SIV SIADIS ovat ANDY ILeDe HVAD ÄR DEN TYSKA ENHETEN? Denu. iraga uppställdes och besvarades der 19 Maj. ; ett engelskt Tory-blad. Den stats: kloka cegelska aristokratien är skarpsynt, si snart icke dess egna omedelbara fördelar eller farhågor omtöckna dess politiska blick; de kan deriöre vara lärorikt äfven för andra, at imhemta ad den yttrar om hvad man nu anser för tifslrågan i Tyskland. Med några oväsendtliga afkortningar lyder svaret som följer Hvad skulle vår tids tänkare, och de tänkande bland Tyskarne i den närmaste framtiden säga, i fall man upptäckte att tvisten om den tyska cuhbeten, som hotar Tyskland med så myck ofärd, är någonting lika meningslöst sor delöst? Knappast ett århundrade sedan Frankrike och England d mot hvarandra för besiitningen mils isklädda fjell; och man kan tillåta den förutsättningen att Tysklands demokrater, filosofer, revolutionärer och pöbel icke äro visare nu, än de nyssnämnda stora monarkiernas konungar och ministrar voro då. Det ena och odeleliga Frankrike! så ljöd drogo i al några få den första franska republikens härskri. Meningen deruaed var att stampa tillhopa alla de förra samhällsklasserna — adel och bönder, filosofer och krämare, militärer och civilister, prester och lekmän, i en enda och till utseende enoruug massa, och att göra dem alla till jemrlikxar, nämligen i träldom under centralmyndisbeten i Paris. Medan denna myndighet förbjöd afsöndrandet af ett tunnland af den jord, som den störtade myndigheten hade beherrskot. förbjöd den likväl icke utvidgandet af Franlrike, eller införlifvandet dermed af andra länder och konungariken. Till följd häraf inbegrep det ena och odeleliga Frankrike snart hai!va Europa, tills sjelfva den stora utvidgningen, i förening med en sträng vinter och statschefens tygellösa ärelystnad, söndrade alltsammans på nytt och inskränkte det inom Frankrikes förra gränser. Månne ifven under den tyska enheten skall förstås någonting af samma halt: det ena och odeleliga Tyskland,? Är meningen att alla de länder och provinser, som förut varit under tyska styrelser, skola nu sammanstampas till en enda massa, trälande under centralstyrelsen i Frankfurt, och bildande dettas verktyg för utsträckningen af dess myndighet äfven till naboländerna, till Schleswig-Holstein, till Österrikiska länderna, till Schweiz måhända ock; så att Tyskland måtte blifva hvad Frankrike var under Bonaparte — en olägenhet och en plåga för alla andra folk? Moralisk, sociell och nationell enhet äga Tyskarne redan; hvad de nu efterfika, är politisk enhet: en republikansk eller Bonapartisk dröm, ett fålängans alster, en öfversittarelystnad, en lumpen härmning af de ryktbara eröfrarne, alltifrån Alexander till Bonaparte. De försökte likväl att med ord och pergamenter uträtta hvad de förr gjorde mera med förstånd och kraft, och medelst svärdet; men mindre med skryt. Men att nu vilja göra eröfringar af andras land, på hvilketdera sättet som helst, är ovärdigt vårt upplysta tidehvarf, och mindre förhoppningsrikt på framgång än någonsin. Den siste store eröfrarens anda är icke död; den öfverlefver honom i en hord af kontinentala hjeltedyrkare, som jägta efter hans storhet och välde, och äflas att få herrska, utan att äga hans snille eller hans medel att lyckas. Somliga bland dem äro krigare sjelfva, somliga blott militäriska bokmalar: män, som på egen hand läst upp sig eller skrifvit upp sig till härförare och statsmän af första ordningen, och nu vänta att få förverkliga sina skrifbordsfantasier. Med Tysklands enhet, för hvilken dessa teorister pansatt fred, moralitet och heder, menas icke språkets och litteraturens enhet; den finnes redan. Ett bildadt språk, en rik och mångsidig litteratur, ökande sig alltjemnt, ehuru med mera brådska än behag och kraft, är en gemensam egendom för alla Tyskar, och har gjort sig känd och aktad af nationer, som icke tillhöra Tyskland. I det tyska fäderneslandet förekomma likaså samma lärosystemer vid universiteter och skolor, och nästan samma läroböcker, blott skiljaktiga för de olika trosbekännelserna. För en .stor del af Tyskland gäller äfven samma tullsystem. Der gifves väl olika tryckfrihetslagar; men det oaktadt utgöra Tysklands litteratur och bokhandel ett helt, lika mycket som någonsin Storbritanniens bokhandel och litteratur. För att fullkomna den enhet, som i det hela redan finnes i Tyskland, återstår blott att stadga och betrygga pressens frihet, att utvidga gränsorna för tullsystemet, att afskaffa passtvånget de särskilda staterna emellan, och att, genom tryckfrihetens och opinionens samverkan, bringa de relan tillvarande styrelserna till ett någorlunda öfverensstämmande handlingssätt. Men i stället att bygga på de befintliga och djupt be