del bero af dessa ventiltrompeter, kromatiska basuner, m. m.; hr Foroni behöfver dem ej. Eljest ådagalägger tonsättaren: äfven en betydande kännedom af vokaleffekter, såsom man ock kunde vänta af en italiensk kompositör; någon gång ställas de dock på spetsen genom anbringandet af nog höga sopranlägen. Rytmen är i allmänhet energisk och karakteristisk, utan att falla i det sökta; recitativernas deklamation sann och uttrycksfull. Uppfattningen af karakterer och situationer är merendels riktig och bestämd, samt uppbäres af spirituella, ofta nya ideer. I förstnämde hänseende anmärka vi drottningen och Oxenstjerna, såsom företrädesvis väl tecknade. Uti Christinas båda recitativartade monologer höjes det enkla och rörande uttrycket i sången genom en serdeles intressant instrumentation; i de båda stora ensemblerna i 2:dra:; och 4:de afdelningarne bilda hennes svartsjuka, hennes hat hufvudmotivet, och äro skildrade med stor dramatisk effekt. I det första af dessa nummer fö-; rekommer den storartade kören: Bella, dorata apparve, som med sitt väl genomförda motiv, augmenteradt mot slutet, utgör ett bland de vackraste partierna i operan. — Oxenstjerna bar i 4:de afdelningen en ganska vacker aria samt en duett med Christina; hans allokution till henne uti den praktfulla introduktionen uttalar måhända ännu mera den värdighet, som genomgår rollen. — Carl Gustafs parti är mindre rikt på egentligt musikaliskt intresse: hans romans såväl som hans duett med Christina innehåller mestadels blott Joci communes. Dock äro de ypperligt beräknade på rent vokala effekter, ! och hafva derföre också hörts med mycket bifall. De kupletter, som han vid Christinas abdikation sjunger omvexlande med henne, äro deremot tänkta i en lika ädel som enkel styl. — Gabriel de la Gardies och Marias scener innehålla vackra melodiska satser, utan att uppdraga någon mera individuell karakteristik, hvårtill rollerna också ej gifvit någon anledning. Duetten i 4:sta afdelningen skulle vinna på att afkortas; ej emedan den egentligen är för lång, men emedan den består af för många och något fragmentariska satser, ehuru några, deribland i sig sjelfva onekligen äro intressanta. Åfven är detta nummer här och der nog starkt instrumenteradt. — Bröllopskören, med sitt idealiskt sköna sopransolo, är deremot hållen i den renaste styl, och röjer en flägt af romantisk anda, som måhända blott i detta nummer är att finna. Det är egentligen denna komposition, som genom den fullkomligt rena smaken i uppfattningen bevittnar tonsättarens förmåga att emancipera sig från sin och hvarje skolas manr. — Sammansvärjningen, der Arnold Messenius har en hufvudroil, är skildrad med liflig fantasi, med starka färger; dock synes oss codan med sin durmodulation vara öfyerflödig och skada det symmetriska intrycket af denna scen. — Domstolscenen, komponerad i form af en sorgmarsch, är anlagd på ett lugubert, serdeles väl utarbetadt motiv, hvarmed Gabriels melodiska Cabaletta gör ett behagligt afbrott; den dystra scenen upplöser sig omsider uti ett majestätiskt slutfall på durackordet vid Christinas inträde, som inleder sista finalet. — I ouvertyren finner man en förträffligt arbetad inledning, grundad på Neckens polska. Allegrot är raskt och lifligt samt slutar med den bekanta melodien Syearnep, hvilken, såsom representant för det nordiskt nationella, äfven förekommer på flera ställen i operan och jemväl bildar dess slut. Operan gifves på ett ganska vårdadt sätt. M:lle Penco ådagalägger i hufvugrollen en verkligen beundransvärd mångsidighet och visar, att hon med ej mindre sanning förstår träffa uttrycket af det majestätiska, än af det naiva, det sentimentala. Hennes deklamation af monologerna och allokutionen i sista finalet är lika utmärkt genom värdighet, som genom djup känsla; i sina scener med Gabriel uppenbarar hon deremot hela vidden af en sydländsk passion, som flammar iden genomborrande blicken, i de skakande tonerna, utan att uttryckets skönhet ett ögonblick förnärmas, och säkert skall ingen, som bivistat denna scen, förgäta hennes La mano istessa, Che volea levarti al trono, Il tuo palco innalzerå! Hr Casanova, som sjelf öfvertagit Oxenstjernas parti, genomför det med en serdeles värdig hållning. Hans tal till drottningen uti introduktionen, äfvensom hans aria och duett, röja en storartad uppfattning och gifva dessa scener mycken lyftning. — Hr Della Santa gifver Carl Gustafs parti med det på en gång energiska och uttrycksfulla föredrag, som man : är van att finna hos denne utmärkte konstnär. Dessa. trenne artister vunno isynnerhet stormande bifall för sina prestationer. — Gabriels parti har alternativt gifvits af hrr Ciaffei och Caggiati. Hr Ciaffei har, ehuru mot slutet något fatigerad, utmärkt sig genom: ett ganska musikaliskt föredrag, isynnerhet i sin första aria, samt jemväl i aktionen inlagt mycken förtjenst. Hr Caggiati, för hvilken denna roll ej egentligen egnar sig, har dock dervid ådagalagt ett bemödande, som i allt fall är berömvärdt. Hans höga brösttoner äro här ofta af god verkan; deremot är uti barcarollen hans intonation icke rätt säker. — Arnold Messenii parti är ej af synnerlig sjelfständighet, utom i sammansvärjningsscenen; hr Gallis kärnfulla basstämma gör sig emedlertid gällende på ett fördelaktigt sätt och frambringar, förnämligast i solot uti nämnde scen, mycken effekt. — Mille Delgen har ej låtit felas studium af Marias roll: dock eger hennes röst ej tillräckliga ressurser att genomtränga den starka instrumentationen. Om den vackra och dyrbara uppsättningen afl dekorationer och kostymer samt hrr Möllers och Samuelssons åtgärder dervid hafva vi förr yttrat oss; det återstår blott att nämna hr Stjernströms biträde vid styckets lyckade mise en scene. i Operan har rönt en framgång, som här är att räkna bland de sällsyntaste. Dess förtjenst vitsordas bäst deraf, att den vid återhörandet vinner i intresse; också har kompositören förnyadt erhållit de mest smickrande bevis på en odelad tillfredsställelse, skalden likaledes, och äfven i afseende på de utförände har ett lika välförtjent erkännande allmänt uttalat sig. E —U— LITTERATUR. Sångmetod, innefattande Etuder, Skalor, Arpegj j 4 j i 4 1 er Ae AR RR AR Fota Tasmeleön I