falo, samt distrikterne Visconsin och nedre Jova,
dels genom kartor och resebeskrifningar, dels genom
bref, som stundeligen komma från äldre utvandrare
och slutligen af från Amerika återkommande af både
herre- och arbetsklassen. De flesta bref och under-
rättelser säga att landet är godt, skatterna nästan
inga; att folket är ärligt, ärbart, nyktert och arbet-
samt, att en arbetare der är i större aktning, kommer
förr med sig och familj i oberoende ställning, än
här. När bref af sådant innehåll skrifvas af son
till fader, af bror till bror, af vän till vän, hvad
skulle Ins. säga till en, som af ett sådant bref fått
Just att utvandra? Månne: de skrifva lögn. Kom-
mer då icke tanken: hur vet ni det? Jag känner
författaren; ni vill mig icke väl; och — han reser.
Man .får icke antaga att brefven innehålla lögn.
Att Amerikas nyodlade mark, under varmare kli-
mat, är fruktbarare än vår, som under många sek-
ler blifvit icke odlad, utan af sina odlare plundrad,
är obestridligt; men att der möta olägenheter, som
fullt motväga dessa fördelar, är lika klart. Betrak-
tar man brefyen nogare, så finner man huru bakom
den sköna beskrifningen om närvarande välståndet
ligger hemlängtan. Emigranterne sakna fädernes-
landet, sakna anförvandter, vänner, de sakna gamla
seder och bruk. Individen är en lem, som, afskiljd,
icke kan trifvas; han behöfver en kropp att fästas
vid. — När de icke sjelfve vilja komma tillbaka, önska
de genom nya utvandrare flytta fåderneslandet till sig.
Äfven har det sin naturliga förklaring, att sedliga
lifvet bland nybyggarne är bättre än här. Ett barn,
som ofta är sjelfsvåldigt hemma och vållar modrens
sorg öfver föraktad både förmaning och aga, visar
icke sällan, när det kommit ut i verlden, att det
dragit nytta af båda delarne. När regn faller på
sådden, går han upp. Sedligheten är ett arf från
fäderneslandet, hvaraf mäånget barn kom i full be-
sittning först efter sin afflyttning. Huruvida nybyg-
garne, i saknad af moderlandets kyrkliga och bor-
gerliga institutioner, kunna lemna barn och barn-
barn ett lika godt arf, är åtminstone mindre troligt.
Ogräs frodas, när jorden icke skötes i förhållande
till hennes fruktbarhet; och hvad garantier för det
andliga lifvets vård lemnar det bördiga Amerika?
Att emigranterne icke vinna, utan förlora i sann
mensklig lycka, är temligen antagligt. Men när lu-
sten är väckt, hvad hjelper förespegling af de stör-
sta faror? Hvad gagnar att vinka åt den blinde,
ropa åt den döfve. Passionen är både blind och
döf, han har blott mun och svalg.
Huru litet passionen tager räson det visar bäst
nykterhetssträfvandet, hvilket Ins. gifver ett sido-
hugg. Alla erkänna att fyileriet är skadligt, men
huru många tusende lemna icke hus och hem, maka
och barn, för att plöja brännvins-oceanen, det mest
förrädiska af alla haf, på hvilket, när en gör sin
lycka, göra tusende sin olycka, och äfventyra att
få en graf i det våtav och hunna till mälet, ru-
sets förtrollade land, träffa obekanta menniskor,
motvilliga hjertan — fadren stupar der stundom
för sonens dolk och tvärtom — och återkommer
derifrån ett appendix icke blott till fattigvärdenn,
utan till — galgen.
Hvad vinner man med varning mot detta emi-
grationsraseri? Drinkaren tycker att bränvinet sma-
kar bra och tänker om varnaren: du missunnar mig
min lycka och super dessvärre. Producenten och
krögaren tycka, att bränvincet betalas bra och tänka:
du missunnar oss vår bergning; och ängbrännerier
och krogar växa upp som svampar om höstnatten.
Hvad vinner varnaren? Namn af jesuit, apostel,
fantast, galning — han må än så klart bevisa, att)
enskild vinning icke drifver honom, att han i an-
dra ämnen har vanligt menniskoförstånd — det bjel-1:
per icke. Man har hädat köttets gud och skall kors-
fästas.
All handling har sin grund i tanken. Hvad tän-
karen har i klart medvetande, uppfattar icke tän-
karen med tron. Tänkaren utvecklar ur sitt labora-:
torium ideer, hvilka, like gaser, i mån af sin mängd !
och styrka, småningom infiscera atmosferen och bilda !
Tidsanden. Tidsanden får olika smak, allt efter som !
alkemisten proportionerar i degeln tillsatserna af sjä- ):
lens tanke-, känslo- och viljeförmåga; men ett kon-l!
stant kännetecken har han: han luktar af kött; tyl:
det som är födt af kött är kött; och dermed är han :
en ständig opponent mot kristendomen och samhäl-!
let, så vidt det hvilar på kristlig grund. Närva-
j
;
rande tidsanden är egoist. Egoistens lif är ett vi-J
kingatåg efter rof och byte, målet är sinnlig njut-
ning (eydämonism). — Från denna åsigt handla båda :
slagen af ofvannämnde emigranter rätt: de förrel
hoppas att i Amerika få äta godt, ligga mjukt, slippa !
prest och fogde, krusa för ingen — detta är deras :!
högsta goda. De sednare tycka sig i ruset ha er-
sättning för allt detta. Sofva och dö på en halm-:
tapp, sophög, rännsten eller på galgbacken, och mena !
att de hafva valt den bästa delen. Att ett lif med
lustan till handlingsgrund är lika okristligt, som det !
gör menniskan olycklig, är sannt. Subjektet och !!
objektet förstå icke hvarandra, emedan tolken, lu-
stan, icke är sanningens ande, utan lögnens, och!
far med osanning mellan dem båda. Men hvarför !
anklaga bonden, att den upplysning vetenskapen, I
konsten, rangen under många år sökt sprida, nu !
hunnit till honom; att han, såsom desse, mäter sin!.
menskliga lycka efter taxeringslängden, rangrullan, 1
rocken samt mängden af mat- och softimmarne på I
dygnet? — Egoisten har intet fådernesland. Staten!
är det ställe i verlden, der han placerar sitt lilla 1
jag och så länge. det ackommoderar. Är fäderneslan-
det, denna gemensamma moder, god i barnets tycke,
sinar icke hennes spenar; då stannar det hemma; ilt
motsatt fall så reser det bort eller mördar det hen-l!
ne, för att frossa af köttet. Hon var ju skapad tilll
att nära? När tidens filosofer förneka odödlighetens?
hopp åt individen, och blott förvara det åt slägtet;!
så följer, att individen lika litet frågar efter det!
allmänna, som det allmänna frågar efter individen.:
Hvem undrar att vågen i de mest mångfaldiga fa-!
cer vill uppfatta solskenet, när hon så snart sjunker:
ned, för att aldrig mer uppkomma.
Det är icke sagdt, att de som fara till Amerika,
minst älska vårt fädernesland, eller att de af helt
och hållet materiela grunder utflytta, ehuruväl de
visa att de tro sig vara fullmyndige och vilja befria
Gud från förmynderskapet öfver dem och deras barn.
Mängden af de utvandrare anmärkaren känner, och
han känner många, är ett arbetsamt, nyktert och på
1
silt vis fromt folk, i bergliga, några i goda vilkor.
När de få höra, huru på Amerikas landsbygd dryc-
kenskap och otukt af allmänna andan brännmärkas
med vanära, ärlighet gör låset öfverflödigt, och se
på sin barnskara, som snart sagdt skall släppas ut
på egen hand i ett lif, der bordeller och krogar, lika
Scylla och Charybdis, hota på högra handen och den
venstra, der lasten icke skäms, icke smyger sig fram
-—ese—R RR LR
het som skulle kunnat täfla med ett brösthar-
nesk af fina maskor. Hans kask, blank som !
en rundad spegel, var prydd af en plym. Enl!