring), och hvilken ej kunnat
annat än hos allmänheten väcka på en gång
löje och förargelse, då dess grofkorniga för-
fattare, i stället att mot olika tänkande bru-
ka skäl och förnuftiga resonnemanger, tagit
sin tillflygt till en mängd glåpord, såsom
pandurer,, kossacker, och dylikt, vittnande
lika mycket om brist på hyfsning, som om
dumdryghet och anspråk på exklusiv fullkom-
lighet. Vi vilja för närvarande ej uppehålla
oss längre vid en idiosynkrasist, som, under
det han är ohöflig mot andra, aldrig upphör
att fordra höflighet för sig sjelf; och dröja
med fortsättningen tills vi fått se den i dagens
D. A. så ampelt utlofvade bevisning, att hvad
på Örebro möte beslutits utgör de mest ex-
travaganta politiska doktriner, som någonsin
phär i landet varit predikade, och hvilka uti
sin tillämpning skulle, ceteris paribus, gå län-
gre, än, oss (D. A.) vetterligen, hitintills varit
försökt, uti någon vare sig monarki eller re-
publik i gamla och nya verlden,. Man ser,
att D. A. icke alls yttrat sig extravagant, och
att det måste hafva en mycket god historisk
reda på alla monarkier och republiker i hela
verlden.
— Tiden fortfar att i hvarje nummer gifva sina
känslor luft i fråga om den ungerska insur-
rektionen. Den strategiske professorn visar sig
allt mer och mer generad af den position han
från början råkat intaga, och allt sedan envist
sökt försvara, rörande det magyariska frihets-
kriget och den ömkliga roll som den österri-
kiska kamarillans skötebarn deruti spelat. Ju
mer hr professorn fördjupar sig i detta ämne,
ju mer förråder han ett sublimt donquixoteri
och det är omöjligt att läsa hans blickar på
pressen utan att lockas till löje. Med begge
händerna skjuter professorn nu ifrån sig, så-
som en riktig skamfläck, misstankan att hafva
betviflat och bestridt krigslyckans omkastning
för österrikarne, och bedyrar med handen på
bjertat, att han uttryckligen sagt, en god tid
innan sådant hände, att ej omöjligt vore, det
vungrarne kunde eröfra Pesth. Kan man väl
tänka sig ett längre sträckt ädelmod, emot af-
skyvärda samhällsnedbrytare, af en renhårig
dyrkare af Metternichska statsmannaläran !? Hr
professorn tror sig således inlägga stor strate-
gisk ära dermed, att han icke bestridt möj-
ligheten för ungrarne att eröfva Pesth. Man
finner lätt, att aktierna måste stå lågt och re-
surserna vara högeligen klena, när så slöa för-
svarsvapen äro de enda som finnas att tillgå i
den reaktionära rustkammaren. Läsaren erin-
rar sig utan tvifvel att Aftonbladet aldrig på-
stått att Tiden bestridt några möjligheter,
men deremot känner hvar och en som gjort
sig omaket att tråka igenom Tidens politiska
kannstöperier, att den hela tiden bortåt bestred
sanningen af de faktiska uppgifter om ungrar-
nes framgångar, som af Aftonbladet meddde-
lades. Alla magyarernas segrar påstodos af