göra ett så mycket djupare intryck just derföre, att dylika parasitlappar icke sitta fästade på dem? Månne de ej äro innehållsrika och instruktiva? Utan tvifvel. Så, men icke annorlunda, kan och bör äfven ett konstverk vara undervisande, när det är äkta och riktigt. Få då alls inga lärande reflexioner, satser och dylikt finnas i ett poem eller i en roman; om de skola förtjena att heta sanna konstverk? Ganska säkert; men icke för satsens och reflexionens skull, såsom sådana,utan endast såsom den och den handlande personens tanke, och lefvande uttryck af denna tanke för tillfället. Den förekommande reflexionen står der då såsom ingående i den öfriga skildringen af personens karakter, men anföres ej 1 och för sin egen sanning, såsom sats. Innehåller den tillika sanning, så är det väl; hvaromicke, så är den likafullt uttrycket af den persons tanke, som för tillfället aftecknas — och något annat är här (i ett konstverk) icke saken. Så snart det är frågan om reflexionens sanning i och för sig, så står saken på vetenskapens område; och skälet, hvarföre det är så angeläget att ej sammanblanda vetenskapens med konstens framställningar, ligger just deri, att satsens sanning, för att utfinnas, måste ses och pröfvas i sitt sammanhang med systemet i öfrigt, hvilket ej kan ske utan inom vetenskapen sjelf. På denna stora och till sina följder både för konst och vetenskap vigtiga åtskillnad synas författarne i allmänhet icke göra tillbörligt afseende. Det ser till och med ut som om de, vid bildande af sina poemer, dramer, romaner 0. s. Vv. icke en gång alltid förstått eller vetat af den; och deraf händer, att deras personer ej sällan sakna kött och blod (ej äro individer, utan blotta typer — locicommunes-menniskor), och att deras händelser icke heller bafva rätt lif; enär beggedera endast framstå som dimbilder, som bleka skuggor af refiexioner, egentligen hemma i ett helt annat land, nemligen vetenskapens. Den after-konst, som man kallar tendens-poesi, (vare sig i romanväg, dramatik eller lyrik) har hela sin grufid i misstaget, att ej lemna nog uppmärksamhet åt den här omtalade åtskillnaden. Författaren eller författarinnan vill nödvändigt instruera. Förträffligt! Men hvarföre skrifver då icke han eller hon en afhandling, i ämnet? Då vore saken på sin rätta plats. Jo, svara de, emedan afhandlingar läsas af ingen, men romaner af många; och då vi gerna vilja tjena allmänheten med undervisningar, så välja vi helst den framställningsform, som mest slår an och bäst går i folk,. Detta innebär ett nytt misstag. Goda afhandlingar läser man mycket hellre och mera, än dåliga romaner ; och, hvad förnämst är, man har vida: mera andligt gagn af dem. Hvarföre skrifva då alla dessa författare och författarinnor icke afhandlingar? Ar det blott för att de icke vilja? Eller måhända tillen del ock för att de icke kunna? Det är i sig sjelf lättare att sätta in sväfvande, lösa, till skenet goda, till grunden ingenting sägande reflexioner här och der i ett poem, i en dram, i en roman, 1 en skizz, än att forma loktrinerna till ett helt af system, al sanning och af verklig betydelse, hvilket allt måste ske när saken skall utgöra en afhandling. Häraf orsaken, att så månge, som gerna vilja docera, nen ej våga sig på att göra det på allvar, d. v. S. egentligen afhandla, i stället skjuta in ina lärostycken på konstens område, och dermed slå sig på tendens-väsendet, såsom skriftställeri. Vi vilja ej säga något vidare härom; men inse förhållandet förtjena påpekas, i händelse våra talrika och i så många andra afseenden örtjenstfulle förf:re och förf:rinnor skulle! vilja begifva sig till en mera egentlig konstmessighet. Ett ibland. de flere bevisen på huru förvirrad . föreställningen hos mången måste vara rörande det ämne här-blifvit vidrördt, an, utom annat, den egna omständigheten nämnas, att man i flere tidningar ), vid redosörelsen för serien af konstens företeelser i vårt ädernesland under de sednare åren, ej otvelydigt satt en viss författares romancykel i spetsen för tendensromanerne i Sverige, såsom stt slags upphof eller anslagspunkt, hvarifrån le betydligare af andres, derefter följande, utsått; ehuru. det likväl är notoriskt, att den frågavarande förf:s romaner till sin beskafenhet icke äro tendensmessiga, emedan aldrig ärosatser, maximer eller reflexioner, såsom loktriner, deruti förekomma i och för sig (eller som författarens, för dess egen räkning), utan endast stå der såsom de uppträdande personernas tänkeoch uttryckssätt, följaktligen ngå i karaktersoch händelseteckningen allnast, men intet annat. Sådant är icke hvad man i konstnärlig mening kallar tendens; :y ordet tendens, blott och bart förstådt som riktning,, måste otvifvelaktigt allting i verlden hafva; men derom talas ej i denna fråga. Skulle då våra verkliga tendensromaner hafva sin historiska utgångspunkt från sådana, som cke äro tendensromaner? Detta är föga troigt, om man ej får förutsätta, att deras förattare missförstått de andre på det sätet, att de i dem inlagt eller antagit en tenlensmessighet, som der icke finnes till, men vå hvilken antagna grund de likväl byggt sina gna kompositioner. Mesta skäl är dock att inse de talrika nyfransyska och tyska tendenscomanerna för hufvudsakliga upphofvet till våra ;venska af samma art. (Forts. följer.)