het som skulle kunnat täfla med ett brösthar-
nesk af fina maskor. Hans kask, blank som
en rundad spegel, var prydd af en plym. En
stridshammare, fint arbetad, hängde vid ena
sadelbågen och vid den andra en yxa af här-
dadt stål.
Hans häst, hvars skum försilfrade betslets
prydnader, försvann nästan helt och hållet un-
der ett karmosinrödt draperi, öfversådt med
stjernor.
Aldrig hade Clissons vanligen milda ansigte
uttryckt en sådan ifver.
För att svalna denna ifver, eggade han hä-
sten med sporrarne, under det han på samma
gång höll honom tillbaka vid betslet.
Hvad Archambaud du Donjon angår, var han
icke mindre präktig i sin krigsrustning den
han bar med samma beqvämlighet och lätthet
som sin hofdrägt.
Med sin raka sköld på armen väntade han.
Hans lugna ansigte var vackert beskuggadt af
håret, som stulit sig undan det uppslagna vi-
siret på hans hjelm.
Slutligen skallade Archambauds trumpet hög-
ljudt.
Clissons svarade.
Tvenne vapendragare gingo fram och gåfvo
dem tvenne lika lansar. Hugues och Arecham-
hbaud höjde sina sköldar, riktade sina lansar,
satte sig säkrare i sadlarne och väntade orör-
liga häroldens tecken.
Signalen lät höra sig.
Då först tystnade hopens rop, likt ett eko,
som dör bort bland bergen.
Då de stridande intagit sina platser, sprängde
de häftigt mot hvarandra; man skulle trott
det de voro rörliga statyer, med hufvuden
gjorda af stål, och hvilka, lydande en hemlig
driffjäder, skyndade att krossa hvarandra i en
förfärlig stöt. i