Men hör på, Clementine, började hon efter
några minuters tystnad; jag har likväl bra
svårt att genast tro på denna sällsamma för-
ställning. Låt oss söka utspionera din man...
jag anser det nu för tillåtligt. Kanhända skola
vi finna oss gäckade af något lika löjligt som
oskyldigt misstag... Det vore dumt att låtsa
om något, innan vi äro säkra på hans brotts-
lighet; men sedan . ..,
Ja, sedan lemnar jag den trolöse för evigt,
utropade Clementine med häftighet och steg
upp. Ah! att vara bedragen, beskrattad af
honom och hans nedriga mätresser ....-. Åh!
Adele! Det är förfärligt I
Lugna dig för Guds skull, Clementine! Ca-
rolina kommer,, sade Adele ifrigt, och fortfor,
vänd till flickan, som inkommit:
Se här, tag ut den här korgen, men nämn
icke för Löfgren att vi sett den. Baron äm-
nar syrprenera oss med dess innehåll och skulle
bli ledsen om han visste att vi fått veta derom.,
Middagen är serverad! sade en betjent, i
detsamma han öppnade den ena dörrn, just
som Carolina gick ut genom den andra.
Torka nu bort dina tårar och visa dig lugn,
så att din man ingenting märker,, fortfor A-
dele och slätade sitt hår framför spegeln;
min Gud, så raka dina lockar äro och din
krage är skrynklig som en papiljott. Låt mig
hjelpa dig; se så — kom nu...y
Och de båda unga damerna försvunno ge-
nom dörrn till salongen.
Middagen hade varit temligen tyst och trå-
kig. Alfred och Clementine, som vanligen förde
ordet och täflade i infall och skämt, voro båda
tysta och tankspridda. Ludvig var allvarsam
och tyst som vanligt och syntes icke märka
den förstämning, som herrskade omkring honom.
Slutligen steg man ifrån bordet och begaf
sig in i ett litet kabinett för att dricka kaffe.
Ludvig stoppade en pipa och kastade sig som