land brutit; och om kriget, som var nära att
utbrista. Henrik af Lancaster blef icke sko-
nad; hvar och en talade på sitt sätt om ho-
nom, såsom om en oförvägen, hvilken hastigt
skulle blifva återskickad från Frankrikes jord
om han vågade sätta foten derpå såsom fiende.
Snart märkte Archambaud Clissons tystnad,
och i det han vände sig till honom sade ban
med en vårdslös ton:
Nå väl, chevalier, hvad har det blifvit af
er vanliga vältalighet? Man skulle, på min ära,
då man ser er så här fördjupad, kunna tro att
ni helt tyst läste ert paternoster, som en ka-
nik vid universitetet.
Clisson fortfor att bibehålla en envis tystnad.
Archambaud återtog, med afsigt dröjande på
hvarje ord.
Man säger, och det finnes elaka tungor, att
gamle Jacob lifligt önskar se er. Det vill säga,
att er sednaste fest var så ytterst präktig, att
hertigen af Orleans, Frankrikes regent, nästan
gifvit er sin onåd, till den grad har han fattat
rancune emot er.,
Dessa ironiska anfall voro sigraler till bull-
rande skrattsalfvor.
Grefve Archambaud blef åter orolig af det
tilltagande bullret.
Rösterna blandades, förvirradt, bullersamt,
man skulle trott sig höra en storm i hela dess
raseri.
Som den moraliska ansvarigheten för dessa!
orgier hvilade på hans hufvud, försökte Ar-
chambaud allt för att hejda dess vildhet. Hans
ansigte klarnade eller mulnade, allt som han
trodde sig träffa ett ögonblicks lugn eller för-
tviflade att finna det. i
Slutligen, något tröstad af sin uppfinnings-
förmåga, ropade han, utsträckande sina armar,
såsom en :tatare -hvilken bjuder församlingen
tystnad:
Min mening är, mina herrar; att vi gjorde!