land brutit; och om kriget, som var nära att utbrista. Henrik af Lancaster blef icke skonad; hvar och en talade på sitt sätt om honom, såsom om en oförvägen, hvilken hastigt skulle blifva återskickad från Frankrikes jord om han vågade sätta foten derpå såsom fiende. Snart märkte Archambaud Clissons tystnad, och i det han vände sig till honom sade ban med en vårdslös ton: Nå väl, chevalier, hvad har det blifvit af er vanliga vältalighet? Man skulle, på min ära, då man ser er så här fördjupad, kunna tro att ni helt tyst läste ert paternoster, som en kanik vid universitetet. Clisson fortfor att bibehålla en envis tystnad. Archambaud återtog, med afsigt dröjande på hvarje ord. Man säger, och det finnes elaka tungor, att gamle Jacob lifligt önskar se er. Det vill säga, att er sednaste fest var så ytterst präktig, att hertigen af Orleans, Frankrikes regent, nästan gifvit er sin onåd, till den grad har han fattat rancune emot er., Dessa ironiska anfall voro sigraler till bullrande skrattsalfvor. Grefve Archambaud blef åter orolig af det tilltagande bullret. Rösterna blandades, förvirradt, bullersamt, man skulle trott sig höra en storm i hela dess raseri. Som den moraliska ansvarigheten för dessa! orgier hvilade på hans hufvud, försökte Archambaud allt för att hejda dess vildhet. Hans ansigte klarnade eller mulnade, allt som han trodde sig träffa ett ögonblicks lugn eller förtviflade att finna det. i Slutligen, något tröstad af sin uppfinningsförmåga, ropade han, utsträckande sina armar, såsom en :tatare -hvilken bjuder församlingen tystnad: Min mening är, mina herrar; att vi gjorde!