sinsbemsnnNRRNANNRARRNRNNERE——————
ingenting förmår mot dig, genom styrka, —
och knifven, som jag visat dig, har icke kom-
mit dig att blekna; du har förstått, att jag
icke var annat än en usling, — och du har ej
tvekat att bekänna din likgiltighet för mig!
Du har sagt till dig sjelf, att den qvinna, som
deltagit i dina hemligheter, ej skulle gå att
anklaga magern, emedan äfven hon i sådant
fall skulle blifva bränd som trollpacka. Nå
väl! Det är sannt, Jacques, att jag hvarken
skulle hafva styrka att döda dig, eller mod att
göra mig olycklig med dig genom att öfver-
lemna dig åt landets rättvisa. Men jag hatar
dig nu, Jacques, och jag måste hafva en hämnd
åt mitt hat, emedan så länge jag ej är häm-
nad, skall batet tära mitt eget hjerta, emedan,
så länge du lefver, skall jag veta att en annan
intagit min plats i din ömhet... Jag är ej en
så simpel qvinna, född af så simpla föräldrar
att jag skulle fördraga en efterträderska . -
Adjö! Jacques, fortfor hon, i det hon ka-
stade på honom en genomträngande blick och
gick mot laboratorieis öppning.
Alchemisten tog ett hopp ända fram till
henne och fattade henne i armen.
Nå väll, sade han, må det vara krig...
men ett öppet krig, I hvilket den skickligaste
skall segra. Glöm emedlertid ej, då du utgår
härifrån, att om du också eger nog af mina
hemligheter för att bringa mig till galgen, så
är Jag å min sida icke okunnig om någonting
som rörer ditt lif...,
Lycka till, herr spåmann, afbröt Goldussa-
rina med höghet, i det hon lösgjorde sig frår
Jacques Moulus tag. pMitt lif är ingen hem-
lighet. Jag tänker och talar helt högt. Jag
handar på ljnsa dagen, utan att någonsin frukta
en föreerae:se; ty Jag lyder endast mitt sam-
veten
Besvirjaren lutade sig emot henne och hvi-
skade henne dessa ord i örat: