NN DD ee 2 Er kammen af en närliggande höjd , sqvadron dragoner, hvarmed öfverste Flindt anställde en rekognoscering. Denne käcke officer tvekar ej ett ögonbick att med sin ringa styrka angripa fienden i flanken, den retirerande danska sqvadronen vänder också om, båda störta lös på den preussiska tåte-sqvadronen, som, under det de andra flydde, i ett nu påle-måle kullkastades. Danska dragonerna utdelade förfärliga hugg och ville ej gifva pardon. Det lyckades likyäl befälet att stilla dem, så att en officer, 4 trumpetare och 23 man togos till fångar, många dödades, hvaribland 4 officer, hvars hufvud nästan klöfs genom ett enda hugg; flere sårades och några undkommo, derföre att en betydlig kavallerimassa syntes hasta tyskarne till understöd. Danska förlusten var — en i halsen lätt sårad häst. Detta var den enda ärliga choque under hela kampanjen; förut hafva tyskarne undvikit det, och numera göra de det väl ändå heldre. Få se hur länge vi få ligga här. Vi ligga stilla och beskedligt, endast våra patruller lufvas litet då och då med fiendens. Någon dag kl. 6 å 41 allarmeras våra förposter genom en mindre fiendtlig rekognoscering. Dagen derpå sker det med en större styrka och trupper sändas dessutom vestvart för att tournera oss. Då veta vi hvad det betyder; vi formera oss, stå tills mot aftonen, och retirera derefter !, å ?V, mil; hvad fan skall man också göra, då man har tredubbel styrka emot sig, och befinner sig i ett land utan hållbara positioner annat än vid städerna, och med tyskarnes ädla sätt att strida kan man ej stadna der. Funnes här en enda god position, så skulle vi nog hålla stånd, så vida icke tyskarne i sitt ädelmod och afsky för blodsutgjutelse, begagnade sig af ett lika oskyldigt krigsputs här,! som slesv. holsteinarne vid Fredericia, d. v. s. for-l merade första linien af jutländska bönder, qvinnor och barr, Ett ämne, som gifvit oss i danska armåen tjenande svenska officerare anledning till bitter förtrytelse, vill jag omtala. Från flera ställen i Sverige hafva vi fått bref med underrättelser att svenskar, (man säger till och med officerare, men det kunna vi ej tro), som icke lyckats vinna inträde i danska armen, vid sin återkomst till Sverige berättat att de ej velat gå i dansk tjenst, emedan de der redan ansatte svenskar förklarat att de voro behandlade med missaktning och för öfrigt högst missnöjde, isynnerhet derföre att danska trupperna voro så fega att de med klingan måste drifvas fram. Vi vilja ej förmoda att svenska nationen kan fästa tro till sådana usla lögnare, och förklara vi, (jag säger vi, ty alla landsmän jag talat med äro ense om att gifva vårt fullkomliga dementi på dessa lögner), att vi alla blifva behandlade med utmärkt artighet, att vi äro fullkomligt nöjde, samt att hvad danskarnes mod angår, vi icke högre önska än att våra landsmän måtte slåss lika bra, ifall de någonsin komma att visa sin bravur på annat än öfningsläger. 4. Från Slesvig skrifves, att landsförsamlingen der sammanträdt den 7 dennes. Den emottog en deklaration af ståthållarskapet, som ansett sig böra yttra sina åsigter om två saker af största vigt, som stå i innerlig vexelverkan. Den ena är hertigdömenas, genom yttre fiender anfallne statsrättsenliga ställning; den andra Tysklands, genom inre tvister för det närvarande hotade statsenhet och nybildning. I förra afseendet anser ståthbållarskapet att allt måtte göras för att bevara hertigdömenas förening, men att just derföre man icke bör träda för nära de gällande rättsförhållandena, således icke ifrågasätta personal-unionens upphäfvande. I det andra afseendet anser ståthållarskapet, att en full neutralitet måste iakttagas, i afseende å de opinioner som i Tyskland ställt sig fram för den tyska riksförfattningen, och de, som nu söka tillvägabringa en ny sådan. I annat fall skulle de förbundskrafter, som nu biträda vid försvaret af hertigdömenas sjelfständighet, söndras och öfvergifva dem. Presidenten höll derefter, sedan ståthållarne aflägsnat sig, ett tal, hvari han skildrade betänkligheten af närvarande ställning 0. s. V. Sedan upplästes adresser och petitioner, hvaribland en hop, om personalunionens upphäfvande. Slutligen föreslog Olshausen, att komplettera valen till Frankfurter nationalförsamlingen, samt att anordna de af nämnde församling beslutade val till ny riksförsamling, hvarefter frågan om en ytterligare förökning af krigsmakten i hertigdömena, genom uppbådandet af ännu en ålders klass, remitterades till utskott. FRÅNKRIKE. Presidentens budskap ankom den 6 Juni till den lagstiftande nationalförsamlingen, men meddelas ännu icke af tidningarne. Flera blad hafva klagat öfver att den dröjt så länge; en del vilja härleda detta från oenighet i konseljen öfver ämnet, och Tribune berättar, att man med hetta stridt öfver en punkt, som presidenten Bonaparte ville låta inflyta, men som de liberalare ministrarne med Dufaure i spetsen på det högsta satte sig emot. Denna punkt skulle hafva innehållit: att franska regeringen beslutat att i alla händelser besätta Rom. Proudhon är arresterad. Constitutionel förkunnar denna händelse med följande ord: Proudhon arresterades den 3 Juni kl. 8, i samma ögonblick som han ankom till Paris på Nordbanan. Antingen nu hans nära förestående ankomst blifvit förrådd eller han blef! igenkänd då han steg af, så mycket är säkert, att en i blus förklädd polistjensteman (officier de Paix) följde honom i hälarne och lät honom gå till närheten af kasernen på Rue de Fauborg Poissonnitre. Ankommen dit, ilade polismannen till vakthafvande oflicern och reqvirerade handräckning. Åtföljd af soldater, anhöll han derefter Proudhon, gaf sig tillkänna och uppmanade honom att följa sig till kasernen, om han ville undvika skandalen att häktas på öppen gata. Proudhon, som insåg att motstånd skulle tjena till intet, medföljde till kasernen. En vagn hemtades och Proudhon affördes till polisprefekturen, hvarest Charlier emotlog honom., Den tekniska skolan i Angers har på obestämd tid blifvit tillsluten, till följd af myteri bland elevernas Inrikesministern Dufaure har fått uppdrag att tills vidare handhafva handelsoch åkerbruksportföljen, emedan ministern Lanjuinuis ännu icke ankommit till Paris. En tidning berättar, att Kersausie ämnar