göra ett så mycket djupare intryck just derföre,
att dylika parasitlappar icke sitta fästade på
dem? Månne de ej äro innehållsrika och in-
struktiva? Utan tvifvel. Så, men icke an-
norlunda, kan och bör äfven ett konstverk vara
undervisande, när det är äkta och riktigt. Få
då alls inga lärande reflexioner, satser och dy-
likt finnas i ett poem eller i en roman; om
de skola förtjena att heta sanna konstverk?
Ganska säkert; men icke för satsens och re-
flexionens skull, såsom sådana,- utan endast så-
som den och den handlande personens tanke,
och lefvande uttryck af denna tanke för till-
fället. Den förekommande reflexionen står
der då såsom ingående i den öfriga skildringen
af personens karakter, men anföres ej 1 och
för sin egen sanning, såsom sats. Innehåller
den tillika sanning, så är det väl; hvaromicke,
så är den likafullt uttrycket af den persons
tanke, som för tillfället aftecknas — och något
annat är här (i ett konstverk) icke saken. Så
snart det är frågan om reflexionens sanning i
och för sig, så står saken på vetenskapens om-
råde; och skälet, hvarföre det är så angeläget
att ej sammanblanda vetenskapens med kon-
stens framställningar, ligger just deri, att sat-
sens sanning, för att utfinnas, måste ses och
pröfvas i sitt sammanhang med systemet i öf-
rigt, hvilket ej kan ske utan inom vetenskapen
sjelf. På denna stora och till sina följder både
för konst och vetenskap vigtiga åtskillnad synas
författarne i allmänhet icke göra tillbörligt af-
seende. Det ser till och med ut som om de,
vid bildande af sina poemer, dramer, romaner
0. s. Vv. icke en gång alltid förstått eller vetat
af den; och deraf händer, att deras personer
ej sällan sakna kött och blod (ej äro indivi-
der, utan blotta typer — locicommunes-men-
niskor), och att deras händelser icke heller
bafva rätt lif; enär beggedera endast framstå
som dimbilder, som bleka skuggor af refiexio-
ner, egentligen hemma i ett helt annat land,
nemligen vetenskapens. Den after-konst, som
man kallar tendens-poesi, (vare sig i roman-
väg, dramatik eller lyrik) har hela sin grufid
i misstaget, att ej lemna nog uppmärksamhet
åt den här omtalade åtskillnaden. Författaren
eller författarinnan vill nödvändigt instruera.
Förträffligt! Men hvarföre skrifver då icke
han eller hon en afhandling, i ämnet? Då
vore saken på sin rätta plats. Jo, svara de,
emedan afhandlingar läsas af ingen, men ro-
maner af många; och då vi gerna vilja tjena
allmänheten med undervisningar, så välja vi
helst den framställningsform, som mest slår an
och bäst går i folk,. Detta innebär ett nytt
misstag. Goda afhandlingar läser man mycket
hellre och mera, än dåliga romaner ; och, hvad
förnämst är, man har vida: mera andligt gagn
af dem. Hvarföre skrifva då alla dessa för-
fattare och författarinnor icke afhandlingar?
Ar det blott för att de icke vilja? Eller må-
hända tillen del ock för att de icke kunna?
Det är i sig sjelf lättare att sätta in sväfvande,
lösa, till skenet goda, till grunden ingenting
sägande reflexioner här och der i ett poem, i
en dram, i en roman, 1 en skizz, än att forma
loktrinerna till ett helt af system, al sanning
och af verklig betydelse, hvilket allt måste
ske när saken skall utgöra en afhandling. Häraf
orsaken, att så månge, som gerna vilja docera,
nen ej våga sig på att göra det på allvar, d.
v. S. egentligen afhandla, i stället skjuta in
ina lärostycken på konstens område, och der-
med slå sig på tendens-väsendet, såsom skrift-
ställeri.
Vi vilja ej säga något vidare härom; men
inse förhållandet förtjena påpekas, i händelse
våra talrika och i så många andra afseenden
örtjenstfulle förf:re och förf:rinnor skulle!
vilja begifva sig till en mera egentlig konst-
messighet. Ett ibland. de flere bevisen på huru
förvirrad . föreställningen hos mången måste
vara rörande det ämne här-blifvit vidrördt,
an, utom annat, den egna omständigheten
nämnas, att man i flere tidningar ), vid redo-
sörelsen för serien af konstens företeelser i vårt
ädernesland under de sednare åren, ej otve-
lydigt satt en viss författares romancykel i
spetsen för tendensromanerne i Sverige, såsom
stt slags upphof eller anslagspunkt, hvarifrån
le betydligare af andres, derefter följande, ut-
sått; ehuru. det likväl är notoriskt, att den
frågavarande förf:s romaner till sin beskaf-
enhet icke äro tendensmessiga, emedan aldrig
ärosatser, maximer eller reflexioner, såsom
loktriner, deruti förekomma i och för sig (el-
ler som författarens, för dess egen räkning),
utan endast stå der såsom de uppträdande per-
sonernas tänke- och uttryckssätt, följaktligen
ngå i karakters- och händelseteckningen all-
nast, men intet annat. Sådant är icke hvad
man i konstnärlig mening kallar tendens;
:y ordet tendens, blott och bart förstådt som
riktning,, måste otvifvelaktigt allting i verlden
hafva; men derom talas ej i denna fråga.
Skulle då våra verkliga tendensromaner hafva
sin historiska utgångspunkt från sådana, som
cke äro tendensromaner? Detta är föga tro-
igt, om man ej får förutsätta, att deras för-
attare missförstått de andre på det sät-
et, att de i dem inlagt eller antagit en ten-
lensmessighet, som der icke finnes till, men
vå hvilken antagna grund de likväl byggt sina
gna kompositioner. Mesta skäl är dock att
inse de talrika nyfransyska och tyska tendens-
comanerna för hufvudsakliga upphofvet till våra
;venska af samma art. (Forts. följer.)