RÄTTEGÅNGS- ocH POLISSAKER.
I Aftonbladet har blifvit omnämdt det mål
som vid Stockholms kämnersrätts tredje afdel-
ning varil anhängigt, emellan kryddkramhand-
landen Magnus Ludvig Hallström och bokhål-
laren Semmiz Hirsch Levison. Vi införe här
det af kämnärsrätten den 24 Maj afkunnade
utslag, som är af följande lydelse:
Af den i målet hållne undersökning inhemtas,
bland annat, att, sedan vid en lördagen den 3 April
41847 uti kryddkramhandlanden Magnus Ludvig Hall-
ströms bostad i huset JM 42 vid Lilla Vattugränden
inom Clara församling föröfvad stöld från Hallström
jemte penningar och andra persedlar, ett
rur med boett af silfver, och Hallström slut-
ligen i Oktober månad nästlidne år erfarit, att det
stulna uret innehades af handelsbetjenten Erik Jo-
han Bergdahl, samt denne, såsom sin fångesman till
uret uppgifvit urfabrikören Johan Jonas Rustan,
hvilken åter sagt sig hafva af bokhållaren Semmiz
Hirsch Levison inköpt samma ur; så, och efter det
till undvikande af undersökning härom, med
ingått förlikning och i sådant hänseende
z att till Hallström betala tvåhundrade riks-
daler banko och att återförskaffa allt det vid ofvan-
berörde tillfälle Hallström frånsfulna gods eller lemna
annat dermed jemngodt, har Levison, ryggande den
ingångna förlikningen, hit till rätten instämt Hall-
ström med påstående, att som Hallström skulle på
bedrägligt sätt förmått Levison att nämnde förlik-
ning ingå, Hallström måtte, utom ansvar för bedrä-
geriet, åläggas att till Levison utan lösen återställa
den af honom å ofvanberörde tvåhundrade riksdaler
banko uthändigade skuldsedel; hvarefter Hallström
hos öfverståthållareembetet för polisärender anmält
Levisons med det stulna uret tagne befattning, samt
här vid rätten fullföljt talan derom, under yrkande
att Levison, såsom den der försålt veterligen stulet
gods, måtte för urets värde stå tjufsrätt; uti hvilket
sistnämnde yrkande allmänna åklagaren, stadsfiskalen
Magnus Lindborg instämt.
Och som hvad. först angår Levisons emot Hall-
ström instämde påstående, Levison icke i någon mån
styrkt, ait Hallström på bedrägligt sätt förmått ho-
nom att ivså den dem emellan träffade förlikning,
varder Tfallström från ansvar härutinnan frikänd;
kommande dock, enligt Hallströms medgifvande, den.
af Levi
sednare
vid förlikningen uthändigade och af denne
I rätten ingifna skuldsedel å tvåhundrade
riksdåler, att, utan lösen, till Levison återställas.
Beträffande åter Hallströms emot Levison gjorda
angifvelse, så finner rätten genom urfabrikören Ru-
stans och polisgevaldigern Erik Jäderins vittnesbe-
ättelser, jemförde med hvad i öfrigt vid undersök-
ningen förekommit, det väl vara lagligen styrkt, hvad
Levison icke eller gittat bestämdt förneka, att han,
få veckor ofter det stölden från Hallström föröfvats,
innehaft, och till Rustan föryttrat ifrågavarande från
n stulna ur; och ehuru Levison icke kun-
Hallstri
nat visa laga åtkomst till uret, utan derom lemnat
sins emellan stridiga uppgifter, i det han först för-
mält siz hafva af sin broder, handlanden Carl Lud-
vig Lö! on emottagit uret till försäljning, men
sedermera uppgifvit sig hafva köpt detsamma af en
för horom obekant person; samt emot Levison vi-
dare förekommit: att han, den tid stölden från Hall-
ström timat, med Hallström umgåtts och af honom
straxt eter stölden blifvit om densamma underrättad
samt dostoheldre bort ega sig utseendet af Hallströms
ur bekant, som Levison förut haft samma ur till
åns; att Levison, fastän han både vid urets försälj-
ning till Rustan och sedermera, i anledning af för-
nyade piminnelser, förbundit sig att öfver försälj-
ningen lemna räkning, fortfarande sådant underlåtit;
ut Levison, då hans med uret vidtagne förfoganden
lutligen blifvit röjde, visat sig synnerligt angelägen
utt vinna förlikning med Hallström, och i sådant
vänseende underkastat sig ganska betydliga uppoff-
ingar; och att Levison under den hållna ransak-
ningen vit, utom i ofvan anmärkte hänseende, äf-
ven i fi andra väsendtliga omständigheter med
vätalan beträdd; likväl och då Levison enständigt
rocka! sig hafva vid urets emottagande och för
äljning insett, att detsamma varit olofligen åtkom-
net, samt de motsägelser Levisons afgifna yttranden
nnefatta möjligen kunna, såsom Levison uppgifvit,:
ara en följd af glömska utaf verkliga förhållandena,
ielst längre tid förflutit emellan Levisons åtalade
örfarande och undersökningen derom, finner rätten
sevison, oaktadt ofvanberörde särdeles bindande om-
tändigheter och liknelser, icke vara emot sitt ne-
ande lagligen öfvertygad, att hafva egt vetskap
lerom ait uret varit olofligen åtkommet, och följakt-
igen icke eller kunna dömas att för den af honom
ned uret tagna befattning stå tjufsrätt; hvaremot
ätten, på grund af 49 kap. 4 sista momentet
nissgerningsbalken, dömer Levison, såsom den der
ned misstänkt person inlåtit sig i handel af stulet
ods, att böta tre riksdaler sexton skillingar banko,
AT rn NR a RE Na lg. Lä SEN AE AREA Fe RAA