del bero af dessa ventiltrompeter, kromatiska basu-
ner, m. m.; hr Foroni behöfver dem ej. Eljest åda-
galägger tonsättaren: äfven en betydande kännedom
af vokaleffekter, såsom man ock kunde vänta af en
italiensk kompositör; någon gång ställas de dock på
spetsen genom anbringandet af nog höga sopranlä-
gen. Rytmen är i allmänhet energisk och karak-
teristisk, utan att falla i det sökta; recitativernas
deklamation sann och uttrycksfull.
Uppfattningen af karakterer och situationer är
merendels riktig och bestämd, samt uppbäres af spi-
rituella, ofta nya ideer. I förstnämde hänseende
anmärka vi drottningen och Oxenstjerna, såsom fö-
reträdesvis väl tecknade. Uti Christinas båda reci-
tativartade monologer höjes det enkla och rörande
uttrycket i sången genom en serdeles intressant in-
strumentation; i de båda stora ensemblerna i 2:dra:;
och 4:de afdelningarne bilda hennes svartsjuka, hen-
nes hat hufvudmotivet, och äro skildrade med stor
dramatisk effekt. I det första af dessa nummer fö-;
rekommer den storartade kören: Bella, dorata ap-
parve, som med sitt väl genomförda motiv, aug-
menteradt mot slutet, utgör ett bland de vackraste
partierna i operan. — Oxenstjerna bar i 4:de afdel-
ningen en ganska vacker aria samt en duett med
Christina; hans allokution till henne uti den prakt-
fulla introduktionen uttalar måhända ännu mera den
värdighet, som genomgår rollen. — Carl Gustafs
parti är mindre rikt på egentligt musikaliskt intres-
se: hans romans såväl som hans duett med Chri-
stina innehåller mestadels blott Joci communes. Dock
äro de ypperligt beräknade på rent vokala effekter, !
och hafva derföre också hörts med mycket bifall. De
kupletter, som han vid Christinas abdikation sjunger
omvexlande med henne, äro deremot tänkta i en
lika ädel som enkel styl. — Gabriel de la Gardies
och Marias scener innehålla vackra melodiska satser,
utan att uppdraga någon mera individuell karakte-
ristik, hvårtill rollerna också ej gifvit någon anled-
ning. Duetten i 4:sta afdelningen skulle vinna på
att afkortas; ej emedan den egentligen är för lång,
men emedan den består af för många och något
fragmentariska satser, ehuru några, deribland i sig
sjelfva onekligen äro intressanta. Åfven är detta
nummer här och der nog starkt instrumenteradt. —
Bröllopskören, med sitt idealiskt sköna sopransolo,
är deremot hållen i den renaste styl, och röjer en
flägt af romantisk anda, som måhända blott i detta
nummer är att finna. Det är egentligen denna kom-
position, som genom den fullkomligt rena smaken i
uppfattningen bevittnar tonsättarens förmåga att
emancipera sig från sin och hvarje skolas manr. —
Sammansvärjningen, der Arnold Messenius har en
hufvudroil, är skildrad med liflig fantasi, med star-
ka färger; dock synes oss codan med sin durmodu-
lation vara öfyerflödig och skada det symmetriska
intrycket af denna scen. — Domstolscenen, kompo-
nerad i form af en sorgmarsch, är anlagd på ett lu-
gubert, serdeles väl utarbetadt motiv, hvarmed Ga-
briels melodiska Cabaletta gör ett behagligt afbrott;
den dystra scenen upplöser sig omsider uti ett ma-
jestätiskt slutfall på durackordet vid Christinas in-
träde, som inleder sista finalet. — I ouvertyren fin-
ner man en förträffligt arbetad inledning, grundad
på Neckens polska. Allegrot är raskt och lifligt
samt slutar med den bekanta melodien Syearnep,
hvilken, såsom representant för det nordiskt natio-
nella, äfven förekommer på flera ställen i operan
och jemväl bildar dess slut.
Operan gifves på ett ganska vårdadt sätt. M:lle
Penco ådagalägger i hufvugrollen en verkligen be-
undransvärd mångsidighet och visar, att hon med ej
mindre sanning förstår träffa uttrycket af det maje-
stätiska, än af det naiva, det sentimentala. Hennes
deklamation af monologerna och allokutionen i sista
finalet är lika utmärkt genom värdighet, som genom
djup känsla; i sina scener med Gabriel uppenbarar
hon deremot hela vidden af en sydländsk passion,
som flammar iden genomborrande blicken, i de ska-
kande tonerna, utan att uttryckets skönhet ett ögon-
blick förnärmas, och säkert skall ingen, som bivistat
denna scen, förgäta hennes
La mano istessa,
Che volea levarti al trono,
Il tuo palco innalzerå!
Hr Casanova, som sjelf öfvertagit Oxenstjernas
parti, genomför det med en serdeles värdig hållning.
Hans tal till drottningen uti introduktionen, äfven-
som hans aria och duett, röja en storartad uppfatt-
ning och gifva dessa scener mycken lyftning. — Hr
Della Santa gifver Carl Gustafs parti med det på en
gång energiska och uttrycksfulla föredrag, som man :
är van att finna hos denne utmärkte konstnär. Dessa.
trenne artister vunno isynnerhet stormande bifall för
sina prestationer. — Gabriels parti har alternativt
gifvits af hrr Ciaffei och Caggiati. Hr Ciaffei har,
ehuru mot slutet något fatigerad, utmärkt sig ge-
nom: ett ganska musikaliskt föredrag, isynnerhet i
sin första aria, samt jemväl i aktionen inlagt myc-
ken förtjenst. Hr Caggiati, för hvilken denna roll
ej egentligen egnar sig, har dock dervid ådagalagt
ett bemödande, som i allt fall är berömvärdt. Hans
höga brösttoner äro här ofta af god verkan; der-
emot är uti barcarollen hans intonation icke rätt
säker. — Arnold Messenii parti är ej af synnerlig
sjelfständighet, utom i sammansvärjningsscenen; hr
Gallis kärnfulla basstämma gör sig emedlertid gäl-
lende på ett fördelaktigt sätt och frambringar, för-
nämligast i solot uti nämnde scen, mycken effekt. —
Mille Delgen har ej låtit felas studium af Marias
roll: dock eger hennes röst ej tillräckliga ressurser
att genomtränga den starka instrumentationen.
Om den vackra och dyrbara uppsättningen afl
dekorationer och kostymer samt hrr Möllers och
Samuelssons åtgärder dervid hafva vi förr yttrat oss;
det återstår blott att nämna hr Stjernströms biträde
vid styckets lyckade mise en scene. i
Operan har rönt en framgång, som här är att
räkna bland de sällsyntaste. Dess förtjenst vits-
ordas bäst deraf, att den vid återhörandet vinner i
intresse; också har kompositören förnyadt erhållit de
mest smickrande bevis på en odelad tillfredsställelse,
skalden likaledes, och äfven i afseende på de utfö-
rände har ett lika välförtjent erkännande allmänt
uttalat sig. E —U—
LITTERATUR.
Sångmetod, innefattande Etuder, Skalor, Arpeg-
j
j
4
j
i
4
1
er Ae AR RR AR Fota Tasmeleön I